Hej alla!
​
Det skulle kommit ett nyhetsbrev i fredags men jag tog helt enkelt ledigt. Nära på i alla fall för riktig semester tror jag inte en frilansare är förmögen att ta någonsin. I alla fall har jag aldrig gjort det.
Jag lovar er ett desto matigare nyhetsbrev idag istället. Först med några snabba nyheter att droppa vid nästa middagsbjudning.
​
Minns ni när vi pratade om infantiliseringen av skönhetsprodukter? Jag skrev att hela den här barnsliga tilltalet och gulliga estetiken egentligen handlar om att...

Vi har också pratat om det är med ätbar skönhet, om hur skönhetstrenderna går mer och mer åt att också inkorporera ätbart (dofta som en vaniljmunk, få donut glaze skin etc) som går ut på att göra oss själva till den konsumerbara produkten.

På detta ämne ger jag er H&M:s samarbete med godisföretaget BUBS. Bland läppoljor och annat säljs nu också en hair & body mist i tre olika dofter: Tutti Frutti, Berry Vanilla och Watermelon.
Kan tänka mig att detta är en av graderna i dofthelvetet. Inte den högsta men någonstans där i mitten.

Höga poäng till rubriksättningen nedan. Måste erkänna att jag klickade i ren förvirring. Hur blir min dusch en brunchupplevelse och är det verkligen någonting jag vill att den ska bli?

Okej.
​
Här är en annan rubrik som fångade mitt intresse. Tidningen Allure väljer den starkaste vinkeln när man ska profilera "influential women":

Slutligen har vi en annan förvirrande rubrik som jag fick hem i ett pressmeddelande. Det här med att huden lever sitt eget liv, helt frikopplat från resten av kroppen. Det har vi också pratat om. Jag bryr mig inte om att kommentera att man kallar "smörja in ansiktet med kräm" för "biohacka" här men vill gärna betona att det alltså är huden som ska leva längre, enligt denna semantik. Inte hela människan.

...hur som helst, vidare till dagens stora ämne.
​
Tror ingen har undgått nyheten om att Clavicular (Braden Peters), som är att betrakta som "looksmaxxingens" frontperson, hamnat på sjukhus av en överdos som han tog under en livesändning.
Han har inte specificerat vad han hade tagit för någonting men har tidigare räknat upp preparat han tar för att hålla sig smal, glowing och sexuellt superpotent. Det är en låg lista där bland annat amfetamin finns med så gissningsvis rörde det sig om en medicincocktail.
​
Vi befinner oss ju i en skönhetskulturell tid av extremer där gränsen för det acceptabla och vad man är villig att göra för att bli vacker hela tiden förskjuts.
Grejen med looksmaxxing (alltså onlinecommunityt av män som gör extrema saker för att nå målet maximal skönhet) är att den är så begriplig. Den är så handfast. De manliga looksmaxxarna är tydligare i sitt mål än kvinnors krumbuktanden med "jag gör det för min egen skull" och så vidare.
Jag minns ett debattprogram på TV för många år sedan då fettsugning var chockerande och provocerande och en Östermalmsdam förklarade (eller försvarade, eftersom detta var ett debattprogram) sitt val med att hon ville kunna köpa dräkter i en och samma storlek, inte en mindre storlek på kavajen och en större på kjolen. Det är alltså individen som ska anpassa sig efter marknaden och inte tvärtom. Det är kroppen som ska modifieras, inte normen/marknadsutbudet/det fysiska idealet.
​
Män gör i regel saker större och extremare när de träder in på traditionellt kvinnliga arenor. Män bantar inte, de biohackar. De sysslar inte med anti-age utan longevity. De lagar inte mat, de grillar. Okej, den sista var ett SKÄMT.
​
Looksmaxxarna har fattat, som så många andra av oss, att livet är lättare för den vackre. Henry Cavill, som föddes vacker och därför aldrig behövt slå sig själv med en hammare i ansiktet för att få en tydligare käklinje (jag sa ju att looksmaxxare är extrema) har inte fattat det eftersom han aldrig varit ful. Hans råd om att "om du gillar en tjej så bjud ut henne - det funkar alltid för mig" har därför genererat fantastiska kommentarer online (det är sånt här Internet skapades för!).

Men han – och kommentarerna – bevisar bara det uppenbara: vackra människor har det lättare här i världen.
​
Looksmaxxarna vill bara ha det Henry Cavill har och viger därför sina (unga) liv enbart till det. Även om "kostnaden" är droger, smärta och självskadebeteende. Vinsten är ändå desto högre: respekt och beundran. Att denna beundran sträcker sig till utseendet är ingen motsägelse. Tvärtom, det är bara en direkt överföring av den moderna tidens värderingssystem.
​
Några saker har på senare tid fått mig att tänka på motsatsen till vacker. Jag har tänkt på ordet (och företeelsen) ful.
​
Det började med min mamma. Precis som jag har hon lätt att svettas, särskilt i värme. Hennes blodtryck och höga ålder gör att hon är dålig på att vistas i solen. Det är jag med. Jag blir svettig, rödblossande och allmänt obekväm. Helt enkelt fulare.
​
Nu befann vi oss båda två i solen och jag försökte att stryka hennes fuktiga hår bakom öronen för att "fixa till det". Hade hon bett mig om det? Nej, det var en självpåtagen uppgift. Jag såg av någon anledning att jag behövde rädda henne från hårets reaktion i värmen, försöka ge henne värdighet medan kroppen reagerade som hennes kropp gör. Jag behövde, av någon anledning, snygga till henne. Och detta som en kärleksfull handling.
​
Hon råkade senare på eftermiddagen kasta en blick på sig själv i en spegel i en hiss. Då suckade hon hjärtskärande och sa: "Jag känner mig så ful" och den kommentaren tog mig så hårt. Nej! Så får man inte tänka om sig själv! Nej! Så får man absolut inte, under några omständigheter, säga om sig själv! Ingen får säga så om dig – inte ens du!
​
Varför reagerade jag så? När jag hade tänkt samma sak själv tidigare. Att värmen gjorde oss fula. Att vi desperat behövde göra allt vi kunde för att inte sjunka djupare ned i fulheten. Rädda det stripiga håret åtminstone!
​
Om man kallar sig ful kommer per automatik motreaktionen "Nej, det är du inte". Det är en reflex. Ett korrigering eller censur som aktiveras omedelbart.
Inte bara ser jag mig själv som empirisk bevisföring här. Denna till största del kvinnliga reaktion observeras också av författarinnan Stephanie Fairyington i självbiografin "Ugly" och Moshtari Hilal i "Ugliness". Ja precis, två nya böcker på just ämnet "fulhet" och båda påpekar "nej, det är du inte"-reaktionen och fascineras av den. Vad är denna kollektiva beskyddarfras till för?
​
​Är det för att vi tränats till att tänka att det är det absolut lägsta och värsta man kan säga om sig själv, undrar Fairyington.

Eller är det för att fulhet är det minst värdefulla, det absolut lägsta kapital, man kan ha idag? Om skönhetskapitalet är så högt, menar jag, så är brist på sådant det absolut sämsta utgångsläget för ett drägligt liv.
​
Antagandet att någon är ful, eller att jag själv är ful, kommer alltid initialt utifrån. Precis som antagandet eller omdömet om att jag är vacker. Jag tänker på det när jag umgås med min brorson, som jag tycker är väldigt söt, och jag hör hur ofta han blir kallad just det. Det kommer att forma honom. Tänk om han fått höra lika många gånger att han är ful.
​
Att bli kallad för söt eller snygg är en inkludering, en affirmation och bekräftelse. Ett sätt att säga "du hör hemma här". Att kallas ful är en exkludering, en markör för "otherness". Det vi sedan går igenom i livet för att radera eller korrigera. Det vi vill gömma, om det nu är bakom makeup eller under kniven. Att göra sig så vacker som möjligt är inte nödvändigtvis att göra sig så mindre ful som möjligt utan att sudda bort sin "otherness" så mycket som möjligt. ​
​
Ta till exempel rakade/vaxade ben. Att ha kvar sitt kroppshår är att uppvisa otherness. Det är okvinnligt, det gör dig mer till man än kvinna och alltså otherness.
​
En gång när jag var barn, kanske elva, tolv år, trodde frisören i Hagsätra centrum att jag var kille och klippte mig därefter. Hon snaggade mig, helt enkelt. Jag hade redan kort hår och jag älskade och identifierade mig så mycket med Simone i "Dårfinkar och dönickar" som blir misstagen för kille första dagen i nya skolan att jag först tyckte att det var lite spännande, innan jag såg exakt hur kort mitt hår blev.
​
Jag kan inte säga att jag älskade att ha snaggat hår som tolvåring. Det blev verkligen alldeles för kort och jag var alldeles för bortkommen för att säga till frisörskan att hon begick ett misstag när hon bara lät några centimeter vara kvar på huvudet. Men inte förrän andra barn i skolan kallade mig ful kände jag mig ful. Framför allt kände jag mig just utanför, annorlunda.
Jag var redan utfrusen i låg- och mellanstadiet och detta med att se ut som tjejer inte skulle se ut hjälpte ju verkligen inte.
Under hela högstadiet och gymnasiet var jag livrädd för att klippa håret eftersom jag upplevde att så mycket annat hos mig var så okvinnligt och därmed "otherness" vilket är lika med ful.
Sista året klippte jag dock bort det mesta eftersom jag hade sett Reality Bites med Winona Ryder och dessutom var jag hemkommen från ett år i USA och kände mig ensam i min nya klass.

Om man ser till de länder i världen med flest plastikkirurgiska operationer per capita - Sydkorea, Brasilien, USA - så rör sig majoriteten av patienter/kunder i samma stilriktning, alltså mot samma estetiska målbild: ögonlocksoperationer i Sydkorea, näsoperationer och annat som formar ansiktet utifrån samma ideal. Det vill säga mot ett ideal som definieras utifrån vitt och smalt. Motsatsen blir då otherness. Eller fult, helt enkelt.
​
Jag vet, det låter som om jag upprepar mig i varenda nyhetsbrev. Men historien och relationen mellan ras, genus, innovation och skönhet är så väldigt lång och djup, vi kommer inte förbi den. För det är ju den som skapar både "skönhet" och därför också motsatsen "fulhet". Om den ena är skön/vacker så förstår vi vad den andra, som inte ser ut så, är.
​
Skönhet är och har alltid varit politisk. Frenologi (rasbiologi) är ett övertydligt exempel, men också mindre tydliga saker som karikatyrer, små signaler om fulhet i film och på TV. Jag skrev en text en gång om hur man så gärna vill att Skandiamannen ska vara Palmes mördare också för att han har ett sånt filmiskt skurkmode och skurkutseende. Inte på gangsterviset eller på Bondskurkviset utan på det allra mest klassiska av dem alla: han är ful och intetsägande. På samma gång.
Eller ta uttryck som "åldras väl" och "välbevarad". Vad signalerar de egentligen?
​
För liksom studier visar att vi litar mer på smygga (och sminkade människor), att söta barn blir behandlade bättre inom vård och omsorg och så vidare, så tenderar vi att se "fula" som mer skyldiga eller att ha agerat felaktigt eller omoraliskt.

Detta är världen som föder looksmaxxers, det är inte ett dugg konstigt. Vi är alla looksmaxxers i någon skala, det vill säga vi viger en del av våra liv åt att förbättra utseendet. Det jag ägnar tankeverksamhet åt är inte det uppenbara faktum att skönhet vinner. Det jag ägnar tankeverksamhet åt är varifrån kommer min, allas vår, bild av skönhet? Hur vet jag vad som är snyggt och vad som är fult? När, hur och vem bestämde det åt mig? ​
​
Att behandla någon sämre baserat på utseende är en form av diskriminering. Och diskriminering ska såklart alltid bekämpas. Men om man skulle få för sig att starta något slags "war on ugly" eller diskrimineringskrig mot fula, så betyder det ju att vi inte bara måste identifiera fulhet utan också kalla varandra fula. Säga vem som är det och inte.
​
När jag tänker på min mamma och ögonblicket då jag direkt försvarade henne mot tankar om fulhet så inser jag att det inte är hennes stripiga hår i värmen som jag tänker på som "fult" utan svagheten den exponerar. Den gamla kroppen, den som inte orkar med. Det är en påminnelse om inte bara hennes kroppsliga åldrande utan också mitt eget. Och där är jag såklart programmerad, inte bara kulturellt utan också biologiskt, att känna förakt, rädsla och avsky. Jag avskyr verkligen att jag åldras och att alla omkring mig gör det.
​
Det politiskt korrekta och mer positivt utvecklande vore förstås att istället uppskatta och se att detta är det fina med att vara mänsklig. Det fina med att vi lever. Det fina med att vi inte är vampyrer som tappar nyanserna eftersom inget finns att frukta (förutom typ vitlök och dagsljus).
Jag borde förstås uppskatta sårbarheten hos oss alla. Eller gråta över livets begränsningar.
Inte reagera som en intellektuell looksmaxxer och säga "Okej, livet. Du vill att jag åldras men jag tänker vägra för att det är så jävla fult att bli gammal". Det är tyvärr också en fullt begriplig, kanske ännu mer begriplig, reaktion på den egna existensen av idag.
​
Trevlig helg alla och tack så himla mycket för att ni läser. Vill ni göra mig glad denna fredag så sprid ordet om mitt gratis nyhetsbrev till en vän.
​
​Caroline a k a Fifty​
​
Ps. Vill du göra mig överlycklig så kan du skicka ett bidrag till mig här.