Hej alla!

Den gamla musikjournalisten Lester Bangs drev en konstig tes om att äkta rock 'n' roll bara kan existera i en kultur där undertryckt sexualitet råder. En skum tes eftersom det skulle betyda att bäst punk och rock kommer från väldigt religiösa eller sexualförtryckande länder, kulturer och miljöer. Det är också en tes som skiftar det personliga till det politiska och allmängiltiga. Alltså, jag kan ju bo i ett vulgäriserat och sexualiserat USA men samtidigt känna mig sexuellt förtryckt från min familj eller tro eller liknande.
​
Han menade att skälet till att rocken/punken var så keff på 1970-talet (och med keff menade han oäkta) var för att folk helt enkelt för frigjorda. Det fanns sex överallt, vanliga biografer visade porr. Detta, menade han, födde bara fram supertråkig, kall och poserande rock 'n' roll, det fanns ingen djup åtrå eller lust i den.
En av de grupper han såg som exempel på detta var Blondie som han skrev en hel bok om 1980 (där han också driver denna tes).
Han var lite polare med Debbie Harry, åtminstone har hon sagt att hon ansåg att de var vänner. Och som sådana kan man ju tycka olika. Inga konstigheter med det. Men sedan skrev Lester Bangs detta om henne i boken...

Han skriver alltså att om en vanlig snubbe skulle få chansen att "göra vad han ville" med Debbie Harrys kropp, så skulle de allra flesta män slå henne gul och blå. Därför att hon är inte en stjärna hon är "ett köttstycke som resten av dem".
​
Och med dem avses här kvinnor.
​
Jag har tänkt på kvinnokroppen och kött den senaste veckan. Det började med att jag började slöläsa en kort liten essäroman av irländska Eimar McBride. I en passage så pratar hon om det engelska uttrycket "piece of meat". Alltså att avhumanisera någon (en kvinna) till ett stycke kött. Varken levande eller dött, bara kött. Hon gör det intressant men tunt och svepande, tyvärr men kopplingen kvinnor (eller snarare kvinnokroppar) och kött fick mig ändå att tänka...
​
...och inse att detta har också med skönhet att göra.
​
Den starkaste parfymtrenden under de senaste fem, sju åren har varit gourmanddofterna. Alltså dofter som ska föra tankarna till mat (i synnerhet desserter). De är sällan marknadsförda till män, utan det är kvinnor som ska dofta vaniljbakelse, kolasås, choklad, mandelbiskvi och päronsorbet.
​
Jag noterar ett ökat utbud av duschcremer som doftar som efterätter, tandkräm som smakar godis och fler och fler lipgloss som smakar saker som körsbär och créme brulée. Visst, sådana har alltid funnits men nu kommer de från vuxna märken som riktar sig till vuxna människor. Inte typ Lypsyl.

...och sedan har vi makeupptrenderna som kommer och går men senaste två åren hetat saker som donut-glazed skin och jello skin. Och produkterna sedan, som olika milk och jelly. Och klassikern body butter. Makeuptrender som latte girl och strawberry girl. Man kan lätt se den gemensamma nämnaren.

Det handlar om att sluta dofta som en människa och istället dofta som något ätbart. Eller skaffa en hud som inte ser ut som mänsklig hud utan också något ätbart. Superglansig, superskimrande, superplump. Helt enkelt aptitlig.
​
Makes sense. För på många sätt är vi alla kannibaler numera. Vi gottar oss på Moder Jord, har snart förlustat oss på hela hennes kropp. Vi slukar glatt i oss allt vad sociala media matar oss med - lögner, rykten och curerade liv som bara är verkliga på Instagram. Vad skönhetsvärlden tycks säga är att hudvård och makeup inte längre ska göra oss till vackra objekt utan till produkter. Och vad gör man med sådana? Man konsumerar dem. Tillsammans med allt annat överflöd som omger oss.

Nu kanske ni tycker att jag läser in saker där man lika gärna kan se lite skojig doft i duschen istället för den vanilja vaniljen och havsbrisen. Och är inte donut glaze bara ett annat säljigare och skojigare ord för glow?
​
Visst. Men så har kvinnlig skönhet också alltid hängt ihop med en form av (mat-) konsumtion och att göra oss själva till fysiska objekt. Vi ska ha olivhy eller porslinshy. Vi ska vara mjuka och släta som persikor i hyn. Apple cheeks. Cherry lips. Jag tycker helt enkelt att det är intressant.

Dessutom finns det såklart andra, mer positiva tolkningar av mat-trenden. En längtan efter att bli åtrådd, att skapa en sådan hunger (både bokstavligen och bildlig) att någon vill äta dig. Faktiskt äta dig.
”Jag vill att något ska ta en tugga av min hud”, säger till exempel Hailey Bieber i en intervju med The Cut. ”Jag vill att du ska bita mig eftersom jag ser så god ut att du inte kan låta bli”. Den ultimata åtrån - att vilja konsumera och att bli konsumerad.
​
Tänk på Armie Hammer och hans sexuella kannibalfantasier. Eller filmen Bones and all där ätandet är själva kärlekshandlingen. Är det sunt? Nej, men det är en typ av åtrå och lust.
​
Att äta och ätas.
​
Som a piece of meat.

För den gemensamma nämnaren mellan kött och åtrå är förstås sinnlighet och njutning. Att verkligen ge sig hän till sina lustar. Kvinnan ska vara läcker, lika oemotståndlig för den som åtrår henne som säg, en hamburgare drypande med smält ost är för den som är hungrig. Ätande utesluter inte sexualisering. Är det en slump att ordet ”läcker” beskriver både sexiga kvinnor och aptitretande maträtter? På min tid kunde kvinnor beskrövas som "puddingar".
Inte behöver jag väl påminna om att verbet ”äta” också används i sexuellt avseende?
​
När jag pluggade till socialantropolog fick vi läsa tre olika etnografier över Cook-öarna. Detta för att man inom antropologin under 1970-talet förde stora diskussioner om huruvida kannibalism någonsin funnits. Man vet att det finns folk och kulturer där man skalperat sin fiende (i syfte att avhumanisera den och visa vem som har makten) och konsumerat kroppsdelar i tron att en egenskap eller till och med ande ska överföras på så vis.

Men den här bilden av någon viting i en kokande gryta omgiven av vildigar med benknotor genom näsbenet är hundra procent osann, säger antropologerna (och etnografierna som då redogör för dessa påstådda kulturer på någon viss ö jag inte minns namnet på).
​
En mer accepterad tolkning, i alla fall i modern tid, är att bilden av vilden som kokar sin fiende/vita mannen/upptäcksresanden och äter upp honom snarare syftar till en historierevision. Att genom att måla upp en sådan bild (av ett bestialiskt övergrepp dvs koka någon och äta upp honom) så rättfärdigar man den vite mannens faktiska övergrepp (kolonialisering, tvångsomvändande etc).
Att säga att fienden äter dig, det ligger i hans natur, är att avhumanisera totalt.
​
För "ätande" utesluter inte makt, att fullkomligt äga sin partner - om han eller hon till och med befinner sig inuti i dig, uppslukad av dig. Seriemördaren Jeffrey Dahmer åt delar av sina offer, Ed Gein sydde lampskärmar av hud. Båda finns i glorifierande serieversioner av Ryan Murphy på Netflix med äckliga detaljer.
​
​Men det är förstås skillnad på symboliskt och konkret ätande. Att ”sluka någon med blicken” är inte detsamma som att verkligen ta en tugga vilket ju är en brottslig handling och rubriceras som misshandel eller trakasserier. Men hur ska man då tolka trenderna som säger att huden bokstavligen ska se ut som mat? Alltså glänsa som jello-pudding och vara fuktig som nyångade kinesiska dumplings (både #jelloskin och #dumplingskin)? Att verkligen locka till sådana tankar?
​
Kanske kan vi se denna trend ihop med en annan parallell trend vi sett inom skönhet, vad gäller produkter, är ju att de blir mer och mer personliga.
​
A) i bemärkelsen att man letar skräddarsytt, leker sin egen dermatolog genom att köpa produkter som heter som en enda ingrediens och blandar.
​
B) i bemärkelsen att de ser ut som accessoarer, gulliga djur, lipgloss som man ska hänga på väskan, telefonfodral från Rhode som har hållare för lipgloss. Jag har fått ett lipgloss från Dior med ett hängsmycke i. Alltså, där är accessoaren (lipgloss) har en accessoar (hängsmycke).
​
​Båda sakerna handlar om en typ av ägande, båda handlar om att göra sig själv till produkten.

Vi går mer och mer mot att inte så mycket använda makeup som personligt uttryck och allt det där man sa förr i tiden när man skulle kränga makeup. Att det var identitetsbyggande och ett sätt att uttrycka sig och sitt inre på. Utan numera är det produkten i sig som fyller den funktionen. Du köper inte ett telefonfodral från Rhode med inbyggd hållare för lipgloss för att du behöver ett telefonfodral med inbyggd hållare för lipgloss. Utan för att visa att du köpt ett telefonfodral med hållare för lipgloss från Rhodes. Du blir produkten, inte telefonfodralet. Telefonfodralet blir produktens accessoar.
​​
Man kan se dessa två trender som parallella. Och den gemensamma faktorna är att du gör dig själv till en konsumerbar produkt. Som antingen ska ätas eller prydas.
​
Eller bara bli en samling kroppsdelar. "A pair of legs", till exempel, som man kallar kvinnor ibland. Eller, som Donald Trump sa till Howard Stern i en radiointervju 2004, att hans dotter Ivanka är "a piece of ass".
​
Visst, att använda Trump som ett exempel på "män som degraderar kvinnor" är ju inte bättre än att använda uttrycket "a piece of meat" för att representera "kvinnor". Såklart. Inte alla män och så vidare. Inte heller alla kvinnor.
Att låta ett ord representera någonting större heter förresten på lingvistiskt språk synedoke. Det är när man säger "lagen" men menar hela poliskåren, till exempel. Lagens långa arm är alltså hela rättsväsendet. Så när en kroppsdel får representera en kvinna har man i vissa akademiska kretsar börjat kalla det, på lingvistiskt språk, för synecdochical utterance targeting women (SUTW).
​
Det var dagens trivia. Vad jag menar är att oavsett vad Lester Bangs har skrivit för sexistisk skit någon gång i sitt liv, och oavsett vad Trump kallar kvinnor och så vidare så borde det vara vi själva som bestämmer hur mycket vi vill vara en produkt. På 1980-talet skulle man gå omkring med stora logos på tröjan, inte för att bli produkten utan för att visa att man hade koll och pengar. På 1990-talet kom No Logo som sa åt oss alla att sluta gå de stora företagens marknadsföringsärenden. Det tycks mig som om allt det där nu överförts specifikt till kvinnor och skönhetsindustin. Att det är där det hela inte bara lever och frodas utan morfats in i kulturen och popkulturen så mycket så att vi inte ens tänker på att vi gör oss själva till (ätbara) produkter?
​
Men för vem gör vi det? Vem ska konsumera oss? Jag har en gissning. Vilken är din?
​
.......
​
Jag vill passa på att tacka dig för att du läser Fifty Scents. Jag vill att du ska få någonting matnyttigt varje gång, jag vill kunna backa upp det jag hävdar med saker som bilder och länkar. Sådant tar tid. Och jag vill inte ta betalt för Fifty Scents för jag lever i någon slags ideologisk villfarelse att jag inte vill bli en produkt, haha. Nej, jag skojar. Jag lever i en ideologisk villfarelse om att ni ska kunna lita på att det jag skriver inte är köpt. Jag vill känna mig ärlig och oberoende. Men har insett att sådant kostar både tid och pengar, ironiskt nog. Så därför kommer Fifty Scents bara varannan vecka från och med nu.
​
Men också för att jag, på riktigt, håller på att byta riktning i livet. Inte helt och hållet. Vissa saker kan jag inte sluta skriva om. Film är en av dem, skönhetskultur och popkultur är en annan. Så jag planerar inte att pensionera mig från journalistyrket.

Men parallellt med detta så går jag ju nu en konditorutbildning och försöker som smått att driva Södermalms minsta bageri. Här finns det. Caro Cookie heter det. Caro står för min italienska fäbless, så det betyder italienska kakor och smaker medan Cookie står för mitt amerikanska kulturarv som översätts till amerikanska kakor. Man kan köpa kaklådor av mig, matbröd (surdeg och japanskt milk bread är grejer jag bakat mycket av på senaste tiden). Man kan köpa jullådor (alltså med bakverk) och man kan köpa fina presentlådor med kakor. Just det, man kan köpa min egen uppfinning maränger med nougatchoklad och jordnötter också (kan modifieras såklart), som man äter med grädde för en Eton Mess eller med vaniljglass om man föredrar marängsviss DeLuxe.
​
Okej, det var allt för idag!
​
Trevlig helg!
​
Fifty aka Caroline
​
Ps. Som vanligt - här finns tidigare nyhetsbrev och även länk att skicka till kompis. Här kan man skänka ett frivilligt bidrag.