Hej alla!
​
Ack. En svår utmaning för skönhetsbranschen är hur man ska prata om åldrande. Man ska ju inte skamma folk och säga att de ska skämmas för rynkorna. Samtidigt säljer man ju inga produkter om folk går runt och är glada över sina "ålderslinjer", som någon marketingavdelning någonstans bestämt att kalla dem. Vi måste ju ha komplex, i alla fall lite grann, annars krymper den störst säljande kategorin inom hela skönhetsindustrin (anti-aging, delat med anti-akne som har exakt samma retorikproblem)
​
Så hur gör man?
​
Pernilla Wahlgren skriver i ett pressmeddelande att hon "ser hudvård och åldrande som något vackert". Hennes hudvårdsmärke L'Acuila lanserar därför krämer för "livets alla faser".

Produkterna som lanseras för att spegla just detta härliga med att åldras ("för att åldras betyder att vi får fortsätta leva". Huh?) är en dagkräm och nattkräm som "bidrar till att minimera pigmenteringar och jämna ut hudtonen" och även "plumpar huden samtidigt som de synbart minimerar fina linjer och rynkor".

Alltså...två produkter som ska ta bort det man säger sig hylla och tycka är vackert?
​
Hur som helst.
​
Välkommen till veckans nyhetsbrev som idag är superlångt (så blir det när det går två veckor mellan breven). Det kommer att handla om den röda tråden från Shakespeares Ofelia, Dallas Cowboys Cheerleaders och performative beauty.
​

The tragedy of a showgirl

Taylor Swift har hunnit släppa ett nytt album sedan sist och jag har lyssnat på singeln The Fate of Ophelia på repeat, den är oerhört catchy! Jag kan ingenting om hennes musik, men jag är intresserad av henne som fenomen (här är en artikel jag fortfarande blir uppringd av journalister om).
​
Det är svårt att greppa hur stor Swift är. Bara det att låten om Ofelia har fått fans att flockas till Tyskland och Museum Wiesbaden för att se tavlan som föreställer en drunknad Ofelia, som får liv i Swifts musikvideo?

Inte bara får hon nytt liv i Swifts låt, hon räddas. Genom kärleken dessutom!
​
​And if you’d never come for me
I might’ve drowned in the melancholy
I swore my loyalty to me, myself, and I
Right before you lit my sky up
​​
I Shakespeares pjäs är Ofelia Hamlets tilltänkta, alla kring hovet håller med om att hon är ett superbra val för prinsen. Hon går mest runt där och försöker att vara ljuv i väntan på att han ska komma till skott. Hon är 22 och redan en "old maid". Det finns en viss press. Men i takt med Hamlets stigande frenesi blir Ofelia galen/drivs till vansinne och dränker sig.
​
En vanlig analys är att hon blir galen av sorg när hennes pappa Polonius dör men en lika vedertagen teori är att det är Hamlets grymheter som driver henne till vansinne. Han är ömsom varm, ömsom kall mot henne. Han ger henne komplimanger och förolämpar henne i samma andetag. I sina samtal med henne så yttrar han två av Shakespeares mest kända repliker, båda lika svidande.

Den första är "Gå i kloster, Ofelia" som Hamlet skriker åt henne för att han är upprörd, känner sig sviken av Ofelia och av kvinnor generellt (mest mamma kan man gissa) för att hon/de inte uppför sig som han vill. Dissiga "Gå i kloster" är alltså en uppmaning att bli oskuldsfull (igen). Bli dygdig. Sluta bjuda ut dig. Sluta håll på. Gå i kloster och lär dig något av nunnorna.
​
Med andra ord: bli en flicka, sluta vara en kvinna. För sådana kan man inte gifta sig med.
​
Den andra, i Fifty Scents-sammanhanget ännu intressantare repliken är ju den berömda raden "Gud har givit er ett ansikte och ni gör er ett annat" (Akt 3, scen 1). Hamlet skammar helt enkelt Ofelia för att hon gör sig snygg och använder makeup.
​
Så här låter den i Mel Gibsons berömda (ja, faktiskt) tappning (och - hur ljuvlig är inte Helena Bonham Carter?).

​

​
Ofelia försöker på alla sätt att blidka honom och sedan locka honom och när det inte går försöker hon i förtvivlan att lämna tillbaka kärleksgåvor hon har fått och får till svar "Vaddå, jag har inte gett dig några gåvor" (scenen i videon).
​
Hamlet blir ännu grymmare än så, ser på henne och säger att han älskade henne en gång i tiden men inte längre. Hon säger att nu ljuger du och då svarar han "Ska du snacka om oärlighet - du sminkar dig ju!".​

Han säger åt henne att tvätta bort sminket. Det ansikte han ser är inte hennes äkta, resonerar han, att sminka sig är inte att leva autentiskt och det är oärligt och svekfullt - ett sätt att lura männen.
Han går sedan vidare i sin rant med att kritisera kvinnor i allmänhet för att de är fåfänga och förför medan de samtidigt låtsas vara oskuldfulla. (Fullt möljigt att det är mamma han är arg på här också)
​
Vi har pratat tidigare om att den här uppfattningen lever kvar. Jag skrev ett helt nyhetsbrev om detta och ska inte uppehålla mig vid det. Bara säga att den här t-shirten finns att köpa och det är för mig skrattretande/sorgligt/logiskt att den bara finns i herrstorlek och herrmodell. Julklappstips? Skoja.

​
Men okej, en liten påminnelse för de som inte läste just det nyhetsbrevet. Här är några, av många, Reddit-trådar (och nej, jag säger inte att Reddit är ett bevis för att denna attityd är genomgående men bara som ett litet inflik här, i och med att jag har skrivit om att denna attityd lever kvar på många sätt)
​
​

​

​

Analytiker och litteraturvetare som är Team Hamlet tycker om att påpeka att "Gud har givit er..." är en del av en längre rant som kan tolkas som en vrede över det han tidigare sett som oskuldsfullt och gott i världen plötsligt visar sig inte vara det, vilket börjar leda tills hans vansinne. I alla fall hans tragedi.
​
Men andra, Team Ofelia, ser förstås den gamla vanliga misogynin i smink = falskspel.
​
Jag kan betydligt mer om Shakespeare än om Taylor Swift. Men gissar att hon är Team Ofelia (jag hör för övrigt raden "Something wicked this way comes" i en av hennes låtar och drar på smilbanden och känner mig hundra procent boomer som fattar en referens)
​
Hennes nya album heter The Life of a Showgirl.
​
Vad är en showgirl? En sådan är inte världens mest framgångsrika kvinnliga artist, vilket Swift är, utan någon som uppträder på något degraderat ställe, typ Vegas eller Golden Hits. En som sällar sig i mängden, rättar sig i ledet. En showgirl bland andra showgirls.
​
Det är en mäktig symbolik. Och det är därför den använts. Till exempel här:

Det är ingen slump att Pamela Anderson gjorde vuxen och mogen comeback i filmen "The last Showgirl". Hon har ju numera hamnat i facket där till exempel Demi Moore ingår, alltså bland kvinnor som under 1990-talet fick vara enbart kropp/sex men som nu ges upprättelse i form av en seriös roll men som ändå ligger nära deras publika persona som de i filmen ges tillfälle att göra upp med. Demi Moore spelade ju skönhets/ungdomsfixerad i "The Substance".
​
Swifts video är en hyllning till "showgirls" från olika eror, som Marilyn Monroe i "Gentlemen prefer blondes" och The Ronettes.
På sätt och vis kan 1800-talsmålningarnas Ofelia också betraktas som en showgirl.
Pre-rafaeliterna, där Millais (tavlan ovan) ingick, var lite av det sena 1800-talets rockstjärnor. Deras modeller antingen var eller blev dåtidens IT-girls. The Kate Moss of 1800-talet, eller de första supermodellerna. Utbytbara men ändå dyrkade.
​
Som Elizabeth Siddal, den mest kända och den som står som modell i nästan alla Dante Gabriel Rosettis målningar av unga kvinnor. Man känner lätt igen henne på det stora, burriga, röda svallet. Ni känner säkert igen de här målningarna med henne:

Hon står alltså också modell för Millais "Ophelia" (ovan) och fick ligga/posera i ett badkar i fyra månader. Han målade varje dag trots att det var vinter och satte oljelampor under badkaret för att hålla vattnet ljummet (vilket förstås var en omöjlighet). Vid ett tillfälle släcktes lamporna och vattnet blev iskallt. Millais var helt upptagen av sitt SKAPANDE och den 22-åriga Siddel vågade inte säga något för hon ville inte störa KONSTNÄREN vilket resulterade i att hon fick en allvarlig lunginflammation och nästan dog. Hennes pappa höll Millais ansvarig och hotade med stämning och anmälan. Millais gick med på att betala sjukhusräkningarna.
​
Siddel blev sedan själv konstnär och den enda kvinnan som fick visa sin konst tillsammans med Pre-Raphaelitmännen. Sedan blev hon sjuk, deprimerad och dog av en överdos opium vid 33 års ålder.

Men, det viktiga här är att hon kom att förkroppsliga Pre-Raphaeliternas idé om (kvinnlig) skönhet. Hon inte bara blev idealet - hon påverkade det också. Hennes långa, röda hår och hennes melakoliska stil influerade inte bara unga tjejer utan också konsten.
​
Lite som Taylor Swift.
​
Taylor Swift har gått igenom många olika stilperioder i sitt 35-åriga liv/20-åriga artistliv. Hon kallar dem "eror". Med nya albumet är hon alltså en showgirl och hon använder den estetiken för att säga någonting (kulturellt signifikant och kontextuellt) och kommer samtidigt, utan tvekan, att inspirera en showgirl-trend. Vi ser den redan i rubriker som dessa:

En showgirl är en kvinna vars liv, eller i alla fall yrkesliv, kretsar kring att underhålla - med pråliga kostymer, lånta fjädrar, glitter, glamour. Inte sällan används hon för att beskriva en underliggande melankoli eller tomhet. Flickan från småstaden som sökte lyckan och ville bli stjärna med fick bli en bland många. Helt anonym. Men oavsett så uppträder showgirlen alltid, alltid med anspelning på sex. (Att Pamela Anderson spelar huvudrollen i "The Last Showgirl" är alltså noll procent slump).
​
Alla dessa visuella markörer, använder sig också Swift av. Hon är showflickan här - i paljetter, nätstumpor, neo-burlesk outfit...(låten "Wood" är så explicit om sex så att jag blir generad...inte för att jag är pryd nödvändigtvis utan för att den känns poserande, som en nykär person som försöker anamma klassiska porrposeringar).
​
Det hon vill säga, antar jag, är att hennes publika image eller persona är en fantasi. Ett skapat jag. För en showgirl är ju precis det.
Hon, precis som Marilyn Monroe och de andra hon blinkar till, är en stjärna som sprakar och glittrar och förför varje kväll hon står på scenen. Men under scenkläderna och bakom paljetterna är hon ju också en kvinna som fått hjärtat brustet, som längtar efter - och detta sjunger hon - giftermål och ungar och nybakade kakor och allt det där andra som showflickor inte får visa upp för då slutar de vara showflickor.
​
Hon är inte den första att använda sig av denna estetik. Kylie Minogue, Lady Gaga och Sabrina Carpenter har alla varit där. Just för att det är en så tacksam symbol - och kan tacklas från så många håll.

Det finns egentligen ingen ur-showgirl, alltså originalet (och det är en av anledningarna till att hon kan tolkas om och om igen). Den första showgirlen.
Men hon (som ett kollektivt hon) föddes ur de stora politiska förändringarna under 1800-talet: industrialiseringen, omfördelning av pengar och makt och den kraftiga framväxten av STORSTÄDERNA födde fram nattklubbarna och kvinnornas ökade närvaro i offentligheten.
Innan dess hade de ju mest varit hemma och strukit tvätt. Varken haft pengar att gå ut eller ens möjligheten. Och gå ut till vad?

Showgirls blev en grej på riktigt i Paris efter första världskriget. Plymer, spektakel, glada vänners lag etc. visade att fransosen inte tänkte böja sig för den strama tysken. Non!
​
Hedonismen spred sig över kontinenten, också till England. Hela den här Moulin Rouge-grejen med can-can och unisona sparkar kan ses som massor av saker: en spegling av sin tid med industrier, maskiner, löpande band, men också kvinnlig solidaritet. Kvinnor som symbol för Moderna Tider och Moderna Friare Kvinnor. Under första världskriget underhöll de trupperna.
​
Också i USA blev showgirls ett camaraderie och man ser en modern version av exakt det i till exempel dokumentären "America's Sweethearts" (Netflix) om cheerleaders för Dallas Cowboys. De jobbar så extremt hårt, så obeskrivligt hårt, i en enormt sexualiserad miljö och i så enormt sexualiserade kläder. Deras paradnummer är exakt det som gjorde Moulin Rouge världsberömt - den unisona sparken (den kallas "kick line" och är deras signum).

Varför sliter de ut sig så? För fem hundra spänn per match och en livstid med hälsoproblem. Och garabterad PTSD från de hårda, iskalla tränarna som ingjuter utseendekomplex från dag ett. De får heller inte gå upp ett enda gram, det är invägning och skamning allt he way. Komplexbyggande från dag ett.
​
Dokumentärserien, som jag rekommenderar, visar att det som håller dem samman, det som gör att tjejerna trots allt vill detta, är gemenskapen. Det starka bandet showgirls emellan. Ungefär som män i bataljoner, alltså saker man utkämpar tillsammans, formar ett särskilt band. De träffar knappt eller aldrig spelarna, finns till och med regler om att de inte får dejta. Men de har varken tid eller, som det verkar, lust. Utan det är för att få vara med tjejerna. Att få vara en i ledet, en i en gemenskap där alla är lika.
​
På 1950- och 1960-talet intog showgirls Las Vegas och det var då deras status blev ännu mer förknippad med sex.
På 1970-talet var de av exakt samma anledning helt passé. Andra vågens feminism dömde ut dem (liksom skönhetstävlingar, pinupor och porrstjärnor) som produkter skapade enbart för den manliga blicken. Objekt, helt enkelt.
​
Jag har aldrig själv köpt logiken som säger att ny-burlesk, pole dancing och annat som har sitt ursprung i just erotiska fantasier för män/manlig blick etc. blir ett tillbakatagande/empowerment etc. bara för att kvinnorna själv gör det frivilligt/säger att de är medvetna om symboliken etc. Jag har aldrig sett Dita von Teese som en feministisk symbol. Eller pole dancing som en manifestation av kvinnlig sexuell makt, oavsett hur fysiskt krävande själva akten är.
Men jag har stor respekt för showgirls och alla närliggande yrkesutövningar/fysiska uppvisanden. För i likhet med dagens cheerleaders fanns ingen respekt för hur hårt de jobbade, hur hårt de pushade sina kroppar. Hur mycket de gav, hur mycket det kostade. Det var till exempel inte ovanligt att dansa i högklackat och kostymerna vägde alltid flera kilo, ibland upp till tio kilo (!). Paljetter, strass och flera lager av saker och ting var kutym. Många var klassiskt skolade dansöser. Alltså balletdansöser och dansare har det förstås inte heller lätt, rent fysiskt, med showgirls fick ingenting av deras status. Eller pengar. En showgirl tjänade oerhört lite.
​
Å andra sidan kan man också se det som det där omvända, som att gangsterrappare började anamma symboler för rikedom och överdriva dem eller ta fenomenet ballroom dancing där man överdriver catwalksmanér och imiterar glamorösa stjärnor. Showgirl-kläderna och makeupen kan också tolkas som ett "jag är en stjärna, jag förtjänar att ses på" även om själva arenan för detta är en liten scen i ett sjaskigt hotell i Vegas.
​
Kanske finns det något där för Swift som tydligen är total arbetsnarkoman och perfektionist. Tydligen sjöng hon igenom hela sin setlist medan hon sprang på löpbandet eller nyttjade treadmill-maskinen varje dag. Och hon tog danslektioner - varje dag - i tre månader. För att vara redo att stå på scen i tre timmar och liksom bara var bäst i världen på det. Man kan förstå att hon könner sig som en showgirl för på sätt och vis är hon är ju en. Samtidigt som hon aldrig någonsin kommer att bli en.
​
Ungefär som Ofelia. SOm aldrig någonsin kommer att gifta sig med Hamlet och leva ett harmoniskt och stabilt liv.

3 x showgirl

Fame Feline från Paco Rabanne är så fruktansvärt ful, kostar 2155 kr, och doftar oremarkabelt vilket gör att den känns showgirlkompatibel. Alltså i bemärkelsen prålig intill plågsamhetens gräns.

Taylor Swift använder Pat McGraths matta läppstift och de sitter verkligen kvar på läpparna utan att suddas ut eller rubbas minsta lilla. Säkert håller de för en tre timmar lång svettig konsert med både sång och dans. Pris 499 på Sephora.

​

"Moulin Rouge" (2001) är den bästa filmen om showgirls. Eller i alla fall en showgirl - Nicole Kidman som Fantine. Se den och sedan Baz Luhrmans Chanel No.5-reklam som har samma anslag (och detta såklart med mening). Den var på sin tid den dyraste reklamfilmen för en parfym någonsin (med en budget på 33 miljoner dollar). Finns i en längre treminutersversion också. Hela scenografin byggdes upp i studio, Karl Lagerfeld designade alla kläderna och den som kan sin Baz Luhrman känner igen hans signum också med de stora bokstäverna. Den kickade igång en trend som pågår än idag som kan beskrivas som en crossover mellan film och reklam - och som syns i just parfymreklam. En slags reklam för regissören lika mycket som parfymmärket. Ett sätt för regissören att ytterligare befästa sin estetik (och jobba med sina handplockade skådespelare) och ett sätt för parfymmärket att berätta en story. Tänk att detta var 2004 och tänk hur många gånger begreppet storytelling använts efter det...
​

​

Trevlig helg!
​
Caroline aka Fifty Scents

Ps. Som vanligt - härfinns tidigare nyhetsbrev och även länk att skicka till kompis. Här kan man skänka ett frivilligt bidrag som uppskattas supersupermycket.