Hej!
​
Någon gång i tonåren sa min pappa "Tänk om du lade ihop alla minuter du tillbringar framför spegeln...". Jag rodnade. Det kändes som om jag blev påkommen med något jag inte borde göra. Något jag borde hålla hemligt eller i alla fall ha vett att generas för.

Vilket jag också gjorde.
​
Spegeln är ett intressant objekt. För den visar ju bara en del av berättelsen, en del av sanningen. De är som fotografier på så vis, de kan skapa en falsk verklighet. De kan få folk att tro och se saker som inte finns. Men varken ett fotografi eller spegeln kan visa sanningen - bara den som andra ser.

Det är dörför inte konstigt att spegeln alltid omgärdats av myter, sagor, och magiska krafter. I nästan alla kulturer, oberoende av varandra (sådant älskar antropologer) finns historier om hur spegeln använts för att se in i framtiden men också möta andar. Spegeln kan helt enkelt visa oss någonting vi egentligen inte ska eller vill se. Den ger oss en annan, djuare sanning.

Inom Wicca sysslar man med catoptromancy eller "spå i höxspegel", på svenska. De antika Grekland och de gamla romarna spådde också i spegel. LLiksomiksom eleverna på Hogwarts!

Nostradamus använde antingen en svart spegel (av vulkanaska) eller vatten i något med en svart botten för att se in i framtiden.
I första Mosebok (44:5) finns ett stycke om Josef och en superblank silverbägare som av vissa tolkats som att Josef använde den till spådom/se in i framtiden.

Sedan finns det alla de där moraliserande berättelserna, som den om Narcissus eller Törnrosas svärmor och deras besatthet av sin egen spegelbild, eller Dorian Grey, som alla varnar oss för att stirra för länge på vår spegelbild.

Med andra ord: spegeln har haft rykte om sig som farligt objekt.

Det känns därför logiskt att spegeln, alltså som fysikt objekt, bär på en mörk och ful historia full av mord, hat och tyst krig. Som att objektet i sig kan beskyllas för allt dåligt den kommit att stå för: en förvrängd självbild, hets, självhat, fåfänga och allt det där.
​
För spegelbilden kan göra oss galna. Det finns ett syndrom som heter mirrored self misidentification (har inte hittat någon svensk term) där man tror att personen i spegeln är någon annan - ofta en annan version av sig själv, inte sällan yngre, intressant nog. Detta syndrom är förstås ovanligt och uppstår mest hos dementa. Men det har hänt att till synes fullt friska människor tror att det är någon annan i spegeln. Men ofta är det ett tecken på någonting som är fel i högra delen (tumör, schizofreni) av hjärnan, den aktiveras när vi kollar oss i spegeln.
​
​Allt som allt: att älska en spegel är fult och tidigare förknippat med ockulta hemskheter och är en evig symbol för fåfänga.​
​
Och ändå...

Min egen spegelbild är den bild jag känner igen mig mest i. Trots att jag ibland inte känner igen mig alls, inte tycker att bilden i spegeln överensstämmer med bilden inom mig.
​
För spegelbilden är ju faktiskt just det - en spegelbild. En förvrängd bild, en motsatsbild.
Därför lanserades 2021 True Mirror, som jag själv tycker ser superockult ut. Men det är en spegel som vänder din spegelbild så att det du ser blir en reflektion av din reflektion - "ditt sanna jag".

​Sociologen Charles Horton Cooley myntade det berömda uttrycket "spegeljaget" som handlar om att vi skapar oss en självbild baserat på hur vi uppfattar att andra bemöter oss.
​
Eller, som Nico och The Velvet Underground sjunger:
​​
I'll be your mirror
Reflect what you are, in case you don't know​
​
Hans teori har använts på olika sätt, i sin mest kommersiella form till exempel i ledarskapsutbildningar. Att få andra att uppfatta dig som en ledare gör att du blir en bättre ledare/auktoritet. Eller i alla fall känner dig/beter dig som en. Massor har såklart skrivits om "spegeljaget" och Internet/sociala media. Bäst i genren är "Doppelgänger" av Naomi Klein.
​
Nå. Tro mig, jag har en poöng. Den kommer snart.

Spegeln hjälper oss med värderingen av oss själva, alltså i betydelsen uppskatta värdet. Vårt utseende styr en så stor del av vårt liv - både det utseende vi själva uppfattar i spegeln och det andra uppfattar hos oss - så att vi redan från första mötet med en spegel lär oss att värdera och utvärdera det vi ser. Både vanskligt och nödvändigt. Både uppfuckat och ren överlevnadsteknik.

Om vi går med på att en spegel kan vara i stort sett vad som helst med en reflekterande yta så har speglar i så fall alltid funnits. De har tillverkats av plast, glas, metall och sten.
​
Först på 1400-talet började de tillverkas i glas och de allra snitsigaste, dyraste och mest eftertraktade kom från italienska ön Murano (precis vid Venedig).
Venedig var the Greenwich village of Europe på den tiden, alla skickliga konstnärer och hantverkare ville vara där, inte minst för att de hade enormt hög status där och var man superskicklig så fanns det rikedomar att hämta. Och även andra statusgrejer som att de kunde gifta sig med adliga kvinnor, något man annars reserverade för andra adelsmän.
​
I Murano höll man superhårt på "hemligheten" bakom speglarna, alltså hur man tillverkade dem och fick dem så blanka och fina. Till och med det venetianska statsrådet ("doge") vaktade hemligheten så pass så att man bestämde att den som avslöjade industrihemligheter straffades med döden (!).

Det hela utvecklades till rena spegelfascismen. Om en glasmästare (dvs en spegelmakare) fick för sig att lämna Murano så straffades han hårt, ibland genom att staten Venedig kidnappade hans familj och hölll dem gisslan. Eller så fick de slavjobba i hamnarna, böta å sin släktings bekostnad eller kastas i fängelse.
​
Nu fanns det ju andra ställen i Europa där man också försökte få fram fina speglar (men inte lyckades lika bra) och eftersom Venedig och Murano var ställen där man prisade hantverkare och konstnärer (om än med någon slags fascism) så fanns det många glasmästare som ville komma upp sig i smöret och därför började experimentera med saker som att smycka spegeln med guldblad, jobba med farligt bly. Göra ramar i silver och kvicksilver. Men framför allt gjorde man större och större speglar. För människan fungerar ju så att hon aldrig blir mätt. Mer, större, dyrare, vackrare.

Kanske inte konstigt att glasmästarna blev både sjuka och galna. De jobbade ju med bly och kvicksilver vilket leder till förgiftning vilket i sin tur yttrar sig som skakningar, minnesförlust, galenskap, förvirring, paranoja, hallucinationer...(kallas även "Mad hatter disease" pga samma öde hände hattmakare, de jobbade med samma farliga material).
Man var väl medveten om farorna men Murano och Venedig prisade sina främsta så mycket medan andra inte hade råd att sluta jobba med dessa farliga material.
​
​Ironin: spegelmakare som blev förgiftade tvingades alltså fortsätta jobba och SE SIG SJÄLVA JOBBA och SE SIG SJÄLVA SOM SJUKA i spegelbilderna de kom att hata. Det finns texter från 1700-talet som beskriver spegelmakare som gråter, skriker och vrålar mot spegeln de jobbar med. ​
​
Är detta inte den mesta möjliga symbol för fåfänga och kapitalism ni hört?
​
Den hårt vaktade kunskapen och (därmed) exklusiviteten gjorde att venetianska speglar stod högst i kurs i hela Europa, så pass att alla som var någon att räkna med i Paris, till exempel, skulle ha en. Och sedan fem stycken, tio stycken och sedan hela balsalar fulla. Total spegelhysteri. Tydligen kunde man få en spegel för motsvarande 10 000 dollar medan en målning av Rafael gick för 4 500.
​
Med den prisbilden började fransmännen att fundera och kalkylera. De erbjöd stora summor till den som kunde starta upp en fransk spegelverksamhet som den i Murano. Bakom löftet stod ingen mindre än Kungen (Louis XIV). Tidigt 1660-tal lyckades hans finansminister Jean-Baptiste Colbert övertala några glasmästare i Murano att komma till Frankrike och starta upp den franska spegelindustrin. Men när italienarna faktiskt lyckades ta sig till Frankrike och kicka igång projektet så dog de en efter en på olika mystiska sätt (!).
​
Nu kan det ju varit så att de dog av bly- och kvicksilverförgiftning. Men Colbert anklagade öppet statsråden i Venedig, han påstod sig till och med ha bevis från obduceringen. Dagens historiker säger att det är fifty-fifrty på om de märdades eller dog genom sitt arbete.
​
​Sedan bröt spegelkriget ut totalt. Det hade redan pågått i det tysta, det finns historiska anteckningar om två som 1547 mördades i rikets namn eftersom de i hemlighet planerat att fly till Tyskland. Men det var runt 1660 som det verkligen bröt ut.
​
Det pågick i tio år. Italien och Frankrike spionerade på varandra och blev nojiga (med rätta). De båda länderna försökte locka över respektive lands landsmän genom att först sno över glasmästarens fru och/eller sin familj (Frankrike var duktigare på detta, de kunde ju erbjuda ett mindre fascistiskt samhälle att leva i, så de lyckades faktiskt dra över några italienare. I större utsträckning än tvärtom).
​
1670, när man hade en liten stab, öste så franska regeringen pengar över sitt nystartade företag som skulle utveckla speglar ordentligt. Alltså glasblåsning, platta ut glaset, ge det en spegelyta och polera det superblankt. 1648 klippte man bandet (eller vad man nu gjorde på den tiden) till SPEGELSALEN I VERSAILLES med sina 306 enorma, inhemska, franska speglar. Det var en triumf över Murano och en provocerande dödsstöt. Frankrike hade lyckats röka ut Muranos hemligheter, stötvis.

Jag menar...kolla bara:

En viktig grej: speglarna sattes inte upp för att användas utan för att beundras. De är utsmyckade, de visar på hantverkskonst. De är konst. Och kostade också därefter. Men eftersom man inte var van vid att se sig själv - och så mycket av sig själv - blev upplevelsen av att stiga in i salen en läskig sådan. Att se sig själv dubbleras, tripplas...från alla håll. Detta var, i sanning, en spöklik sak. Folk upplevde det som att de var iaktagna, som att väggarna faktiskt "hade ögon", en förvriden verklighet.
​
Kanske var det sista gången någon någonsin könde respekt för spegeln på det viset. Såg den just som en förvriden verklighet och inte ett vardagsverktyg i utvärderingen av vårt yttre värde.
Kanske var det sista gången någon såg på spegelbilden och tänkte "vilken läskig grej".
​
När spegeln associerades med magiska krafter, svart magi, andar och fanns respekt för spegeln - den var ännu inte vardag och den var inte en symbol för fåfänga. Tvärtom, den hörde icke-verkligheten till.
​
När spegeln blev ett konstverk så sågs den också som ett sådant - vilket speglades (ha!) i priset och vördnaden inför objektet, inte vad det gjorde med vår yttre självbild (möjligtvis självbild i fråga om statusen som spegelägare).
​
Men nu då, när spegeln bara är en grej som hänger på väggen och som vi kollar "dagens outfit" i, eller sminkar oss framför utan att tänka det minsta på obektet i sig utan bara på vad som speglas i den? Hur mår spegeln idag, så att säga? Vad gör den med oss? Vad fyller den för funktion?
​
Spegeln är inte längre en spegel, det är en symbol för fåfänga men framför allt ett helt oansenligt verktyg i en kultur som värdesätter pengar mest och skönhet näst mest. ​
​
...vilket representeras så nästan parodiskt tydligt i denna nyhet från American Express: ett kreditkort som också är en spegel! Kom förra veckan. Limiterad upplaga.

Men när exakt blev de symboler för (kvinnlig) fåfänga? Alltså när slutade män samla på speglar som om de vore, jag vet inte, sportbilar eller dyra högtalare eller något, till att bli små fåfängsobjekt?
​​
När blev den manliga spegeln den kvinnliga spegeln?​
​
Vi har alla sett hur många gamla målningar som helst av kvinnor med speglar. Alla heter något i stil med "Kvinna med spegel". För hon gör ju ingenting, allt hon gör är att se sig i spegeln.

Det är jättevanligt.
Jättejättevanligt.

Detta förmedlar en bild av att kvinnan bara syns. Män agerar, kvinnor är. Vilket är ännu tydligare i alla de målningar (också många) där den manliga konstnören målar dit sig själv.

Eller i de här supermoraliserande målningarna som ska påminna oss om att fåfänga är en synd och det är en uteslutande kvinnlig sådan. Se bara på målmningen ovan. En ung kvinna håller på och beundrar sig i spegeln och håller på. Hon lyfter blicken, ser en äldre kvinna som är en ledsen gumma. Budskapet: Ha! Också du, unga kvinna, ska en gång bli gammal och grå.

Det finns en sådan ironi i den här typen av målningar/uppläxningar och det är ju att konstnären moraliserar över kvinnans fåfänga/desperata försök att hålla fast ungdomen/desperata försök att höja sitt skönhetsvärde genom att ha koll på sitt utseende (= spegeln) samtidigt som konstnären uppenbart har valt modellen just utifrån hennes looks och även bjuder in oss, som kollar på målningen, att beundra dem.
​
(Och, en annan ironi: alla dessa unga kvinnor som fördöms för sin fåfänga och ungdom har ju förblivit vacka och unga i århundraden tack vare målningar som dessa)

Här är några korta men intressanta punkter från konsthistorien:
​
1. För att måla ett självporträtt måste du kunna se dig själv.
​
2. Kvinnor fick inte ta krokilektioner eller måla nakna kroppar pga skandal/opassande etc. och var därför ovana att måla den kvinnliga kroppen. Att se den över huvud taget annat än genom männens blick ---> i målningar.
​
Sedan kom spegeln. 1835 kom tyska kemisten Justus von Liebig på hur man kunde masstillverka speglar. Och plötsligt kunde kvinnor se sig själva, forma sig själva, värdera sitt utseende, måla av sig själva, undersäka sitt utseende utifrån egen blick.

Men gjorde man det? Både ja och nej.
​
​Spegeln gav kvinnorna en konstnärlig frihet de inte haft tidigare och många är de kvinnliga konstnörer som gjort självporträttet till sitt signum (Frida Kalho, Helene Schjerfbeck, Cindy Sherman). Vi måste komma ihåg att det här liksom var en ny grej, att kvinnor fick se på sig själva utan mannens blick. Hur uppfattar jag mig själv versus hur uppfattas jag av andra.
​
Men - det ena existerar inte utan det andra. Spegeln påminner oss konstant om vikten/värdet av vårt utseende. Ett system som sedan upprätthålls av selfies, likes på selfies och (nu äntligen kommer poängen med hela den här långa texten om speglar) skönhetsindustrins senaste utsvävningar som är just produkter för spegeln/selfien/andras värdering av vårt utseende.
​
Jag är inte den första eller enda att notera en uppsjö av skönhetsprodukter som ser mer ut att användas på bild (eller för att se sig sjölv i spegeln med) än någonting annat. Jag är heller inte den första som kopplar det till "vårt spegeljag", det gjorde Jessica DeFino först. Hon noterar att "spegeljaget" numera är en annonspelare.
​​
Exempel: Dolce & Gabbana Eye Patches med logo (samma produkt, alltså eye patches med företagets logo, finns hos till exmepel Dior, Chanel, Rhode och en drös andra också),

För vem är det som ska se de där logotyperna? För vem har det ett värde?
Svar: för din spegelbild och för "spegeljaget", det du visar upp på sociala media till exempel. Att patches är från Dior eller D&G ökar ett yttre värde. Därför att dessa dyra märken speglar just det - en lyx, ett högre värde.
​

​

Det kan vara en kul grej såklart.Men också del av ett system (där vi alla ingår) som säger att vissa utseenden, vissa produkter och vissa märken är värda mer än andra. Och precis som franska kungar och vetetianska doges så kan det driva oss till extremer.
​
Kanske kan det vara fint att minnas spegelmakarna och glasmästarna som drevs till vansinne - alltså bokstavligen. En kontrast till alla vackra målningar av kvinnor som drömskt iakttar sig själva i spegeln.
​
Tack för att du läser.
​
Trevlig helg!
​
Caroline aka Fifty

Ps. Är det förresten bara jag som får dåliga vibbar av den här reklamen? Jag tycker det ser ut som om hon fått blåtiror. Hennes hårda, defensiva min i kombination med ordet KICKS förstärker det. Eller?

Ps. Som vanligt - härfinns tidigare nyhetsbrev och även länk att skicka till kompis. Här kan man skänka ett frivilligt bidrag som uppskattas supersupermycket.