​
Hej alla!
​
Första gången jag hörde talas om begreppet "unreliable narrator" var på en creative writing-kurs på universitetet. Jag spetsade öronen, fattade direkt att det är något spännande med han eller hon vars röst vi börjar tvivla på under bokens gång. Som vi så småningom fattar inte visar oss hela sanningen. En som ljuger, helt enkelt.
​
Inte nödvändigtvis för att han vill eller ens är medveten om det. Snarare ljuger han för att han inte ser verkligheten för vad den är. Hans blick är alldeles för tillskrynklad av trauma, diagnos, skuldkänslor eller något annat som skadat egot. Humbert Humbert är ett exempel, Holden Caulfield ett annat.
Inom film har vi klassiker som "Fight club" och "De misstänkta".

"Yesteryear", årets mest omtalade debutbok, har en ytterst opålitlig berättare i huvudpersonen Natalie Heller Mills. Hon har byggt en karriär på att leva tradwife-influencer-liv på en vacker gård (som heter Yesteryear) där hon skapar content kring sig själv och sina fem eller sju barn när de mjölkar kor, kärnar smör, dricker opastöriserad mjölk och då och då prisar herren tillsammans.
​
Amazon har redan snappat upp filmrättigheterna och eftersom det är bestämt att Anne Hathaway ska spela huvudrollen är det svårt att inte se hennes ansikte framför sig när man läser.
​
Natalie är smart och en skarp iakttagare av sin omvärld. Men hon är inte tillräckligt smart. Hon missar målet med ett par meter och skälet är att hon är så förblindad av hat. Mest mot andra kvinnor.
​
Om detta skrev jag en text i Göteborgs-Posten som jag skulle vilja utveckla här.
Hat är ett starkt ord, till att börja med. Det är en så allsomfattande känsla, som tar över både kropp och sinne. Färgar allt. Man blir som Salieri i "Amadeus", föreställer jag mig. För jag vet inte om jag verkligen hatat någon gång. Föraktat, absolut. Mest varje dag faktiskt. Men hat är jag osäker på.
​
Är det en känsla som vi lär oss eller finns den alltid där? Latent, kanske, och bara väntar på rätt objekt.

Ett problem i boken är att författarinnan Caro Claire Burke aldrig går in på tradwife som politisk kraft. För det går faktiskt inte att bortse från. Tradwives är politiska. Kan inte vara något annat.

Ideologin är rotad i en högerdriven kristendom som säger att kvinnor inte kan ha någon annan roll i samhället än fru eller mamma.
Burke kritiserar inte detta. Däremot det performativa, den konstruerade ouppnåeliga bilden av kvinnan och moderligheten. Det vill säga, den många, om inte alla, influerare bygger sin karriär på. Men det som skiljer tradwives från andra influerare är att deras performativa liv grundas på just politisk ideologi.

Själva twisten i "Yesteryear" (nej, jag ska inte spoila någonting!) är att Natalie/Anne Hathaway byggt ett influencerimperium på att lajva 1800-tal. Men så vaknar hon en dag och befinner sig i nybyggartidens USA ca anno 1855. Där kvinnor saknar rösträtt, ungarna dör av minsta förkylning och brödet smakar bark. Ha! Tänker man som läsare då. Inte så kul när verkligheten smyger sig på, eller hur?
​
Men vilken verklighet?
​
För jag menar, är vi inte alla opålitliga berättare vid det här laget?
​
Inte i betydelsen att vi alla är traumatiserade eller skuldtyngda, utan för att sociala media till sin natur kräver att vi ljuger. Sociala media uppmuntrar inte till att katalogisera livet som det sker utan som vi vill att det ska presenteras: i berättelsen där våra liv är begripliga och alla händelser leder till insikter och personlig utveckling.
Det måste finnas ett narrativ i stories vi lägger upp, ett stringent berättande, för vad är annars poängen? Vem vill se random bilder utan någon som helst röd tråd? Utan ens en sammanlänkande stil, eller ton?
​
Som om livet är stringent. Som om alla erfarenheter radas på varandra, prydligt och snyggt, och leder till Insikten, Visdomen, Erfarenheten. Det gör de ju inte. Men vi har lärt oss att presentera livet så.

Ett exempel: Det händer ibland att jag berättar om en hemsk grej som hände mig när jag bodde utomlands. Något som skadat mig. En situation jag borde lämnat. En person jag borde sagt ifrån till. Men jag varken kunde eller gjorde det och det är ett misslyckande jag får leva med. Och tro mig, det gör jag.
​
De få gångerna jag har berättat detta har mottagandet varit stöttande och uppmuntrande. De har menat väl. Men de har också varit absolut, psykologiskt färgade av en storytelling-samtid.
"Du är starkare nu", "Du kanske kan använda det i ditt skrivande", "Det måste ändå varit lärorikt att bo där, på det stora hela menar jag, och så lärde du dig språket så bra".
​
(= autentiska reaktioner)
​
Jag ser det inte så. Det som hände var enbart ett misslyckande och jag vägrar tillskriva det någonting mer. Jag tänker inte värdera det som någonting positivt i slutändan.

Man kan argumentera för att vi alltid varit storytelling-drivna och narrativstyrda. I fotoalbum sorteras vanligtvis bilder i kronologisk ordning, i den följd händelserna sker. Det är ju logiskt.
​Hjärnan rättar till minnen så att de blir begripliga, det ligger liksom i vår natur att snygga till saker som minnen och upplevelser i efterhand. Ge dem betydelse och mening.
​
​Skillnaden är att nu gör vi det i realtid.
​
Vi använder redan litteraturens och filmens berättartekniker som "foreshadowing" ("Jag har något stort och viktigt på gång, jag kommer kunna berätta mer nästa vecka"), flashbacks, cliffhangers och nya kapitel ("Jag sa ja!") och gör på så vis fiktion av livet självt - medan det pågår.

Vad gör det med oss, tro?
​
Jag tror att våra egna internaliserade opålitliga berättare bara kommer att växa sig större och mäktigare över tid.
För vi vet ju att den som berättar historien också kontrollerar den, har makten över den. Idag mer än någonsin och dessutom rent bokstavligen - den med bäst narrativ får de flesta följarna och mesta pengarna. Den vinner.
​
Kanske skapar det en hypersjälvmedvetenhet? Typ "reagerade jag rätt nu, i den här situationen?", "Lät jag trovärdig när jag svarade ja på frieriet?.
​
Kanske skapar det ett estetiskt/litterärt krav på viktiga situationer? Kommer man någonsin kunna fria till någon helt spontant eller känns det inte på riktigt om inte ljuset är det rätta?
​
Kanske kommer vi att tappa kontakten med våra känslor? Förlora förmågan att identifiera vad vi faktiskt känner?
​
Kommer det skapa en diskrepans mellan jaget som känner någonting (säg sorg, förakt), det publika jaget (som säger något i stil med "Jag går igenom en svår process just nu" istället för "Det här är så hemskt och jag skulle vilja göra någon riktigt illa") och jaget som engagerar (alltså det jaget som slutligen presenteras på sociala media i ett smakfullt inlägg och en caption i stil med "Det har varit svårt men det har hjälpt mig så mycket i mitt växande. Jag har lärt mig att vara tacksam för allt jag har, att aldrig ta någonting för givet".)
​
Kommer vi ens att få/kunna uttrycka svåra, fula och jobbiga känslor som sorg framöver? Vrede? Hat?
​
Ett av skälen till att jag gillar "Yesteryear" är att Natalies tankar är helt ofiltrerade. Hon hatar. Hon föraktar. Hon äcklas. Hon känner allt det där man inte får uttrycka, knappt känna över huvud taget.
Det hon uttrycker är istället det förväntade. De vackra och fina känslorna. Tacksamhet, nyfikenhet, glädjen över livets små ögonblick.
​
Men inom henne rasar hatet.
​
Hon ljuger inte enbart för att hålla skenet uppe utan för att sanningen inte längre passar in i verkligheten. Hon kan inte säga att hon har tvättmaskiner, diskmaskiner och hemhjälp för hela hennes popularitet bygger på att hon lever enkelt farmarliv och är superlycklig. Hon kan inte säga att hon inte kan knyta an till sina barn för hon har glömt att det är så hon känner.

Den enda sanna känsla hon har tillgång till är hatet och olika varianter på den, som förakt och illvilja. Hon hatar sin mammas milda, mesiga snällhet, sin systers brist på ambitioner och sin svärmoders pillerknaprande svaghet. Hon hatar så intensivt att det blir en drivkraft.
Roligast är när hon hatar barnflickorna som hon ser som lata och inkompetenta, och när hon rasar över slentrianfeministerna ”med sina dyra latexpannor och ”I’m with her”-klistermärken på bilen”. Hon börjar till och med hata sin äldsta dotter som ”praktiskt taget är kvinna nu. Man kan inte lita på henne”.
​
Männen föraktar hon bara. Hon kan till och med beundra dem, avundas dem, för att de inte behöver låtsas lika mycket.

Eftersom hon, föga överraskande, inte har några vänner blir hennes starkaste och mest personliga relation därför till de anonyma röster hon dubbar ”de arga kvinnorna”. De bittra, hånflinande karriärkvinnorna som skriver elaka kommentarer, föraktar hennes sätt att leva och bara väntar på att hon ska snubbla och exponera allt det fula och sanna.
Hon tänker på dem jämt, ibland så pass mycket att hon talar direkt till dem. I alla fall i sitt huvud.

Det är någonting kittlande över att vara inne i en persons huvud när hennes tankar är så förbjudna. Jag bekänner: jag njuter av hennes tirader. Jag har tänkt liknande saker själv. Jag har också föraktat, jag gör det varje dag. Om än bara i mitt huvud.
Jag har tänkt att kvinnor som avsäger sig allt i religionens och niobarnsfamiljens namn är falska, bakåtsträvande och helt enkelt farliga eftersom de skapar sig makt genom att framhärda kvinnors maktlöshet.
​
Jag har föraktat brist på ambitioner, för liv som tycks mig helt stillastående.
Jag har också föraktat den milda, förlåtande snällheten. Mesigheten även kallad.
Jag tror att jag föraktar svaghet, vilket rimmar väldigt illa med resten av min person. Går det ens ihop?
​
Att läsa "Yesteryear" är därför extra kittlande, för rollerna är omvända. Tradwifekvinnan i boken tänker precis samma sak om mig som jag tänker om henne. JAG är ju karriärskvinnan och slentrianfeministen som hon föraktar, till och med hatar. De dömer mig utifrån text och bildbyline på samma sätt som jag dömer dem, utifrån deras puffärmade och förklädesklädda yttre.
​
Jag skriver inte hatiska kommentarer på sociala media men nog har jag skrivit en och annan raljerande krönika och nöjt tänkt att jag dragit en lans.
Nog har jag skänkt pengar till välgörenhet och tänkt att jag har gjort en insats, att jag är lite, lite bättre än alla ignoranta jävlar som inte skänkt en slant.
Nog har jag tänkt att mitt liv är friare och därmed rikare och intressantare än den gamla klasskompisens som verkar leva enbart för barnen.
​
Kanske förtjänar jag att föraktas.
Antagligen skiljer sig min falskhet inte från Natalies.
Det blir hjärnstockning i huvudet på mig för detta får mig att faktiskt se tradwives som komplexa varelser jag vill förstå på djupet. Hatet har gjort mig intresserad.
​
Tack för att du läser!
​
​Caroline a k a Fifty Scents​
​
Ps. Måste bara kommentera den här irriterande reklamen i tunnelbanan. För att våga "boka in dejt nummer tre" krävs att den vaginala hälsan är tipptopp. Annars kan man strunta i det. Skit i den där känslan av att du faktiskt vill träffa honom eller henne igen. Är rätta pH-balansen inte där så är det ingen idé.
​
En lektion i hur man skapar komplex och hypermedvetande kring något som säkert inte ens fanns där från början.
​

Ps. Håller på att migrera till Substack så förlåt alla substackare som fick dubbla utskick förra veckan. Men här är jag.