Hej alla!
​
Jag blir alltid glad när de spelar Eye of the tiger på gymmet. Det händer inte särskilt ofta men när det händer är det skoj eftersom det är en metasignal om att vi ju faktiskt inte är äkta atleter men låtsas. Och då låtsas vi ännu mer, frammanar vår inre Rocky.
​
Ibland spelas Top Gun-låten Danger Zone. Samma sak. Under onsdagspasset spelas "Work bitch" med Britney Spears och i början roade det mig på samma metasätt eftersom den blivit en stapelvara vad gäller träning och en popironisk distans till vad man håller på med men där har jag ändrat mig.
​
Numera blir jag pepp på riktigt av Britney. För det finns en skillnad. Eye of the Tiger och Danger zone illustrerar sport. De är symboler. Medan Britney ju faktiskt beskriver träningen som hårt jobb.
​
​You want a hot body? You want a Bugatti?
You want a Maserati?
You better work, bitch
​
You want a Lamborghini? Sip martinis?
Look hot in a bikini?
You better work, bitch
​
You wanna live fancy? Live in a big mansion?
Party in France?
You better work, bitch​
​
Absolut är gymmet också en plats där kroppen syns (och en dit man går för att "look hot in a bikini"). Herregud, alla går ju omkring i kroppstajta små miniplagg i trikå. Men det är häpnadsväckande hur lite man tänker på det eller bryr sig. Den största valutan är utövandet. Alltså lyftandet, flåsandet, pressandet, görandet.
​
Vad du gör snarare än hur du ser ut.

Om kroppar som gör saker handlar dagens nyhetsbrev och det kommer sig lite av att jag ramlade över ett klipp från Taylor Swift-dokumentären (Disney+) där hon berättar om hur hon hårdtränade i ett år för att vara i fysisk form inför sin Eras-turné.
​
Hon körde fys och styrka i över två timmar om dagen, sju dagar i veckan. Sedan tillkom tre månaders koreografi och dans. Hon sprang på löpbandet medan hon sjöng igenom hela setlist, för att kunna röra sig/dansa och sjunga samtidigt utan att flåsa.
​
Hon visar hur mycket det kostar att komma i toppform.

Jag googlade Madonnas och Britneys träningsrutiner, och föga förvånande var det samma sak där: minst två timmar om dagen, sex dagar i veckan. Plus koreografi och dans, utanför själva styrketräningen och konditionsträningen. Fun fact: Madonna brukade träna till just Britney Spears-låtar.
​
Det jag vill ringa in här är att det idag finns ett narrativ kring att vissa saker som har med (kvinno-)kroppen att göra ska upplevas som effortless, alltså lätta och utan ansträngning. Vi pratar om "aging gracefully", vilket ju översätts till att det ska se ut som om vi inte gör någonting åt vårt åldrande. Vi liksom bara åldras så där fint och knappt märkbart. Inte en kräm, diet eller gymrutin i sikte. Inte en botoxspruta så långt ögat kan nå.
​
Vilket betyder att motsatsen är allt annat än graceful. Att verkligen kämpa mot åldrandet med alla medel så att det syns är tacky.
​
Att banta är dålig smak att prata om. "Nej tack, jag bantar", är det ingen som säger. Om man inte precis klivit ur en tidsmaskin från 1980-talet. Möjligtvis.
​
Samtidigt ska vi se naturligt smala ut.
Vi får bara inte tala om eller visa all frustration som ligger bakom.
​
Detta gäller också den tränade kroppen - och i viss mån även för män. Kroppen ska se trimmad ut men det är inte lika självklart att prata om allt jobb som ligger bakom. Om man inte gör det snyggt och effortless, om man inte postar Instagramvideor där man lyfter och deffar utan problem förstås.
​
Ta Carmy i "The Bear". Det finns absolut ingen anledning för honom att vara så trimmad och deffad som han är. Rollen kräver det inte. Han arbetar i ett kök 18 timmar om dagen. Han röker. När har han tid att gå och deffa? Såna här muskler får man inte helt naturligt av att vara kock. Men det kommenteras aldrig, han är effortless deffad.
​
...vilket är en motsägelse, en omöjlighet.
Men också helt i tiden.

När jag hör Taylor Swift pratar om sin rigorösa träning så tänker jag därför flera saker...
​
1. Detta är en normal utveckling av att vi blir mer och mer transparenta med jobbet vi lägger ned på saker som aldrig tidigare definierats som jobb: vårt utseende. Tidigare har kutym varit att ett ingrepp, till exempel, eller botox ska märkas men inte synas. Man ska inte medge att man gjort det, tvärtom så är det skammigt. Det är fusk.
Men idag finns en större öppenhet, hela Kardashian-klanen har ju gått ut med både namn på sin kirurg och medicinska termer på de exakta procedurer de genomgått. Detta för att, i förlängningen, få cred för att man faktiskt lägger ned en massa jobb på att se ut som man gör. Och pengar. Och smärta.​
​
2. Taylor vill visa allt som krävs, rent fysiskt, för att vara en artist på hennes enormt höga nivå. Hon vill visa att hon är en megaartist inte bara för att hon skriver låtar, sjunger, framför, turnerar utan för att hon gör mer än så.
​
Typexemplet på en person som lägger ned omänskligt mycket jobb på att vara artist brukar vara Madonna. Hon har lagt ned vad som måste vara plågsamt mycket tid och pengar på sitt utseende i form av omfattande kirurgi, både ansikte och kropp. Lägg också till hennes välkända superstrikta jobbetos både i studion och i gymmet där vi snackar timmar och åter timmar av hårt jobb.
​
Hon har aldrig varit rädd för att visa det heller, tvärtom så har hon alltid stått i främsta ledet bland dem som vill visa upp sin kropp inte bara som den ser ut utan också vad den kan göra. Detta är unikt.
​
Ett exempel: Under sin världsturné 2001 gjorde Madonna 15 benböj i rad bara sådär, som en del av showen. Kolla här.

Varför? Det är inte det snyggaste danssteget. Men det är superansträngande.
​
Klippet blev viralt 2023 och förvandlades till en "Madonna squat challenge". Där var själva poängen att det liksom var fysiskt omöjligt för gemene man, någon som inte är en halvgud som hon själv är. ​
​
Madonna är inte The Queen of Pop utan anledning. Vi ska vara oerhört medvetna om att hon lägger ned omänskligt mycket jobb. Men än någon annan människa kan göra. Och detta bidrar till hennes höga status som halvgud/världsartist.
​
​Pink är en annan atletisk artist som är känd också för att ha med avancerad akrobatik, gärna uppe i luften, hängandes i snören, i sina shower. Hon inte bara tränar inför turnéer utan värmer upp med en timmes flås och en timmes yoga innan hon går ut på scen.
"Ibland känner jag mig mer som en atlet än sångerska" (Fitness Magazine)
​
Jag tycker det är talande och bra sagt. Det vill säga, att poängtera att på professionell supernivå är man faktiskt mer FYSISK än liksom bara snygg. Och det är verkligen inte effortless, tvärtom, det är enormt krävande att bygga muskler, uthållighet och flås, och det är just det som är POÄNGEN.
​
Att exponera skillnaden i jobbet som krävs av en professionell atlet, och här kan vi för tillfället också sortera in artisterna som Swift, Madonna, Pink, Beyoncé och de andra fysiskt uppträdande artisterna, och vad en vanlig dödlig mäktar med.
​Att prata om hur fysiskt krävande det är att få till en atletisk kropp - och hur detta kommit att krävas av (framför allt kvinnliga) artister - är därför en spännande och bra sak. ​
Vi vet att den vanliga 67-åriga kvinnan inte ser ut som Madonna men vi kan nog inte föreställa oss priset popikonen får betala för vår beundran och fascination.

Jag ska förklara en annan anledning till att det är toppen.

Jag tror det är rent omöjligt för yngre generationer att förstå kroppshatet kvinnor som växte upp under 1990-talet fick utstå. Det finns sociala media-konton därute dedikerade till att enbart dissikera scener, repliker, roller från de mest osyldiga tv-serier som Vänner, Beverly Hills 90210 och Baywatch, som gick ut på att skamma kvinnokroppar.

Det finns sociala media-konton dedikerade till att highlighta artiklar ur Frida och Veckorevyn som skammar kvinnokropppar. Som ger det otroligt förvirrande budskapet om att vi ska visa upp oss men inte för mycket. Vi ska vara sexiga och lockande men bara verka vara det, inte vara det på riktigt. Vi ska vara stolta över våra kroppar men bara om de inte är för stora eller för beniga. Det hette mullig modell och avdelningen för kläder större än storlek L eller 40 hette Big is Beautiful. Budskapet överallt var att kvinnokroppen måste hållas i schack.

Jag är av den bestämda åsikten att popkultur formar oss mer än någonting annat. Det är därför jag skriver om det.
Inte för att låta högtravande men låt mig citera Ezra Pound som säger att de konstnärliga uttrycken är den materia som samhället skapar sin moral utifrån.
​
Okej, det var högtravande. MEN...(ändå sant)
​
Varifrån får vi bilder av hur saker som vänskap eller kärlek ska se ut? Varifrån har vi lärt oss hur en perfekt dejt är? När jag var ung fanns inte ens ordet dejt på svenska.
Det är popkulturen som formar vad vi får och ska och förväntas tycka om saker som utseende, relationer, vänskap...
​
Budskapet jag vuxit upp med, helt naturligt, är att kvinnokroppen syns, inte gör. Den ska göra och ta så lite plats som möjligt. Så lite vikt som möjligt, så lite volym som möjligt. Så still som möjligt, så nätt och graciöst som möjligt.
​
Det finns en berömd essä om "tjejkast" som handlar om varför tjejer aldrig kastar lika bra som killar. Det hela går ut på att man måste vara säker på sin kropp för kunna att kasta, känna den och veta vad den kan. Man måste ta svängrum, utrymme, helt naturligt. Helt enkelt ta plats. Det måste komma av sig självt. Det gör det inte om man tränas och trimmas i att ta så lite plats som möjligt.
​
​Att styrketräna är motsatsen till att minska i volym. De senaste åren har jag bara velat få större muskler, i synnerhet armmuskler. Och, det här är ingen unik tanke men det är skillnaden mellan kontroll och kapacitet.
Att kontrollera kroppen handlar om att hålla kroppen i schack, att begränsa den och trimma den. Inte låta den växa.
Kapacitet handlar om att öka kroppens motstånd, att öka kroppens styrka och förmåga. Att låta den ta plats ​
​
Tillbaka till Taylor. Hennes make Travis Kelce (stora gratulationer till de nygifta!) är ju professionell atlet men framhåller gärna att Taylor tränar mycket hårdare än honom. Hans yrke som amerikansk fotbollspelare, hans fysik, kräver att han springer explosivt, kortare distanser. Det kräver att han har ett enormt fysiskt motstånd, som är svårt att ens föreställa sig, mot konfrontation. Det kräver att han kastar, står pall.
​
Taylors fysik kräver annat.
​
Räknat sådär utifrån vad man vet så gick Swift så många som 657 090 steg på scen under Eras-turnén, förutom att dansa på scen i tre timmar under varje föreställning. Det är totalt 53 mil under turnén. Eller, om man så vill, 12,5 maraton. Där har hon bränt 32 900 kalorier bara på att gå. Som sagt, inte inkluderat hennes dansande, springande runt med gitarren på scen och så vidare.
​
...vilket hon för övrigt gjorde i högklackat! Och oftast kånkandes på en gitarr.

​Jessica DeFino har skrivit mycket om jobb i förhållande till skönhet ("beauty work", heter det ju, och att man "had work done"). Att lägga ned jobb på att se snygg ut, för att sedan vilja ha creds för dessa mödor. Till exempel genom att lägga upp sin skönhetsrutin på sociala media, lägga upp sitt workoutschema eller till och med lista alla smärtsamma, dyra estetiska ingrepp man utstått.
För att visa att man jobbar. Att man sliter.
​
...och detta blir bara mer och mer en logisk samhällsutveckling. För när man numera bara kan äta ett piller eller ta en spruta för att gå ned i vikt (i alla fall i teorin) blir just den atletiska, muskulära, uthålliga kroppen någonting som kräver så mycket mer. Däri ligger den nya credden. I jobbet man lägger ned. I tiden och pengarna man har råd att lägga ned. Inte på operationer utan på faktiskt jobb i gymmet.
​
Jag fick frågan nyligen om vad nästa kroppsideal bli nu när "alla" kan gå ned i vikt (igen: teoretiskt). Blir det att bli hypersmal? Heroin chic?
​Nej, det blir den atletiska kroppen. För det är en typ av kropp du inte kan "fuska" dig till (genom smärta, pengar och kirurgiska ingrepp). Det är en kropp du måste jobba dig till. Därför blir den mest åtråvärd.

Så när Britney sjunger "Work bitch" och när Taylor visar sina sjuka antal timmar i gymmet, som hon lägger ned för att klara sitt arbete som turnerande sångerska, så visar de upp en annan slags kropp. Inte den som ska beundras för sin sexighet i första hand (men väl i andra hand eftersom vi inte är fria från en sådan blick) så mycket som en som, liksom atleterna på mitt gym, kan beundras som resultatet av disciplin, kapacitet och dedikation.

Detta är en inspirerande utveckling. För tänk på allt (kvinno-)arbete som historiskt sett alltid behövts gömmas. Kvinnor ska inte visa hur mycket de jobbar, bara resultatet. Ta hand om hemmet, ta hand om barnen, sköta hela den sociala grejen och ruljangsen i ett hushåll, minnas födelsedagar, planera middagar osv.
1970-talets feminister, den så kallade andra vågen, ville visa just det - att kvinnor jobbar men att det är fult att kräva creds för det. Eller åtminstone betalning. I en berömd text från den tiden, "Wages against housework" (Silvia Federici, 1975) så läggs idén fram så här: kapitalismen är den som tjänar på att vi ska tänka på alla dessa obetalda jobb som kärlek, omsorg, en kvinnas stolthet och så vidare. Det ska liksom bara komma naturligt för en kvinna annars är hon superkonstig. Att bry sig om hem och barn har under alla tider målats ut som en del av kvinnligheten, femininiteten.
​
Vad Swift och Madonna och gänget gör är att säga "detta krävs av mig" och "detta är vad det kostar" och sedan "detta är resultatet".
Det är en stor skillnad från "effortlessness", det som historiskt sett alltid hört kvinnan till. Det är en stor skillnad på det och att enbart visa upp resultatet.
​
Glad sommar på er!
​
Caroline a k a Fifty
​
Ps. Lenny Kravitz säger att han tränar i läderbyxor för att läderbyxor är vad han har på sig på scen...alltså måste han göra liggande thrusters i läderbyxor på gymmet. Hänger inte helt med i det resonemanget men det ger mig en anledning att posta detta i alla fall:
​

​

​
och...du som läser detta gör det gratis - det är lugnt för mig. Men tipsa gärna en kompis om detta nyhetsbrev eller tipsa om mig på Substack eller lajka denna text. Din rekommendation, ditt bidrag, din läsning håller liv i oberoende skribenter som jag själv, och texter som inte genereras av AI. ​
Därför, skicka gärna ett bidrag. Det gör du enklast här.