Hej!
​
Det här är ett försenat nyhetsbrev. Jag får skylla på sommaren, i synnerhet värmen. När termometern rör sig över 20-strecket rör jag mig inåt; håller mig hemma, dåsar på soffan, startar bakprojekt i köket. Jag lämnar inte lägenheten annat än för att svettas ytterligare på gymmet och sedan dåsa i soffan igen.
​
Men mentalt rör jag mig bakåt. Till betongsomrarna i Hagsätra, de långa skuggorna på asfalten och den stekheta balkongen man kunde bränna sig på. Jag höll mig ofta inne då med. Inte minst för att jag var den enda som var kvar i stan, åtminstone kändes det så. Jag läste böcker, en sommar var det alla Sherlock Holmes jag kunde komma över på biblioteket i centrum, en annan var det Virginia Andrews. Jag provade mammas läppstift, jag försökte steka pannkakor.

Sommarvärmen påminner mig om tiden då jag hade ett eget rum. Inte som nu, en lägenhet, ett hem. Utan rummet, som en förlängd del av mig.
Jag tror vi alla vet vad jag menar. En plats att leta efter jaget bakom en stängd dörr, framför bara en spegel, utan någon som helst publik.
​
På hyllan i mitt rum trängdes gamla nallebjörnar med läppbalsam med ungdomsböcker och någon liten bodylotion från The Body Shop. I kanterna på spegeln satt idolbilder, på skrivbordet låg en hårborste som jag hade hört att man skulle använda hundra gånger om dagen för att få glansigt hår.
Bredvid kassettspelaren från pappa låg en hög med Wow, that's what I call music.
Den blå parfymflaskan med Samba användes sparsamt och bara vid speciella tillfällen. Håret saknade helt frisyr men att sätta upp det kändes pråligt. Som att spöka ut sig, dra till sig uppmärksamhet. Jag hade ett torrt bronzerpuder och en brun kajalpenna som kom på köpet med ett nummer av tidningen Frida. Från den tidningen lärde jag mig att den bronziga pennan kunde användas runt ögonen, på läpparna och till och med på kinderna.
Jag värdesatte denna penna så högt, så högt. Det skar i mig när jag behövde vässa den och se den krympa. Jag målade läpparna med den och spädde ut färgen med vaselin eller Nivea. Sedan torkade jag bort det, kände mig utspökad. Som att jag drog blickar till mig, fast det var ju precis meningen. Det hela var förvirrande.
​
Girlhood. Jag har inget bättre ord på svenska. En fot i barndomen, en fot i något okänt som hade att göra med killar, smink och att bli sedd. Eller snarare en vilja att vilja bli sedd.

Sedda men inte uttittade. ​
Åtrådda men inte antastade.
​
Jag gick på kvartersbiografen i centrum och såg filmer som Can't buy me love och John Hughes tonårsdramer. Jag såg barnsliga filmer också, som Den oändliga historien.
Omkring tiden då jag såg Döda poeters sällskap förstod jag att det fanns barnfilmer och vuxenfilmer och att det var skillnad på dem. Och så fanns det filmerna som handlade om mig men ändå inte, och de handlade alltid, alltid, alltid om att bli sedd av en kille.

Det är inte helt korrekt, filmerna handlade inte om att bli sedd av en kille utan av rätt kille. Med rätt blick.
Som Molly RIngwalds rollfigur, som Eric Stoltzs blick i Some kind of wonderful. Den blicken som skilde sig så från andra blickar jag erfar, som gubben på tunnelbanan och killarna på kollot.
Eller för all del blickarna från vänner jag inte hade.

Rummet var mitt eget, inom det rymdes både drömmar och skam. Förhoppningar och besvikelser. Öppenheten framför spegeln när jag provade det ena utseendet efter det andra. Jag tecknade självporträtt, undersökte varenda linje i mitt ansikte i detalj. Jag provade kläder, utforskade och granskade. Jag visste allt och ingenting om mig själv. Jag visste allt och absolut ingenting om vad som väntades av mig som flicka, tjej, kvinna.
​
Det hände att jag bjöd in andra till mitt rum och även att jag själv blev inbjuden till deras. Såg deras posters på väggarna, deras krämer, lotions, mascaror, kajalpennor, skivsamlingar och kramdjur. Ibland sov jag över. Det var som om ytterligare en dörr i rummet öppnades, och ytterligare en annan, privat dörr stängdes.
​
Det hände att vi sminkade varandra, kammade och satte upp varandras hår. Som den heligaste och äldsta av ritualer. Som något som socialantropologer studerade på andra sidan jorden men aldrig här.
​
Det fanns närhet, öppenhet och sårbarhet i de stunderna. Frågan var visserligen ordlös men fanns där hela tiden och överallt: "Hur ser jag ut?"
Eller: "Vilket är mitt utseende?", vilket i förlängningen betyder "Vem är jag?".
​
Den enda frågan av betydelse.

Det som skedde i vårt eget rum och det som skedde utanför var två olika saker och den sista skimran av någonting sådant för alltid. På rummet kunde vi leka med smink och kläder. Fnittra, skoja, säga töntiga grejer. Utanför rummet var dessa saker enbart på allvar.
Kids av idag kan omöjligtvis ha det rummet. Innan de ens flyttar in i det och lär sig stänga dörren är det invaderat av algoritmer, Photo Booth och Instagram. Vi var de sista flickorna i vårt slag. ​
​
Att skönhetshets kryper ned i åldrarna är gamla nyheter. Business of Fashion rapporterar att amerikanska familjer med flickor mellan 6-12 lägger idag 30 procent mer på hudvård än bara ett år tidigare och målgruppen tonåringar lägger 23 procent mer på hudvård och smink varje år.
Det finns fler statistik och exempel att ta till. Men det här är inte menat att vara en alarmerande text. Snarare melankolisk. Konstaterande. Vi var, som sagt, de sista flickorna.
​
Makeup är skoj och en naturlig del av att upptäcka sig själv. Så brukar det heta. Det är också vad man säger till mig då och då.

Men det är inte hela sanningen. Och att inte se hela bilden är att blunda för någonting pressande, kvävande och snävande.
​
Inom skönhetsvärlden använder man ofta just ordet girlhood eftersom det har något fint och romantiskt över sig. Det manifesterar den där mellanvärlden där den unga flickan, som på sätt och vis ännu är barn, lär sig allt om att hon bör vilja se ut på ett visst sätt, bete sig på ett visst sätt och åtrås på ett visst sätt. En tradition från mor till dotter. Ett värdefullt band, det som länkar hela världens kvinnor samman.
Barn imiterar vuxna. Det är så vi lär oss. Men vad girlhood signalerar, till skillnad från boygood eller bara childhood, är ju att lära sig bli just en "girl". En social träning där det också ingår att forma vårt utseende. ​
Detsamma kan inte sägas för boyhood som mer handlar om att bete sig, att vara, att göra. Inte se ut.
Alltså är det i det närmaste misogynt att säga att makeup är en skojig, helt harmlös grej som flickor i alla tider ägnat sig åt som en hälsosam del av att växa upp. Nej, det är snarare en idoktrinering.
​
Det stämmer att man gjort det - ägnat sig åt att forma ett kvinnligt jag - sedan tidernas begynnelse. Men hur ser detta kvinnliga jag ut, varifrån kommer förebilderna, hur lär vi oss vad som är accepterat och inte? ​
​
Det som får oss att något decennium senare hävda att vi sminkar oss "för vår egen skull".
​
För två somrar sedan kom en kortlivad men mycket populär skönhetstrend som kallades "boyfriend blush". Hela poängen med den var att extra röda kinder skulle "imitera den rosiga effekten effekten efter en rugby- eller polomatch" (citat Glamour UK).
Detta om något är skillnaden jag vill åt mellan girlhood och boyhood, eller formandet av flickor versus formandet av pojkar.
Pojkar får vara och göra medan flickor ska se ut. De ska inte spela rugby eller polo men får se ut som om de gör det - men under estetiskt kontrollerade former då.

En som gjort det till sitt signum att porträttera girlhood på exakt detta vis (alltså hur flickor ska se ut, inte göra) är förstås Sofia Coppola. Hon använder flickestetiken för att beskriva den hemliga världen, det egna rummet.
Men hennes filmer visar också alltid hur flickor lär sig vilja bli sedda (eller snarare lär sig vilja vilja bli sedda).

I detta finns också en ensamhet, en fångenskap. Men - och detta är viktigt - vad Coppola också ofta fångar är den klaustrofobiska, förgörande, tystande känslan av att vara flicka i en värld som romantiserar flickors tysta anpassning och fogning till kvinnlighetens krav.
​
Är det därför inte konstigt att hon har ett samarbete med Augustinus Bader? För jag menar, kan man på samma gång gestalta girlhood som en tillvaro så åtsnörd av kraven på att formas till kvinna att vissa går under (som i The Virgin Suicides), och samtidigt sälja verktyg som används för att just forma och skapa kvinnligheten? I detta fall tre läppbalsam med hennes initialer på. De är superfina, det är inte poängen. "Skulle ett läppbalsam göra att en ung kvinna går under, menar du?". Heller inte poängen.

Jag känner förstås att jag vill försvara Sofia. Jag tycker om henne som regissör (och vissa säger att vi är lika, vilket gör att jag känner en articifiell närhet till henne). Jag ser inget fel med att förlita sig på estetik för att förmedla en känsla, en poäng, en story. Tvärtom. Det är ett konstnärligt grepp som fungerar utmärkt på just känslor, stämningar, inre skeenden.
​
Som försvar skulle man därför kunna använda just detta samarbete som ett tydligt exempel på den blinda fläck som finns i girlhoods gränssnitt. Just där man, om man blinkar snabbt och missar det, bara ser en ung flicka som experimenterar med makeup. Inte generationer av generationer av flickor som alla måste sälla sig till de snäva parametrarna som utgör womanhood.
​
Girlhood är helt enkelt att lära sig att vilja bli sedd. Men när de där blickarna väl slickar ens unga flickkropp så inser man att det är det sista man vill. Det tar inte länge innan man inser det. Men ett helt liv att fatta vad man ska göra åt det
​
Trevlig sommar alla!
​
Fifty a k a Caroline
​
Ps. Om du gillar dessa nyhetsbrev så tipsa gärna en vän om dem! Skicka detta vidare eller kolla in den här sidan där de finns samlade.
​
Ps. Håller som smått och mycket sakta på att flytta över till substack. Hit, mer bestämt.