Hej!
Jag har prenumererat på brittiska Vogue, Harper's Bazaar och ELLE i en evighet. Det är en lyx jag tillåtit mig även när ekonomin varit skral. Men nyligen fick jag beskedet att man inte längre kommer att skicka tidningar till utlandsprenumeranter, det är bara onlineläsning som gäller från och med nu.
Beskedet nådde mig i samma veva som jag ramlade över det här pinsamma misstaget där tidningen Marie Claire av misstag inkluderat AI-prompten i en artikel om Odyssén. En AI-skriven artikel, med andra ord:
Två händelser som ser ut som en tanke.
Journalist är ett utdöende yrke. Inte bara för att AI snor våra jobb utan för att ingen vill betala för bra läsning när man kan få enkel läsning gratis.Tur då att ni, kära läsare, finns. Ni är ett par stycken som vill ha en kulturjournalists utsvävande skönhetsbevakningar och analyser och det tackar jag för. Inte bara för egen del utan för hela min kårs del. Jag menar det verkligen. För vad är det enda försvaret vi har mot ett AI-övertag?
Svar: Äkta läsare.
Äkta rekommendationer.
Äkta engagemang.
Därför passar jag också på att tacka er som skänker uppmuntrande bidrag till mig. Det kan man göra här. För den som inte vill eller inte har råd, men som gillar det jag skriver, så får man gärna tipsa vänner om Fifty Scents. Här finns en länk man kan skicka.
Nå! Nu till veckans nyhetsbrev.
Sommaren Ingenting
Sommaren 2026 var sommaren då jag gjorde ingenting. Det känns så i alla fall. Visserligen bakade jag kopiösa mängder kakor men det känns på något sätt inte relevant. Jag gjorde ingenting uppstyrt, ingenting planerat. Jag reste ingenstans. Jag oroade mig för pengar, jag letade jobb. Men jag gjorde också absolut ingenting.
Förutom att jag läste böcker. Massor. Snittade på två böcker i veckan.
Det mesta har lämnat mig kall. Det har varit böcker som imponerar berättartekniskt eller språkligt, och som jag kan uppskatta som verk men som inte berör ("Kött", till exempel). Det har varit böcker som jag varken uppskattat som verk eller känsla ("Supper club", "Writers and lovers")
En stor behållning hade jag därför, överraskande, av boken "The Compound". Det är egentligen en dystopisk bagatell, men en smart sådan. En konceptuell bok men med känsla.
Den handlar om Lily som vaknar i ett Big Brother/Love Island/Paradise Hotel-hus med pool och allt, mitt i en stekhet öken tillsammans med nio andra unga, vackra kvinnor. Det dröjer inte länge förrän tio muskulösa, supersnygga män anländer dit också. Alla är de deltagare i en reality-såpa.
Det är förbjudet att prata om livet utanför, om alla krig, miljöförstöringen som gör att man måste gå runt med mask och den kraschade ekonomin. Man får bara prata här och nu. Det hör tv-programmet till.
I huset finns bara några få regler. Men de måste följas. En av dem är att man måste dela säng med någon varje natt, annars åker man ut. Och för att få mat och förnödenheter måste man genomföra dagliga uppgifter tillsammans. Den som lyckas sämst åker också ut.
Men de fem som blir kvar...får allt de önskar, bara de fortsätter lösa de dagliga uppgifterna.
...och allt medan miljontals tv-tittare följer dem varje minut.
Det är en så filmisk handling att...
a) någon när som helst snappar upp filmrättigheterna
b) bokförlaget marknadsfört den med en trailer:
Varför jag gillar den är därför att den handlar om begär och åtrå och hur dessa saker skapas.
I första omgången består husets belöningar av saker som mat, en frys, bekväma sängkläder, handdukar och schampo. Sedan kommer nya kläder, skor, solskydd och nöjen och förströelser.
Men när allt det där är uppfyllt, alltså de grundläggande behoven och lite mer än så, vad börjar vi då önska oss? Vad behöver vi då för att leva Ett Gott Liv?
Då börjar folk önska sig saker som diamantörhängen, dyra klockor, en stjärnkikare och annat som efter ett tag bara börjar samlas på hög medan man sakta men säkert blir galen där ute i öknen. Man vill därifrån, men att åka hem till "den verkliga världen" ter sig för de flesta som ett sämre alternativ.
Under sommaren när jag varit hemma och läst och bakat har jag förstås sett folks semesterbilder på sociala medier. Solbrännan, stränderna, den goda maten. Jag har självklart känt ett styng av avund då och då. Varför har jag inga pengar? Varför kan jag inte semestra/flyga som vanliga människor utan flygskam?
Men när jag lägger känslorna åt sidan och försöker tänka intellektuellt kring vad det är som gör mig avundsjuk/lite ledsen över de där bilderna så tänker jag att en del av det är faktiskt förväntningar. En skapad dröm, en konstruerad åtrå. Jag suktar efter det jag tror semestern/resan/resmålet ska ge mig. Ibland stämmer det ju, vi kan uppleva fantastiska semestrar. Men varför måste vi då dela bilder av dem? Varför räcker det inte med vår egen, individuella upplevelse av dem?
Ingen längtan/åtrå/avundsjuka uppstår ur tomma intet. Eller ur djupet av en obefläckad och helt autonom själ.
René Girard, en antropolog-filosof (!) som inte är så superpopulär eftersom han hävdade att Bibeln ger svar på allt, är känd för sin teori om "mimetik". Det är vad det låter som, alltså en avbild, en representation.
Girard menade att begär kommer från imitation. Vi vet inte själva vad vi vill ha, utan härmar andras begär. När flera personer vill ha samma sak uppstår en mimetisk rivalitet.
Det är inte särskilt svårt att greppa hans teori. Plötsligt vill vi ha cykelbyxor, en Labubu, en dyr kräm från Augustinus Bader för att andra vill ha dem. Och det är företagens uppgift att skapa dessa begär.
Begäret efter ett rynkfritt ansikte är precis som begäret efter en resa till solen inte direkt utan metafysiskt. Hunger är ett direkt begär. Men ett metafysiskt begär handlar inte om ett fysiskt ting (som Augustinus Bader-krämen) utan bortom det.
Det finns också människor som väcker begär. Girard kallar en sådan för mediator. En sådan kan vara en hjälte i en roman eller så kan det vara Brat Pitt, Cate Blanchett, Pedro Pascal eller vem vi nu tycker är vackrast i världen och skulle ge vad som helst för att se ut som.
För om det mimetiska begäret ligger i människans natur så gör också avundsjuka det. Känslan som uppstår när vi inte kan få det andra har. Men vad hjälper det när solen gassar och jag ligger hemma på soffan och gör ingenting? Inte mycket alls. Då kommer jag snarare att tänka på Giett uttryck som Girard, som den fransman han var, också gärna använde, nämligen "vulgärpsykologiserande tomhet". Ett förenklat prat om känslor och psykologi. En ovana att ytligt psykologisera utan närmare substans....
Låt oss därför istället prata om...
Slappandets försvunna konst
I en studie vid University of Virginia 2014 fick deltagarna två val: sitta ensam i ett rum och göra ingenting eller sitta ensam i ett rum och ge sig själv milda elchocker. 67% av männen och 25% av kvinnorna valde det senare alternativet.
Att slappa, alltså göra ingenting, tycks svårt för oss. Så pass att vi hellre åsamkar oss smärta. Sångerskan Gwen Stefani berättar i en intervju att när hon har lite tid över så ”får jag panik och måste planera vad jag ska göra härnäst”. Skådespelerskan Diane Keaton säger att hon ”inte har en susning om vad hon skulle göra om hon fick en vecka ledigt” och som svar på frågan vad han gör efter arbetstid svarar Elon Musk att han ”arbetar ännu mer”.
Inte så konstigt att det blir så här när vi räknar vår tid i prestationer. Till och med när vi förväntas göra ingenting så presterar vi. En snabb mailkoll på bussen, scrollar Instagram medan vi väntar på vårt middagssällskap som är sena. Då känner vi oss uppdaterade med vad som hänt sedan senaste kollen. Skönt.
En gång i tiden skulle vi kanske tagit den tiden till att bara låta tankarna fara. Kanske hade vi nyfiket observerat vår omgivning, kanske hade vi känt efter hur kroppen mår. Jag minns att jag brukade sortera kvitton och annat skräp i plånboken, en gång i tiden, då jag tvingades sitta still och vänta på någonting som till exempel en buss.
Tecken i tiden: För ett par år sedan blomstrade försäljningen av målarböcker för vuxna medan 2017 och 2018 var rekordår för böcker med spirituell vägledning kring hur man hittar lugnet i en hektisk värld.
Sedan kom avslappningsapparna som Calm, meditationsappar som Headspace och appar med vetenskapligt framtagna avslappningsljud som Synctuition.
Jag körde på både Calm och Headspace men tröttnade när prestationen smög sig in till och med där. I apparna kompletterar man olika nivåer, man köper till sig extra kunskaper och får belöningar för genomförda sessioner. De kopplar också upp sig automatiskt till appen HÄLSA och där räknar den antal minuter man lägger på sin mentala hälsa, alltså använder apparna.
Vad jag menar är: vi har verkligen helt tappat förmågan att göra ingenting. Det som den här artikeln i The Atlantic menar ligger bakom vår, men i synnerhet ungas, försämrade psykiska mående. Psykologen Peter Gray säger att ett prestationsinriktat klimat och bristen på fri, oövervakad lek gör barnen av idag till osjälvständiga, hyperuppskruvade individer som inte kommer att kunna tänka fritt.
Nu har det till och med gått så långt att vi, enligt vetenskapliga studier som presenteras i Psychology Today, stimulerar stresshormoner när vi försöker att slappna av därför att vi gör det så aktivt och blir så stressade och frustrerade när vi inte når målet, alltså full avslappning. Vi får svårt att slappna av för att vi fokuserar för hårt på att slappna av.
Vad är det som händer med oss? När blev det så här?
Teknologin är en faktor. Men också när någon någonstans såg att det fanns pengar att tjäna på att softa. På att sälja exklusiva mjukiskläder i kashmir som sedan blev så exklusiva att man knappast kan slöa i dem, på wellnessprogram med uppsatta mål, på spa-behandlingar som kräver både plånbok och tid och på affärsidén egentid, alltså sådan man förtjänar.
Ta bara ordet kvalitetstid. Eller egentid, för all del. Med det kommer en viss förväntan, nära på krav. Kvalitetstid är tid som vi förväntas tillbringa med andra. Den ska vara känslomässigt närande och alltigenom trevlig, annars räknas den knappast som kvalitetstid. Det räknas knappast som kvalitet att ligga på soffan och bara titta upp i taket - och/eller läsa två böcker i veckan som jag gjort de senaste månaderna.
Fast det är precis det vi borde göra, det är precis där i kvaliteten ligger. Enligt experterna då.
För att göra ingenting är att umgås med oss själva, att blicka inåt. Prestationerna hindrar oss från den inre, personliga utvecklingen, alltså den som kräver att vi tillåter oss att observera, utan att försöka fixa, vår längtan, vår saknad, vår oro.
En sådan inre inventering kräver att vi för tillfället släpper kontrollen och det kan vara smärtsamt. Faktiskt så kan det kännas mer än milda elchocker till och med.
Jag säger inte att jag är där. Men när jag träffade en kär vän för två veckor sedan sa hon att jag såg så avslappnad ut, att jag såg ut att må bra.
Och faktiskt så har jag sovit bättre de senaste veckorna än jag brukar. Jag har tagit hälften så mycket sömnpiller som jag brukar, i regel. Förra veckan bakade jag från morgon till kväll för jag sålde kakor på Hornstulls marknad. Då sov jag inte mycket. Och skillnaden var total. n
Trevlig helg!
Caroline a k a Fifty
Unsubscribe · Preferences
