Hej på er!
​
Gwyneth Palthrow är i ropet igen, för tusende gången, med anledning av en ny biografi. Den var tänkt att skrivas tillsammans med subjektet själv men när hon ställde kravet att själv "faktagranska" och godkänna påståendena i den föll samarbetet och boken är därför vad man kallar en inofficiell, icke-auktoriserad biografi.

Jag har inte läst den men jag har läst intervjuer med författarinnan och prenumererar på hennes nyhetsbrev. Hon verkar följa det vanliga narrativet om att Gwyeth är nepo-baby som via gräddfil fått pengar och berömmelse som hon sedan lagt på att vilseleda kring hälsa och livsstil.
​
Jag har aldrig förstått hatet mot Gwyneth. Irritationen, ja, avundsjukan och andra känslor ja. Men hat? Hon röstades fram till "världens mest hatade kändis" av tabloiden Star Magazine (samma år som Chris Brown misshandlade sin flickvän Rihanna för övrigt) vilket är lika obegripligt som sorgligt. Irriterad kan man väl bli på världsfrånvända människor men hat?
​
Jag har tagit Gwyneth i försvar flera gånger. I P3 ID:s program om henne, till exempel, och i den här långa artikeln för tidningen VI. Nu tänker jag göra det igen.
​
Ett skäl är att hon är en bra skådespelerska, extra bra på att spela skör. Kanske är det en av anledningarna till att jag ömmar för henne. Vi förlorade också våra fäder i ungefär samma ålder, hon och jag och vi har båda lidit av kliniska depressioner. Hon, liksom jag, vill göra världen bättre. Men vi har olika visioner av hur (och olika räckvidd, monetära medel och plattformar, minst sagt).
Hon gör det på sitt sätt (genom Goop, genom tanken på att om hon lever och mår bra så sprider det sig till andra - som har råd att leva som hon) och jag på mitt (genom det här gratis nyhetsbrevet, bland annat). Då blir det ibland fel. Jag antar att jag känner ett släktskap med henne där.
​
Mitt försvar mot kritiken av henne som livsstilsguru är att hon säljer drömmar och aldrig påstått sig göra annat. Affärsidén bakom Goop är superenkel: den bygger på optimism, fantasier och en önskan om livets goda - helt enkelt genom att köpa sig till det. Att köpa ett lyxigare och enklare liv, inklusive förenklad hälsa, precis som hos exakt alla andra wellnessidkare.
Det kan översättas till mirakelkrämer som utlovar ett rynkfritt liv, kosttillskott som ska boosta orgasmer, ett rosenvatten som man kan spruta på små barn så att de lugnar ned sig (den heter Chill child) och idioti som en altitudolja som balanserar kroppen på höga altituder. Tänk så underbart livet skulle vara om det funkade så - en kräm mot ålderdom och en spray för skrikiga barn.

Gwyneth har också spridit totala osanningar om hälsa, friskvård och sjukdomar. Alltså, försökt sälja saker som sägs bota eller lindra helt utan vetenskapligt belägg. I min värld skiljer det sig inte ett dugg från påståenden kring icke-reglerade kosttillskott, mitt hatobjekt kristaller (noll vetenskaplig uppbackning, blodspengar, utarmar jorden, dödar de som bryter stenarna) och i stort sett alla andra skönhetsprodukter i världen med få undantag.
Heller inte från de stora konglomerat som påstår saker med fuskig uppbackning som "8 av 10 upplever av deras hud blev mer elastisk efter tio dagars användning".

Gwyneth är varken mer eller mindre skurk. Wellnessindustrin är skurk, om vi nu ska peka ut någon, och Gwyneth är en del av den. Man skulle kunna kalla henne för en medberoende.
Hon har en stor plattform som hon tjänar massor med pengar på. Hon är snygg. två saker man kan bli irriterad på. Men att hata henne för det skulle kräva att vi också hatade andra i liknande positioner med samma intensitet, framför allt att vi hatade producenterna av dessa produkter som är de som föder henne och andra med sådana claims.
​
Jag ser henne hellre som prinsessan som skapat sitt eget kungarike i fantasilandet där allt är enkelt, rent, snyggt och bekymmersfritt. Dyker ett problem upp så kan det lösas med pengar, placebo eller humbug. För det är den världen hon är sprungen ur.
​Gwyneths snobbism är hundra procent ärlig - hon lever i en verklighet resten av oss inte lever i. Som hennes berömda citat ”Jag kan ju inte låtsas att jag bara tjänar 25 000 dollar om året”. Det har hon ju helt rätt i. Hon är, vad man så populärt skulle kunna kalla autentisk. En autentisk och icke-hycklande snobb.
​
I en sådan persons värld är till exempel ett par hantlar i guld för 125 000 dollar inga konstigheter. Jag hade gärna haft hantlar i guld. Men jag har inte råd och förresten är de slutsålda. Det konstigaste och överdådigaste på Goop säljer slut direkt. Man kan fråga sig varför, om Gwyneth är en så världsfrånvänd och allmänt hatad person (svar: det finns fler som lever i hennes fantasivärld).
Men det finns 2-kilos-hantlar i marmor, kvar de kostar bara 100 dollar styck. Inte lika populära. Och inte lika snygga.

Sedan tror jag att hon har humor. faktiskt. Ni har väl sätt när hon är historievikarie i "Glee"? På Goops egen lista över ”Löjliga men suveräna presenter” finns en snygg brandsläckare i äkta mässing. Man kan också köpa ett fotografpar som följer med och dokumenterar semestern. De kostar från 75 000 dollar.

Hur som helst: det hon säljer är en dröm om ett liv som för 99,9 procent är helt omöjligt att uppnå, men inte för Gwyneth själv. I Gwyneths dröm har alla råd att äta biodynamiskt och nyttigt, hålla oss friska och älska oss själva och alla i vår omgivning och ha trevligt sex och ha kul med våra helt oproblematiska barn.

Hennes kokböcker heter trots allt It’s all good och It’s all easy och jag tror det är så hon ser livet. Det är inget jag kan hata henne för. Jag är antagligen för cynisk för det.
​

Kvinnogrejer och pengar

Över till ett relaterat ämne...det som New York Times kallar för den nya guldrushen. Ett område dit investerarna flockas eftersom det finns stora vinster att göras - för den som hinner först och för den som letar på rätt plats.
​
Var ska man leta? Var finns nya tidens guld? Säg? Säg?
Jo, bland kvinnor med klimakteriebesvär. Där finns det nya guldet. Fram med hackorna allihop.

Klimakteriet har varit big business i ett par år nu, värderat till sex hundra miljarder dollar, enligt finanstidningarna Forbes och Fortune. Betänkt hur mycket pengar det är! Guldrush, indeed.

I den lilla glipan mellan brist på medicinsk forskning och 34 medicinskt verifierade, identifierade potentiella klimakteriesymptom finns en öppning för allsköns produkter riktade till kvinnor i övergångsåldern, från nattkläder som reglerar svettningar (på Lindex säljs det sådana från Female Engineering med patenterad Anti-Flush-teknologi) till kosttillskott som ska dämpa vallningar och balansera humöret till väldoftande vaginasprejer med probiotika, vibratorer med infrarött ljus och fukt- och hudkrämer som ska lugna en blossande hud.

​
Kändisentreprenörerna är inte sena på bollen. Drew Barrymore, Cameron Diaz och - givetvis - Gwyneth Paltrow har redan investerat i appen Evernow som ska guida kvinnor till rätt produkter och behandling utifrån individuella behov för 129 dollar i månaden.
Tennisproffset Serena Williams är delägare i Wile som säljer veganska kosttillskott som ska dämpa de vanligaste besvären samt t-shirtar och kepsar som det står ”Hormonal” på.

"Damn right, we're hormonal", står det på hemsidan som också proklamerar att hormoner är den mogna kvinnans superkraft. Den som orkar skulle säkert kunna prata om hormonpositivism eller hormonaktivism.

Naomi Watts är den främste klimakterieentreprenören av dem alla. Hon har grundat webbshopen Stripes Beauty som säljer alla möjliga kroppsprodukter indelade i kategorier efter symptom.
Här finns schampo, balsam och kroppslotion mot svettningar, vallningar och sömnsvårigheter trots att dessa orsakas av hormonella förändringar och knappast lindras av några droppar lavendelolja.
​
...och så finns det kepsar med texten "Hotter than ever" som givetvis anspelar på vallningar/snygga, självsäkra kvinns.

Den potentiella kundkretsen är enorm. Hälften av jordens befolkning är kvinnor och av alla 47–56-åriga kvinnor i världen känner 70 procent av vallningar och svettningar. Runt 11 procent av Sveriges alla 45–60-åriga kvinnor tar receptbelagd medicin mot besvären i detta nu enligt Socialstyrelsen. Klimakteriet berör 33 procent av en kvinnas hela liv, skriver Forbes.
​
Under flera år har det tagits stora initiativ för att tvätta bort tabustämpeln kring klimakteriet och för att öka kunskapen kring ämnet. I Sverige finns till exempel Klimakteriepodden och rådgivningsappen Womni.
Bra initiativ såklart. Enligt undersökningar tycker majoriteten av världens kvinnor att de helt enkelt vet för lite om vad klimakteriet innebär och vad man kan förvänta sig. De tycker att det pratas för lite om det, finns för lite forskning och kunskap.
​
Besvären är högst verkliga, inget hittepå. Och de kan dessutom vara riktigt jobbiga. Vissa kvinnor lider inte särskilt mycket, andra lider kraftigt av saker som torra slemhinnor som gör samlivet lidande, dålig blodcirkulation som ger trötthet, allvarliga sömnstörningar, återkommande urinvägsbesvär och ledsmärtor. Så pass allvarliga kan besvären vara att man på ett par arbetsplatser i Storbritannien, Irland och även USA erbjuder kvinnor med besvär tio dagars ledighet om året.

​
​Wellnessindustrins tidigare framgångar med konsumtion som lösning på reella medicinska besvär som stress och sömnsvårigheter har nu breddat marknaden. Det finns en ironi i att ju mer vi lär oss/pratar om klimakteriet desto synligare/mer observanta blir vi på symptom och desto mer fritt fram är det för wellnessbranschen att sko sig.
​
Kuddsprej, sömnappar och ögonmasker i silke som botemedel mot stress, oro och sömnstörningar - grejer som det troligtvis finns samhälliga, bakomliggande orsaker till. Jag är stressad och orolig för att världen brinner, till exempel. För att min ekonomi inte är så bra, för att jag inte vet om jag har råd att vara sjuk. Detta är problem som måste lösas på högre nivå. Men wellnessindustrin säger att jag kommer att må bättre om jag köper ett doftljus. Industrin föreslår rawfood och en juicedetox i stället för grundläggande förändringar i min sönderstressade livsstil som kommer sig av ekonomisk osäkehet. Symptom som kan vara svåra att göra om jag, till exempel, är en ensamstående morsa med räkningar som ska betalas.
​
Förlåt om jag låter cynisk och sur nu. (Det är ändå ingenting mot när jag såg rubriken "Så anti-age-boostar du ditt hår" hos Lyko)
Men man blir lätt det när man betänker hur den nya guldrushen då alltså...
​
a) profiterar på lidande och okunskap
b) paketerar någonting naturligt som ett medicinskt fel, något som måste korrigeras medelst dyra grejer
​
​På precis samma sätt lanseras klimakteriet som en åkomma som...
a) vi själva, som individer måste behandla
b) förtjänar lyxbehandling - av de som har råd. Ska detta bli en ny klassfråga nu?
​
Det anordnas klimakterierestreats på glamorösa platser som ett spa på toppen av Himalaya och slott på engelska landsbygden med aktiviteter som energihealing, skrattyoga, pilates och att tillsammans i grupp skrika ”Viva la change!”.

Naomi Watts anordnar en klimakteriekonferens i New York där biljetterna kostar mellan 150–500 dollar styck. ”Besökare kan förvänta sig en späckad eftermiddag med tankeväckande miniföredrag, paneldiskussioner, publikfrågor och en dos komedi följt av cocktails”, lockar hemsidan. Just det, det är för att vi ska spräcka tabut och för att vi ska bli mer upplysta om kroppens förändringar.

Saker som typ folkhälsan annars skulle kunna stå för. Men det är ju inte särskilt lyxigt. För jag menar, det finns ju info. Den kommer bara inte särskilt sexigt förpackad.

Listan på snärtigare/mer fashionabla/lyxigare/naturligare terapier, kurer, krämer, piller och naturmediciner som står till buds för att hjälpa är istället obscent lång. Detta trots att det idag inte finns något vetenskapligt bekräftat botemedel för östrogenförlust förutom hormonbehandling med östrogen och gestagen. Det finns ingen medicinsk forskning som slår fast att kosttillskott minskar svettningar och vallningar. Däremot att minskad stress, vissa justeringar i dieten och ett stort stöd från omgivningen faktiskt kan hjälpa.
​
Detta borde ge klimakterieindustrin ett dilemma. Å ena sidan vill man prata om någonting som har skuffats undan alldeles för länge, om riktigt jobbiga besvär som orsakar lidande hos kvinnor men inte tas på allvar. Man vill ta bort tabut, öka förståelsen för besvär som kan påverka hela ens vardag. Men å andra sidan ska dessa besvär botas enkelt med skrattyoga och en trevlig kroppssprej med aromatiska oljor?
Hur bidrar detta till endast en ytterligare bagatellisering av kvinnors besvär?
​
Ha en trevlig helg!
​
Caroline aka Fifty
​
Ps. Hur mycket är detta nyhetsbrev värt för dig? Om du tycker det är värt en kopp te kan du bjuda mig på en här.
​Här finns tidigare nyhetsbrev samlade och en länk man kan skicka till en kompis för att skriva upp sig på.