Hej!
​
Jag tänker ofta på styrketräning (och pratar säkert om det mer än jag fattar). Inte så mycket på saker som teknik utan mer på vad styrketräning betyder. Eller vad styrka betyder - i synnerhet för en kvinna.
Det är jag såklart inte ensam om. Sara Martinsson har skrivit en hel bok om den saken.

Men det var först när jag läste den här intervjun i brittiska Harper's Bazaar med en kvinna som heter Casey Johnson som någonting verkligen klickade i mig.
Johnson har skrivit en bok som heter A Physical Education och som handlar om hur hon gick från att vara en person som ständigt bantade/tänkte på mat/kände skuld för mat/sprang på löpbandet för att stilla samvetet efter att ha ätit kakor. Jag tror de flesta kvinnor kan känna igen sig i det.
​
Hon tränade mer som straff än som något kul. Mer som något nödvändigt ont än någonting främjande.

Men så hittade hon styrketräningen. Med den kom skiftet från att se sin kropp som något som ska fixas och regleras till att se sig som en kvinna i en stark kropp.
​
Jag har försökt formulera någon tanke för mig själv om detta, om just ett sådant skifte. Men jag har inte lyckats särskilt väl. Men det har denna Casey Johnson.

Här är stycket jag fastnade för:

Man skulle kunna peka på paralleller till skönhetskulturen såklart. Om hur den får oss att ställa frågan "Hur ser jag ut?" och aldrig "Hur mår jag?".
Den ställer frågan "Hur ser jag ut för andra?" men formulerar den som "Hur ser jag ut för mig själv".
​
Med andra ord: skönhetskulturen säger sig främja jaget. Men gör istället att vi förhåller oss mer till allting utom oss och omkring oss (till skillnad från det inom oss, till exempel hur vi mår eller hur kroppen mår).
​
Hur som helst...
​
Välkommen till veckans nyhetsbrev! Jag är superglad över att du läser det. Och jag blir såklart ännu gladare om du skickar det vidare till en vän eller tipsar om att här kan man skriva upp sig och här kan man tacka för gratis nyhetsbrev varje fredag.
​

Den sorgligaste rubriken denna vecka...

...kommer från ABC News där man till och med börjar höra whistleblowers som drar i nödbromsen för att allt inte går rätt till när man "testar" SPF. Alltså, alla dessa claims om att en produkt "testats" ska man i regel alltid akta sig för eftersom kraven på testad produkt är väldigt små. tråkigt nog gäller just detta SPF - en produkt som redan är under mycket scrutiny och som det finns så många motsägelsefulla uppgifter och rapporter om. Jag blir galen. Och less.

...eller vänta nu,kanske är detta veckans sorgligaste rubrik:

Allergan, alltså världens största tillverkare av botox har alltså kickat igång en kampanj som heter "Naturally you with injectable Hyaluronic fillers".

Okej, inte sorglig. Bara galen.

​

Jag ändrar mig, veckans sorgligaste rubrik kommer från amerikanska Allure:

Jag har verkligen inget mer att tillägga här. I skönhetsvärlden skapar man efterfrågan och behov, de dyker inte upp av sig själva. När ett komplex är fixat (vikt) så skapar man genast ett nytt (hängig hy).

​

Bantningens historia

...vilket leder mig till att prata lite med er om bantning. Eller snarare bantningens fascinerande historia, vilket är sånt jag ägnar mig åt på fritiden. Inte bantning utan att läsa om hur saker och ting i vår kultur har sin början.
​
För det finns ju bara ett sätt att gå ned i vikt på – genom att äta färre kalorier än vad man gör av med. Det spelar ingen roll om man kör periodisk fasta eller Ozempic, allt handlar om att minska kaloriintaget.
​
Men det har såklart inte hindrat trenddieter från att komma och gå under århundraden. Nej, faktiskt årtusenden. De har sällan utvecklats av näringsexperter eller dietister utan självutnämnda hälsogurus eller entreprenörer. William Banting var till exempel begravningsentreprenör.
​
Detta har dietkulturen gemensamt med den moderna fitnesskulturen, där det inte heller är fysiker eller läkare som drivit trenderna framåt utan självutnämnda experter.

Den första var kanske William Banting. Den fryntliga britten upptäckte att hans midjemått minskade när han trappade ned på kolhydraterna, speciellt socker, och istället ökade proteinintaget. Han skrev om sin upptäckt i "Om fetma" (1864) och därmed var verbet "bantning" myntat.

​
Sedan dess har trenddieterna avlöst varandra. Den första brukar tillskrivas Lord Byron som på 1920-talet körde vatten- och vinägerdieten.
1903 dominerade ”Fletcherism” (efter Horace Fletcher, en konstnär, jojobantare och fettfobiker) att tugga maten hundra gånger innan man sväljer den.
1925 drev cigarettmärket Lucky Strike en framgångsrik bantningskampanj som framhävde nikotinets aptitminskande egenskaper.

Hur knasiga de än låter så har många av dem kommit tillbaka i modern tid. Byrons diet var föregångaren till den moderna äppelciderdieten som går ut på att man tar en matsked äppelcidervinäger innan varje måltid.
Idag pratar vi inte om ”fletching” men väl om slow food och mindful eating, som visserligen går ut på att njuta av maten men också att tugga den ordentligt, så att vi inte äter mer än vi behöver.
Ciggdieten? Studier från bland annat Yale visar att både nikotintuggummi och e-cigaretter kan hjälpa till med viktminskning (även om man stark avråder från nikotin som bantningsmetod).
​
Varför fortsätter trenddieter att uppstå när det enda som funkar är ett minskat kaloriintag?
​
(Ja, fettsugning funkar ju också men frågan är om det ska klassas som bantning? Kanske)
​
Svar: för att vi lever ju i en bantningskultur. Det vill säga en socialt betingad och konstruerad uppfattning om att smalhet är synonymt med hälsa och även hög moral och självdisciplin. Överdrivet?
Olika dieter är någonting tre av fyra svenskar ägnar sig åt (Källa: Sifo) så visst kan man tala om kultur.
​
Det är viktigt att förstå detta. Att kulturen är väl förankrad i alla aspekter av vårt liv, som i det sociala (vi äter tillsammans, skammar de som äter för mycket, kommenterar utseende etc), kulturen (vi matas med ideal) och historien (nedärvda attityder gentemot mat och hälsa). Plus: det finns en hel industri som tjänar miljarder och åter miljarder på smalhetsidealet.
​
(BTW en som skrivit om detta är också Julia Skott, i boken "Kroppspanik". Såklart)

De antika grekerna (800 f. Kr-500 e.Kr) ansåg att god hälsa var lika med balans mellan kropp och själ. Ett reglerat matintag var ett tecken på självbehärskning, vilket i sig var eftersträvansvärt och tydde på moral. Exakt samma argument hörde jag upprepas flera gånger i våras när jag gick en månad på gym i Italien. Där sa man till mig att "gym" är ett skällsord. Gym är för folk som inte har självdisciplin nog att reglera matintaget. Det är med andra ord odisciplinerat att gå på gym och motionera, det gör bara lata människor.
​
Med andra ord: de gamla antikernas högtravande ideal lever kvar hos oss. Inte bara hos det lilla urval italienare som jag fascinerat pratade med. Feta människor anses lata och obeärskade så där i allmänhet. Här finns till exempel en av flera studier som visar att den attityden levr och frodas bland oss alla.
I dokumentären om "Biggest loser" (den heter "Fit for TV") på Netflix finns många exempel på detta, till exempel hur man stänger in de medverkande/tävlande i ett rum fullt av fet och onyttig mat, enorma buffér med sötsaker och alla möjliga njutbara ting, och svälter ut dem i väntan på att de bara ska kasta sig över alltihop så att de smala, nitiska tränarna kan störta in och skamma dem för att de saknar disciplin - och på samma gång ge oss tittare rätt att garva åt de överviktiga och klappa oss själva på axeln för att vi inte är så lata och odiciplinerade som de är.

Tidiga kristna, som levde jämte grekerna, ansåg att den fysiska kroppen var själens fiende. Kroppen skapar farliga och osunda begär, späkning var därför ett sätt att komma närmare heligheten och Gud. Runt 600 e. Kr. deklarerade dåvarande påven Gregorius att frossa var en synd.
​
Också detta lever kvar idag. Vissa hälsogurus förespråkar fasta för att nå andlighet och inre lugn. Kristna bantningsmetoder är för övrigt en egen bantningsgenre i USA. Filosofin är enkel: Gud gav dig en fantastisk kropp, sluta vanhelga den genom att trycka i dig onyttigheter. Att inte träna eller vara smal ses som moraliskt dåligt även utanför den kristna bantningen. Därav ord som ”fat shaming”. Kolla till exempel dokumentären "The way down" på HBO om gudomlig späkning/självsvält i vår tid.

Alltså; å ena sidan hör kropp och själ ihop. Å andra sidan ska kroppen straffas, disciplineras, späkas för att upprätthålla smalhetsnormen som numera också inkluderar att man ska vara vältränad.
​Om man kan se att dessa två, motstridiga tankesätt verkar samtidigt så förstår man dagens bantningskultur. Lägger man dessutom till kapitalism och bantning som industri, så ser man hur väl förankrad kulturen är – och hur förvirrande den kan vara.
För de gamla grekerna installerade också en annan sak hos oss: föreställningen om idealkroppen. I deras fall var det en slank manskropp med definierade muskler.
​
För faktum är att bantning historiskt sett varit en angelägenhet hos män, inte kvinnor. Från grekerna, Lord Byron och framåt var mäns kropp, hälsa och moral viktigare än kvinnors. Det var ju de som styrde världen, trots allt. Värt att notera är också att när dietexperterna lade upp de första riktlinjerna för idealvikt i förhållande till längd, var det män man utgick från.
​
Industrins framväxt, urbaniseringens utveckling och in- och utvandringsströmmar på 1800-talet gjorde att den ambitiösa mannen för första gången faktiskt kunde jobba sig till ett bättre liv. Men det krävde disciplin. Precis som bantningen gjorde.

1865 beklagade sig en amerikansk ”dietexpert” i Harper’s Weekly att ”unga kvinnor kan inte övertalas att banta, inte ens då deras vikt kraftigt försvagar dem, eftersom de bara är intresserade av att ha kul, ta sovmorgnar och umgås med unga män”. Några årtionden senare förklarar samma tidning varför kvinnor är så värdelösa på att banta: de misslyckas, de har inte disciplinen och de är korkade nog att tro på mirakelkurer.
​
William Banting själv kommenterade inte detta, utan betonade i stället att hans diet inte resulterade i ”gnäll” och ”tjat om uppoffringar”. Underförstått kvinnogrejer.
​
​I en artikel i brittiska The Albion 1865 kopplar man intelligent nog ihop bantning och pengar, det vill säga klass. Man skrev att dieten blivit en klassmarkör, ett sätt att visa att man hade råd med kött och vin. För att sedan få en kropp som inte var resultatet av hårt kroppsarbete i fabrikerna.
​
Detta om något ser vi i dagens influencerkultur. Vad är hela grejen med att visa upp sina gröna smoothies och Lululemonkläder om inte att visa att man är en person som har tid, råd och moral nog att späka sig?

Idéen om att en bantad manskropp som uppvisandet av disciplin och intellekt ingick också tyvärr i den imperialistiska föreställningen om den vita mannens överlägsenhet. Att äta för mycket är något "barn", ”röda indianer” och ”Hindooer” gör enligt en artikel från 1869. I en bok om en bok om näringslära från 1871 beskrivs ”fiskätande nationer” som Japan som svaga. ”De starkaste nationerna och de största och främsta männen i världen är köttätare”
​
Den moderna bantningskulturen av idag, det vill säga den som främst riktar sig mot kvinnor och som också innefattar monetära intressen, kan sägas börja 1918 då den amerikanska läkaren Lulu Hunt Peters introducerade konceptet ”kalorier”. I sin snackiga bok, riktad till kvinnor, finns listor över kalorimängden i olika råvaror och riktlinjer för hur många kalorier en kvinna bör äta om dagen (1200, enligt Peters). Det vill säga, exakt samma information som styr våra dieter idag. Hon avslutar med att undra ”Hur någon kan vilja vara någonting annat än smal är bortom min intelligens”.

Boken, som betraktas som den första bästsäljande bantningsboken, blev starten för en enormt inkomstbringande industri. Under 1920-talet började tillverkningen av bantningspiller, aptitnedsättande tuggummin, laxeringsmedel och diverse apparater för hemmabruk. Och den har inte slutat. Idag lägger amerikaner lägger över 70 miljarder dollar årligen på bantningsprodukter, som pulver, måltidsersättning, piller och appar. Brittiskorna har provat att banta 61 gånger innan de fyller 45, enligt UK Daily Mail. I Sverige följer alltså fyra av tio svenskar en diet, och var tionde kombinerar minst två dieter (Källa: Livsmedelsföretagen).
​
Vid 1930-talet blev i stället fasta och olika vätskebaserade dieter trendigt, vilket breddade industrin ytterligare. 1941 kom ”Master Cleanse” eller ”lemonaddieten”, självutnämnde hälsoexperten Stanley Burroghs juicefasta där man uppmanades att dricka citronjuice med lönnsirap och cayennepeppar sex gånger om dagen. Samma metod som sångerskan Beyoncé använde 2006. Enligt sångerskan gick hon ned nio kilo på två veckor.
​
Varför upprepas bantningshistorien om och om igen? Svaret är enkelt. Det finns pengar i smalhetsnormen, bantningskulturen är stark och, historien till trots, hoppas människan fortfarande på mirakelkurer.
​
Trevlig helg!
​
Caroline aka Fifty

PS. Det jag gillar allra bäst i mitt yrke är att skriva popkulturella analyser och essäer (lite som dessa nyhetsbrev). Här är ett bra exempel på en sådan text, en grej jag skrev om Pamela Anderson för Dagens Arena.