Hej allihop!
​
Tidigare i veckan ramlade jag över ännu en text om hur plus-size-modeller håller på att "utrotas" nu när Ozempic finns. Modeller uttalar sig om att de finns allt mindre jobb för dem och så vidare.
Det här snacket är inte nytt, så har det låtit sedan 2023. Jag skrev om det för flera nyhetsbrev sedan.
​
Men hur är det med plus-sized male models, kom jag att tänka på då. Nu är de ju inte så många. Senast vi hade ett riktigt plus-size male model-ögonblick var 2020 när Rihanna släppte en liten kollektion helt normala, vanliga, oansenliga boxershorts men som orsakade en så kallad storm på Internet genom att använda några manliga plus-size-män som modeller till några av underkläderna.

Mycket har ändå hänt i plus-size-skiktet. Kroppsaktivismen och tidningarnas ansträngningar har skakat fram toppmodeller i det kvinnliga plus-modellskiktet. Jag tänker på kvinnor som Ashley Graham och Tess Holliday till exempel.
Icke-smala kvinnliga skådespelare får också desto fler roller där deras kroppar inte står i fokus och många klädmärken, inklusive sportmärken som Adidas och dyrare livsstilsmärken som Ralph Lauren, har utökat storlekarna för både män och kvinnor.
Men även om hashtags som #EveryBodyIsBeautiful och kroppspositivism i största allmänhet rent tekniskt är könsneutral har fokus legat på kvinnors kroppar. Inte så konstigt såklart. Men har aktivismen också påverkat männen?
​
Man skulle kunna hävda att det är svårare för män att tala om sina kroppar och eventuella komplex, att samtalet lätt bagatelliseras och de förväntas hålla klaffen och gå till gymmet istället. Att benämna vanliga, normala medelålders mäns kroppar som ”dad bods”, kan uppfattas som förminskande (men också kärvänligt). Många storvuxna skådespelande män får fortfarande rollen som den skojiga sidekicken. Många stora skådespelande män har nyttjat Ozempic för att gå ned i vikt. Detta kan naturligtvis ha flera orsaker men allra troligast är nog att de gjort det av viss inre press på att gå ned i vikt, om inte i tjänsten så av doktorns ord om hälsa (John Goodman) eller en allmän känsla av att vara i fel kropp (Jesse Plemons).

Det är förvisso ett faktum att män får ätstörningar, runt tio procent av anorexiadrabbade är män. Undersökningar visar att många män (20-40%) känner sig missnöjda med sin kropp och önskar att de var smalare, längre eller hade mer muskler. Dysmorfofobi, en upplevd känsla av fulhet, har ökat supermycket bland män senaste årtiondena.
​
Men det är också ett väldokumenterat faktum att storvuxna män inte diskriminerats på samma sätt som kvinnor – på arbetsmarknaden, i det offentliga rummet, i politiken, i media och till och med i vården, vilket är ytterst allvarligt.
Dessutom: plusstorlekar för män lanseras sällan på samma nedsättande sätt som för kvinnor, plusstorleksavdelningen på Dressman kallas till exempel inte ”Big is Beautiful”.
​
Mäns kroppar tillåts åldras på ett sätt som kvinnors ännu inte får, det blir inte ramaskri om celluliter och opassande klädsel. Intervjuer med äldre manliga skådespelare berör sällan åldrande eller utseende, när Brad Pitt flankerade brittiska GQ, W och Vanity Fair 2019 konstaterades bara att han ”fortfarande ser bra ut” medan när Dame Judi Dench (då 85 år) frontade brittiska Vogue skrev tidningen i sina sociala media-kanaler att hon var den ”äldsta personen någonsin på omslaget” och att intervjun handlade om ”varför gå i pension är helt uteslutet”. Det vill säga, skådespelerskans ålder var helt i fokus. De gjorde sig själva (och Dame Judi) en otjänst. ​
​
​Men framför allt är mäns kroppar inte och har aldrig varit politiska. Idag pågår visserligen en debatt om könsidentitet och huruvida transmän kan föda barn eller inte. Låt oss lägga den debatten åt sidan just nu. Kvinnokroppen är politisk därför att den kan föda barn. Den har alltid reglerats på ett eller annat sätt – genom abortlagar, vad den får bära, hur den får se ut och vad den får göra.
​
En överblick av konsthistorien ger en bra sammanfattning: Den manliga idealkroppen handlar om pengar och makt medan den kvinnliga om sex och kontroll. Män kan se ut lite som de vill, så länge det syns att de är rika och/eller adliga/ståtliga/krigsherrar/pampar. Kvinnor kan absolut inte se ut som de vill, de måste se kvinnliga ut. Undantaget möjligtvis de senaste fem minuterna, historiskt sett. Minns att Frida Kahlo provocerade genom att måla självporträtt där hon inte vaxat överläppen.
Kungar porträtteras med stora magar, stolt hållning och dyra plagg. Myternas hjältar som modiga erövrare (i aktiva handlingar, till skillnad från objekt, menar jag). Visst finns det många gamla romerska och grekiska statyer med atletiska kroppar och väldefinierade muskler. Men dessa representerade den ouppnåeliga, gudomliga skönheten i heroismen.
​
Kulturellt är det muskulösa mansidealet därför ett jättemodernt påfund. På 1920-50-talet gällde det slanka idealet, som hos Cary Grant, Jimmy Stewart och Humphrey Bogart, medan muskulära, lättklädda män, så kallade ”beefcakes” bara syntes i nischade tidningar kring hälsa och sport (som köptes av homosexuella män i första hand – homosexuell pornografi var tabu).
Under 1960-70-talet blev manstypen snarare androgyn, även inom den spirande porren. Inte förrän på 1980-talet blev rejäla muskler på modet under sportens och bodybuildingens årtionde då västvärlden fick nya actionhjältar, som Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger (och en blomstrande porrfilmsindustri). Men också den uppumpade kroppen signalerar pengar – det kostar på att ha råd med bra mat, en bra PT och tid att gå på gymmet. Obs! Obs! Obs!
1990-talet får ses som årtiondet som definierade mansidealet som det ser ut idag: en välmående, hälsosam och atletisk kropp som visar att man är mån om både det yttre och inre - och har pengar att lägga på båda delarna.
​
För kvinnor har konsten istället visat en evig besatthet av kvinnans renhet, avelsmöjligheter, ungdomliga skönhet och sexighet. I den kronologiska ordningen. Tyglandet av kvinnokroppen i korsett och snörliv. Sedan i form av bantning och nu också träning. Det är ett evigt tämjande och reglerande av kvinnokroppen som kroppsaktivister av idag slår emot och istället hävdar rätten att bara få vara. Och i detta frågar sig en grupp män ”men vi då?”.
​
Män har förstås lika stor rätt till sina känslor och sin kropp. Detta understryker jag. Män borde få mer utrymme för att prata om känslor och kropp. Men kanske är det inte manskroppen som vi behöver prata om utan manligheten? ​
​För precis som kvinnor värderats utifrån sina kroppar i en evighet har männen värderats utifrån sina förmodade egenskaper: självsäkerhet, styrka och mod. Detta är också egenskaper som förväntas avspeglas i idealmannens kropp. Så har det varit sedan de första grottmålningarna av modiga, jagande män. ​
Ligger inte kärnan i deras problem i detta? Att säga att man inte känner igen sig i bilden av den muskulösa, självsäkra mannen möter genast problem när män förväntas att inte bry sig om fåniga kvinnogrejer som fåfänga och utseende? Mäns kroppsaktivism borde därför föregås av en manlig frigörelse istället. En som säger att män inte måste vara slavar under manlighetens krav och som samtidigt tillkännager att kvinnors kroppar varit föremål för just detta en enormt lång tid. De två är sammanlänkade. En bra start för kroppsrevolutionen är därför precis där.
​
Men.
​
Det finns två områden där männen upplever en helt unik diskriminering, som inte går att jämföra med kvinnokroppen.
​
1. Längd
Filmen "Materialists" är inte så djuplodande som den vill vara eller tror att den är. Poängen är hur lättbegriplig som helst: äktenskapsmarknaden är och har alltid varit just en marknad. En plats för transaktioner. Där vissa saker står högre i kurs, som rikedom och ungdom. Och hos männen - en lång kropp.
​
Kvinnor kan rent teoretiskt banta ned sig, skaffa nya bröst och långt hår (alltså teoretiskt är det ju möjligt) men män kan inte bli längre. Jo, visst finns det konstiga ingrepp som kostar flera hundra tusen där man bryter sönder benen och så vidare. Men det är inte riktigt att likställa med att det faktiskt är en möjlig grej. Den är oåtkomlig även om den existerar. Men, till skillnad från tex en konventionellt oattraktiv eller överviktig kvinna upplever inte män diskriminering i stil med att de förlora jobbet eller får en sämre vård på sjukinrättningar på grund av sin längd, som kvinnor får.
​
Det område jag därför tycker är intressant (grej nummer 2) är flintskallighet. Tidigare i år utsågs Prins William till ”Världens nu levande sexigaste flintskalliga man”. Chockerande på flera sätt, inte bara för att detta inte ens är första gången han "utses" till detta. Han har varit världens sexigaste baldie flera gånger nu. För ett par år sedan reagerade Internet på detta med bestörtning. ”Internet kräver rättvisa för Stanley Tucci!” skrev Entertainment Weekly och listade Dwayne Johnson, Jason Statham och Bruce Willis (RIP) som mycket lämpligare vinnare.
​
Inga motargument från mig där. Men - eftersom vi nu är inne på män, kroppar och skönhetsideal - är det inte en seger i sig att ”sexig” och ”flintskallig” förekommer i samma mening?

I årtusenden har mäns skallighet varit lika mycket tabu som en källa till skämt. Det skulle kunna vara det enda tillåtna skämtet om manskroppar. Alltså det är liksom bara är fritt fram. ”Combovers” är ett skämt, tupéer är ett skämt, synliga hårtransplantat är ett skämt. Det finns Seinfeld-avsnitt som bara går ut på att losern George Costanza är flintis. Vad gäller mäns skallighet så ligger respekten långt borta.
​
Runt 2019 började en liten, liten röst höras i olika kanaler, och den rösten sa att om vi nu ska hålla på med kroppspositivism och hylla kvinnors rätt att se ut som de vill, varför får inte skalliga män vara med på tåget?
​
Idag talar man (faktiskt) om ”bald positivity movement” och de senaste veckorna tycks rörelsen dragit fram stenhårt. I september månad firas ”Bald fest” i New York och YouTube-kontot Baldcafe (243 000 prenumeranter! 50 000 följare på IG), som lägger ut videor på män som omfamnar sin nya, skalliga identitet, lägger ofta ut videos på stolta män före och efter att de rakat skallen. Man kallar det för att vara ”power bald”.
​
Männen har en poäng såklart. I mångt och mycket har kroppspositivism handlat om att bredda ett snävt skönhetsideal för kvinnor. Ledordet har varit acceptans, inte bara för olika kroppar utan också för saker som acne och rynkor.
Mäns tunnhårighet, däremot, är och förblir ett problem som ska lösas. I alla fall utifrån artiklar som skrivs, om tilltal och hur (den växande skaran) hårväxtstimulerande produkter marknadsförs.
​
Därför är ”power bald” naturligtvis välkommet. Att syna det konventionellt manliga och kvinnliga är alltid en bra idé, likaså att lyfta även mäns osäkerhet kring kropp och utseende. För män har naturligtvis också utseendekrav på sig, det är bara det att kvinnors är högre. Ingen skallig man har, så vitt världen vet, förbisetts på jobbet på grund av tunt hår. Inte heller diskuteras mäns tunnhårighet i sociala medier dagarna i ända. Tvärtom säger forskningen att skalliga män upplevs som smartare, mäktigare, ärligare och mer maskulina. Dessutom ses de som bättre ledare (tänk Jeff Besos eller Kapten Picard)
Det finns också skalliga filmstjärnor, sexiga nog att få spela både romantiska hjältar (The Rock) och hårda actionsnubbar (Vin Diesel, Bruce Willis, Jason Statham ).
Mäns skallighet absolut förtjänar att tas på allvar och ett initiativ som ”bald power” skulle faktiskt kunna kan leda till en förändrad syn på maskulinitet. Att det inom den maskulina sfären också kan finnas utrymme för öppenhet och sårbarhet. Vilket i sin tur skulle kunna leda till den självsäkerhet som kommer med insikten att utseendekrav inte kommer inifrån utan utifrån.
​
Tack för att du läser!
​
Trevlig helg
Caroline aka Fifty
​
PS. här kan man läsa tidigare nyhetsbrev, eller skicka till en kompis.
Vill man skänka ett bidrag (det uppskattas mycket) så kan man göra det här.
​
​