Hej alla!
​
Jag befinner mig i en märklig punkt i livet och väljer att se den som spännande. Öppen för förslag och möjligheter.
Min arbetsgivare SVT lägger sig i stort sett ned och dör, i alla fall ska man spara en massa pengar och för min del märks det redan i form av färre uppdrag. Det gäller tvärs igenom alla mina skrivjobb, jag får helt enkelt färre.
​
Så jag står vid ett vägskäl. Lämna journalistiken, i så fall för vad? Skriva är det enda jag gjort.
​
Men det är inte det enda jag kan. Jag kan tänka. Analysera. Hålla föredrag. Jag håller på att lära mig baka också, alltså steget över "hyfsad hemmabakare".
​
Men vad vågar/ska jag satsa på? Hur når jag ut? Hur gör jag mig hörd? Vad vill jag mest av alla saker jag vill? Vad vore bäst att vilja? Ingen aning. "Jag har allt jag vill ha men inget jag behöver", som mina favoriter Lord Huron sjunger.
​
Det är anmärkningsvärt, tycker jag, hur många (tidigare) pojkvänners musikfavoriter jag känner till. Men få av dem, jag skulle nog säga ingen, skulle kunna lista mina musikaliska topp fem.
​
Jag skriver detta för att jag tänkt på det många gånger. Och bli irriterad. Är det så att jag är dålig på att presentera mig? Är jag dålig på att ha en tydlig personlighet?
Eller är jag bara en person som inte tycker musiksmak säger precis allt om en människa?
​
Ett annat alternativ är ju förstås att jag har varit ihop med killar som inte bryr sig nämnvärt om vad jag lyssnar på. Eller läser. Eller ser på. Eller konsumerar i fråga om "kultur" eftersom deras smak alltid smäller högst.
Alla killar jag någonsin har känt har antingen tuppat sig eller försökt bevisa att de vet mer om film än jag. Och med "veta mer" menar jag identifiera filmer de sett men inte jag. Eller trivia som de vet men inte jag. Eller, som i ett fall, helt enkelt skjuta ned "kommersiell" film över huvud taget, deklarera att de aldrig går på bio och i så fall skulle de aldrig nedlåta sig till att se något amerikanskt (honom har jag svårt att glömma, måste medges).

Och allt som oftast vet de mer om mig om något specifikt hörn av filmhistorien. Vad vet jag, Star wars eller något. Men det är inte samma sak som att kunna filmkritik. Eller vara bra på filmkritik, vilket jag anser mig vara - eftersom folk betalat mig för det i flera års tid.
​
Så jag menar, jag har skrivit saker i hela mitt liv. Det är nästan det enda jag har gjort. Men har jag nått ut? Är jag bra på det för den sakens skull?
I så fall borde jag väl ha mer jobb? I så fall borde jag väl ha gjort någon slags karriär vid det här laget? Det har jag inte. Jo, jag har levt på att skriva, men inte särskilt gott. Däremot har jag levt omväxlande och varierat och jag hoppas att kunna fortsätta med det. Och där är mitt mindset just nu.
​
...välkomna till nyhetsbrevet!
​
Många av mina pitchar på artiklar börjar med ett "Okej, det kanske låter långsökt men jag lovar att jag har en poäng. Jag kommer att komma till den".
​
Ungefär som dessa nyhetsbrev :D
​
Den här veckan har jag tänkt på skönhet och Gud. Den kristna guden då, så kanske är skönhet och kristendom en mer korrekt inramning. Jag säger samma sak till er som jag säger till mina redaktörer: håll ut, poängen kommer.
​
Det började för ett tag sedan då jag läste kommentarerna kring ett reportage i Vanity Fair. Jag prenumererar på den tidningen och hade läst texten där man porträtterade några nyckelfigurer i Trumps regering. Vad som var remarkabelt med reportaget var fotona; extrema närbilder där varenda por syntes, varenda liten linje i ansiktet. Här är några exempel på hur detta kommenterades:

Det jag reagerar på här är inte att man skriver att Vita husets 28-åriga pressekreterare Karoline Leavitt är ful eftersom sådana kommentarer tröttsamt nog alltid dyker upp. Nej, det är att hennes fulhet beror på att hon är elak. Hennes rynkor är straffet för hennes hemska politik och hennes fula personlighet.
​
Detta är ett ålderdomligt, nästan arketypiskt tankesätt. Elaka häxor är rynkiga och fula, elaka styvmödrar likaså. När någon elak kvinnlig person förtrollas är det inte sällan till ful, som straff.
Hatet i deras hjärtan ska synas i deras ansikten så att alla kan se - och garva åt dem, fördöma dem. Roald Dahl, som ju älskar allt vad häxor heter, beskriver processen på ett högst vetenskapligt och evidensbaserat sätt (skoja) i en av sina böcker:

För i verkligheten kan vi ju aldrig se på en människas rynkor huruvida hen är snäll eller elak. Alltså, ta valfri gamling på tunnbelbanan och försök avgöra om rynkorna kommit av att hon haft "fula tankar" eller bara åldrats.
Omöjligt. Såklart. Och idiotiskt. Men myten lever banne mig kvar! Kolla:

Med andra ord: rynkor på en snäll person är vackra och tyder på inre kärlek och värme. Rynkor på en elak person är som sagt straffet för alla deras elakheter.

Källa? Bibeln. Ordspråksboken 16:31 säger "Grått hår är en ärekrona, den vinns på rättfärdighetens väg."
​​
Nu är inte hela tradwife-grejen lika stor här som i USA, och inte heller kristendomen, men man skulle kunna hävda att det finns en viss parallell konservativ våg inom skönhet även här, som faktiskt också lever lite efter detta ålderdomliga, eller sagovänliga sätt att se på rynkor. Det kan sammanfattas så här: du får det ansikte du förtjänar.
​
​Jessica DeFino, som har världens bästa nyhetsbrev, argumenterade nyligen för att "the divine gaze" ersatt, eller håller på att ersätta, "the male gaze". En inre moralpolis, helt enkelt. Har vi internaliserat Gud, eller en högra makt i vårt förhållande till skönhet? För vem är det som ser på våra ben med kritisk blick nör vi inte rakat dem, även om de göms under ett par byxor? Vem tycker att vi fuskat eller gjort något skamligt, eller i alla fall dåligt när vi inte smörjt in oss eller inte duschat på ett dygn, inte tvättat bort sminket eller vad det nu kan vara. Varför får vi skamkänslor? Varför får vi skuldkänslor?

Omvänt: varför är vi "duktiga" när vi tagit hand om huden, lagt en mask eller skrubbad hela kroppen?

Man kan också se till inslagen av spiritualism och andlighet i skönheten, inte bara i ritualerna eller i sökandet efter någonting annat, någonting mer från produkterna, från omhändertagandet, från rengöringen - en känsla, ett djup.
Wellness är såklart typexemplet, där ett bad i badkaret plötsligt bli självomsorg för att man använder en badbomb eller en badolja.

Och emfasen på saker som "cleanliness", "pure", "regimen", "discipline". Skönhet är en dygd, ett moraliskt ansvar och en disciplin som ska ge belöning. Vi har ju tidigare talat om just moralens roll i skönhet och kropp. En otränad, stor, okonventionell kropp är en odisciplinerad kropp och tyder på dålig moral. En smal, vältränad kropp är en disciplinerad person som inte ägnar sig åt saker som frosseri och syndigt ätande.
Är denna moral en slags kristlighet som smygit sig in även i sekulariserade länder? Vi kritiserar de som gör för mycket, som spökar ut sig, som gömmer sitt naturliga jag, som gör för stora läppar, som ser ut som Madonna, som helt enkelt bara avviker.

Visst, det finns de ju de som går bananas, som kristna Yemi Cosmetics som säljer "skönhet rotad i kristendomen" med hänvisning till Petrusbrevet 3:3-4: "Er prydnad skall inte vara något utvärtes, håruppsättningar, guldsmycken och fina kläder”, vilket de tolkar som "hudvård". :D

...men det är lite långt ifrån ämnet. Även om det finns en tradition också i Europa och antika religioner som kopplar ihop gudomlighet och renlighet/skönhet. Minns att både antika grekerna och romarna talade om skönhet som gudomlig och moraliskt överlägsen. ​
​
Vi känner också till kristendomens hangup på "renhet" och idealet hos kvinnor att framstå som jungfruliga och evigt unga. Avbildningar av änglar, jungfrur och annat fromt folk avbildas som "ljusbärare". Ljus hud, ljust hår, blå ögon. Vi vet alla att "ljus" är och har varit ett ideal i evigheter.
​
...och en bra selling point! En bra grej att bygga business kring.
​
Så. Låt säga att skönhetbranschen bygger businessen kring att skapa behov och komplex vi inte visste om (minns att rakhyveln för kvinnor kom först på 1900-talet i och med kortare klänningar och kjolar, och ett marknadsföringsknep från tillverkare av den nya grejen rakhyvel för män).
Låt säga att man också skapar den typ av komplex som gör att vi internaliserar det hos oss själva, får oss att kolla i spegeln och sucka och sträcka oss efter vad som nu sägs vara lösningen.
​
Men sedan då? Hur behåller man den där kritiska blicken, även när man själv kanske bärjar tänka "jag är för gammal för det här" eller "sak samma, jag behöver inte alla de här serumen" eller vad det nu kan vara.
​
Då är det väl inte så dumt, ur marknadsföringssyfte så att säga, att låta en högre makt komma in och förklara vad god moral är. Dygn. Renhet.
​
Jag tror inte detta skett medvetet.
Jag tror inte detta är en strategi.
Jag tror att det är, som så oändligt mycket annat inom det jag kallar skönhetskultur, ett utslag och ett resultat av andra tendenser och riktningar i samhället, kulturen och politiken.
​
....vilket är det som gör det här till det mest spännande ämnet för mig.
​
Jag hoppas att du tycker detsamma. Tack för att du läser.
​
Trevlig helg!
Fifty aka Caroline
​
Ps. Tipsa gärna en kompis om nyhetsbrevet. Det är gratis. Härkan man läsa alla tidigare utskick.
...och här kan man skicka ett valfritt litet bidrag till mig om man vill. Då blir jag superglad.