Hej på er!
​
Jag läste det här domedagsreportaget från Silicon Valley som min trendspanande vän Nicklas Hermansson tipsar om i nyhetsbrevet NoMoFoMo. Där beskrivs hur techmänniskor är övertygade om att vi står inför en AI-apokalyps. Världen kommer att gå under och vi kommer att förslavas under robotarna. Så de justerar sin värld utifrån det. Någon bygger ett "bioshelter", som är ett skyddsrum med ett eget ekosystem, andra öser in pengar i olika företag och organisationer som utvecklar AI-skydd.
Andra tänker att man lika gärna kan leva ut till fullo under den lilla tid man har kvar. Och "leva ut till fullo" betyder här att anordna "weird orgies" och - givetvis - droger.
Men jag fastnade för yttrandet från en kvinnlig datavetare som säger att när hon dejtar så letar hon numera enbart efter karisma, snygghet och sexighet hos en dejt, snarare än intelligens som hon gjorde förr i tiden. För intelligens kommer att vara sån värdelös valuta framöver när världen drivs av AI. Medan just sexighet, utstrålning och bländande personlighet (om än korkad) kommer att vara mer värdefullt eftersom det är saker AI inte kan skapa. Så här avslutas artikeln:

Välkommen till framtiden, antar jag? Eller i alla fall till veckans nyhetsbrev.

Min vän avundsjukan

Jag har tänkt mycket under våren. Ni vet, frågat mig vad som är viktigt i livet och så vidare. Vad vill jag stå för? Vem vill jag vara?
Det finns saker omkring mig som brukade göra mig avundsjuk. Folk som har sina fäder kvar i livet, till exempel. Folk som har en bästis. Men de gör mig inte längre avundsjuk för att jag har nått acceptans.

För att klargöra: jag talar alltså om avundsjuka, inte svartsjuka. Inte det romantiska begäret utan en avundsjuka över något andra har men som jag saknar.
​
Det finns grejer som fortfarande svider. Jag avundas alla i min italienskaklass som pratar bättre italienska än mig, till exempel.
Jag avundas alla som kan sova en hel natt utan problem.
Jag avundas väldigt vackra människor.
​
Framför allt avundas jag förstås de som är snygga, framgångsrika och förmögna. Varför tjänar jag så ofantligt lite pengar jämfört med andra i min ålder/vänkrets/karriär?
(Svar/note to self: för att jag aldrig tycks lära mig att ta ordentligt betalt).
​
För vi lär oss ju att lyckan finns där någonstans, bland pengarna, skönheten och framgången. Om inte lyckan så i alla fall det goda livet, ett mindre bekymmersamt sådant än det vi har idag.
Vi ser löftet om lyckan i bilderna från semestern som andra lägger upp. Vi ser det i alla dessa tv-program om att köpa bondgårdar i Frankrike, renovera slott på Sicilien och allt vad det nu är. I de snyggt ljussatta tidningsomslagen där smala, snygga människor ser ut att göra ingenting för att se undersköna ut.
​
Där. Bor. Lyckan.
Och där bor inte jag.
​
Vissa saker ska man inte förakta med avundsjuka. Som att den är en ständig källa till inspiration för konstnärssjälar. ”We hate it when our friends become successful”, sjunger Morrissey. The Cure sjunger "Why can't I be you". ”Some guys have all the luck”, klagar Rod Stewart, en av världens mest framgångsrika artister.
​
Avundsjuka är en negativ känsla som sociala regler lär oss att vi ska ignorera och gömma. Den är ful och fel. Man ska framför allt inte visa den, för då framstår man som antingen galen eller missunnsam. Antagligen båda.
​
Beundran är däremot bra, närapå nobelt. Att vara glad för andras lycka och framgång är ädelt, det visar att man är en god människa. Medan avundsjukan är så ful att den till och med är syndig, i alla fall enligt påve Gregorius som langade in avund bland de sju dödssynderna när han fick för sig att lista dem under 600-talet. Men till skillnad från till exempel frosseri och vällust är det en synd som inte skänker någon njutning. Snarare tvärtom, den kan vara smärtsam.

Men det finns alltid och oavsett spännande lärdomar att hämta i det som svider så. Det finns ingen känsla som inte betyder något, eller som kan lära oss någonting om oss själva, om man frågar en psykolog.
När vi besöker en terapeut eller försöker att bearbeta en kris kan de negativa känslorna hjälpa oss och föra oss framåt. Det är de som visar vart vi ska gå eftersom de gör ont. Avundsjukan gör så ont (tror jag) för att den rymmer så många upplevelser i en: rädsla, vrede, ledsamhet och sorg. Över vad vi hade eller inte har. Allt detta i ett.

Psykologer och sociologer har skilda uppfattningar om varför vi känner så. Sociologerna menar att det är kulturen och samhällets fel eftersom vi pumpas fulla av värderingar som både skapar och uppmuntrar avund hos oss. Vi hetsas till att tänka större, dyrare, bättre. Vi hetsas till att sträva efter en lycka vi kan köpa. Och så vidare.
Vår dokumentationskultur, att fota och visa upp vår lyckade vardag ständigt och jämt, har bara spätt på dessa värderingar. Och om vi jämför oss med andra kan det i sin tur få oss att känna att vi inte duger.

Psykologerna å andra sidan har en lång lista med teorier om hur avundsjuka uppstår. Vanligast är den om att det hela bottnar i bristande självkänsla. Vi avundas andra för att vi känner oss förbisedda eller helt enkelt mindre bra.
Men avundsjukan kan också vara en ren överlevnadsmekanism, något vi tar till för att skydda oss. Ta syskonavund som exempel. Det är ju i grund och botten är en rädsla för att föräldrarna ska älska vårt syskon mer än oss. För om de älskar mitt syskon mer än mig får denne mer närhet och kärlek och då dör jag, för barn måste ha närhet för att överleva.

Psykologen Richard Smith är en av få riktiga experter i ämnet och har skrivit boken "Envy" dr han sammanfattar all sin forskning. Han menar att avund bara kan uppstå när det finns relevans, något vi själva kan relatera till. En underbart begåvad ballerina väcker inte avund hos en jurist. Denne är istället är mer benägen att i så fall känna avund gentemot en mer lyckad kollega.
Detta för att när vi känner avund så ser vi oss själva i den andra personens ställe. Vi tänker ”Det kunde vara jag”, eller ”Det borde vara jag”.
​Att vi tänker så är bra för det betyder att vi har en strävan och ett mål inom oss. Det är det positiva. Ett steg mot att bemästra avundsjukan och till och med dra fördel av den är därför närma oss personen vi är avundsjuk på och skaffa oss insyn i hur vi kan nå samma framgångar. Vad kan vi lära oss av den framgångsrika? Här finns faktiskt en möjlighet att låta avundsjukan föda nyfikenhet och ambition. Begär är avundsjuka med uppkavlade armar som någon sagt.
​
Men det är såklart lättare sagt än gjort och faktiskt inte heller alltid den bästa lösningen. Förr eller senare kanske man ser att Herr Framgångsrik hade ett stort kapital till att börja med och Fru Framgångsrik hade helt enkelt hade bättre förutsättningar än jag för att lyckas och då växer sig avundsjukan ännu större.
Har man sett Milos Formans film ”Amadeus” så minns man kompositören Salieri som förgås av avundsjuka gentemot vuxenbarnet Mozart som komponerar mästerverk utan minsta ansträngning. Har vi inte alla haft en Mozart i vår omgivning? Det har jag i alla fall. Personer vars framgångar bara tycks ramla ned i knäna på dem. Som Robert Redfords karaktär Hubble i "The Way We Were" som till och med beskriver sig själv så här vackert:​
​"In a way he was like the country he lived in everything came to easily to him. But at least he knew it."

Salieri känner en orättvisa, varför ska den där pajasen ha det så lätt? Upplevelsen övergår i kränkning och slutar i tragedi. Skillnaden mellan (den fiktiva) Salieri och en normalavundsjuk person är det psykologer kallar för en elakartad avundsjuka: känslan av berättigande, att man anser sig ha mer rätt till framgång än den andra personen.

Då infinner sig frågan: är avundsjuka någonsin berättigad?
​
Svar: Absolut! Det finns stora ekonomiska skillnader mellan länder och personer i världen, det kan man mycket väl avundas. Män tjänar fortfarande mer än kvinnor på samma jobb. Detta är också ett högst rimligt skäl till avundsjuka som ju faktiskt också gett upphov och drivkraft till förändring.
Skönhet är en annan sak vi har rätt att avundas. Att någon är född med ett fördelaktigt utseende som i sin tur ger fördelar på arbetsmarknaden, i butiken och allt vad det nu är, är ju orättvist. En bra gestaltning av detta finns förresten i ett avsnitt av tv-serien "30 Rock" där Tina Fey försöker dejta Jon Hamms rollfigur men han är för snygg - de lever i två helt olika världar. Han i en värld av ständigt smicker och lismande. Hon i en krassare verklighet. Det funkar inte.
​

Det har gjorts otaliga studier på lycka och inre frid och alla säger samma sak: vägen till lycka är acceptans. Någonting buddistmunkar har påpekat i århundraden. Att jämföra oss med andra (och ha begär/inte var nöjd med vad du har/känna avundsjuka), menar Buddha, är största skälet till vårt lidande.
Därför är det inte riktigt så enkelt som att säga att avundsjukan råder man bot på bara genom att vässa ambitionerna och på ett kapitalistiskt sätt ta den negativa känslan som en härlig drivkraft för att Bli Något eller Åstadkomma Saker. Optimera.
Det är visserligen ett sätt att konstruktivt tackla avundsjukan. Men vill man bli helt fri från den och inte bara klå någon annan bör man gå steget djupare in i sig själv.

Visst. Men hur?

Först måste vi identifiera vår avundsjuka. Vad vill den säga oss? Vi vet att vi blir mer avundsjuka på de vars situation liknar vår egen. Här i ligger första steget till acceptans. Vi har inte allt den andre personen har, men vi har kanske andra saker. Vi får försöka se oss själva med andras ögon, med absolut största sannolikhet har vi redan massor att avundas.
​
Jag tänker på detta medan jag genomgår en inre upprensning, vilket jag ägnat mig åt under sommaren. Sedan jag började undersöka möjligheten att ägna mig åt ett glädjeämne som är bakning, och på riktigt dragit igpng en liten bakbusiness, istället för att skriva om saker jag inte längre kan stå för så har jag gått så otroligt mycket back ekonomiskt (varför kan jag inte lära mig att ta ordentligt betalt?!) men jag har upplevt rörande mycket värme och support.
​
Jag kanske inte har en bästis, på det viset jag föreställt mig att man har en bästis, men jag har vänner som bryr sig om mig, som vill mig väl. På italienska säger man förresten så, när man vill uttrycka kärlek som inte är romantisk. Till familj och vänner säger man "Ti voglio bene", "jag vill dig väl".
Jag förlorar pengar varje gång jag tar ut en plåt ur ugnen, i stort sett, och under våren har tandläkaren ätit upp min semesterkassa. Men jag har vunnit mycket annat. Jag har fått känna den mäktiga, ödmjuka och varma känslan som kommer av att få DM från helt okända personer som vill äta kakorna jag bakat för de ser så goda ut.
​
Avundsjukan dör inte av det men den får starkt motstånd. För att riktigt bli kvitt den måste vi tränga djupare. Vad är det vi avundas egentligen? Är det någons framgångar kan vi fråga oss om det inte är själva erkännandet och andras beundran vi vill åt? I så fall – varför är det viktigt för oss? ​
Avundas vi bästisen för hennes fina äktenskap eller är det känslan av närhet vi saknar?
Avundas vi kompisens nya, glassiga jobb eller känslan av att ha åstadkommit någonting, att bli sedd och beundrad?

Sedan får vi komma ihåg att alla människor avundas någon. Antingen ofta eller sällan. Det är en allmängiltig känsla och, som syskonavundet lärt oss, primär. Vissa saker, som någons perfekta utseende eller enorma förmögenhet har vi inte kontroll över även om hela industrin med skönhetsgrejer, estetiska injektioner och kirurgi låter oss tro att vi kan få kontroll över det. Men att fokusera på någonting vi inte kan påverka föder bara olycka.
​
(En parentes om skönhet. jo, det är klart att det finns en hel del att påverka där. Vi kan snygga till oss en hel del, men perfektion kommer vi ju aldrig att nå - ens om och när vi är perfekta och därför:)

Vi avundas egentligen inte det någon har. Istället antar vi hur det känns att ha det den andra personen har. Om det vet vi faktiskt ingenting. Tänk på något avundsvärt och du inser att det är inte saken eller erövringen i sig vi vill åt utan en känsla vi antar kommer med den. ​

Vidare är avundsjuka besläktad med känslan av hjälplöshet. Här går kollegan och får ena framgången efter den andra medan jag stretar på men ändå inte kommer någonvart.
Mot detta hjälper produktivitet. Men vi måste inte jobba ihjäl oss eller stressa oss sönder och samman, produktivitet ska inte förväxlas med utmattning. Men att gå en ny kurs, ta upp ett nytt intresse är ett bra botemedel för det visar att vi kan utvecklas. Här kommer min egen bakning in.
Vi behöver inte tänka storskaligt där - utveckling och lärdom finns i massor av olika storlekar och valörer. Det viktiga är att komma ihåg att avund är en oproduktiv känsla, därför måste den bekämpas med motsatsen, som är kreativitet och produktivitet. Och vetskapen om att vi kan ta kontroll över våra egna handlingar.

Så ja, visst kan avundsjuka vara negativ och smärtsam. Men just därför kan den ge oss fördjupade kunskaper om oss själva. Och kanske också en skjuts i riktning mot den sanna lyckan.
​
Tack för att du läser!
​
Trevlig helg!
Caroline aka Fifty
​

PS. För den som hellre vill umgås med sin avundsjuka. Här är fem människor som är riktigt, riktigt avundsjuka:

​Nanne Grönwall ”Avundsjuk” (1998)​
Nanne Grönwall uttryckte en inte helt obekant känsla i Melodifestivalen 1998: ”Du har alltid en sån äcklig tur, ett osvikligt flyt. Själv får jag hävda mig genom överdrivet skryt. Varför får du alltid allt som både du och jag vill ha. Och varför ska jag behöva låtsas vara glad?”

​Kain och Abel​
Första mordet i mänsklighetens historia begicks av Kain som mördade sin bror Abel eftersom Gud föredrog Abels offergåva. Harsh.

​Unga kvinnor (1868) av Louisa May Alcott​
Den yngsta systern i syskonskaran heter Amy. Hon blir så avundsjuk på att hon måste stanna hemma medan de två äldre systrarna får gå på teater att hon tar ut känslorna på systern Jo genom att kasta hennes bokmanus i elden. Harsh.

​Disney ​
Av någon anledning är Disneys filmer ofta fyllda av avundsjuka: Jafar avundas Aladdins oljelampa, Scar avundas Simbas rätt till tronen och Askungens styvsystrar avundas hennes kärlek. Ursula, avundsjukast av dem alla, smider planer dagen lång i Den lille sjöjungfrun, om hur hon ska få bo i undervattenskungen Tritons palats. Först då ska hon bli lycklig. Well...

​"Envy" (2004)​
Den har toppat flera listor över världens sämsta filmer men behandlar ändå ett viktigt ämne: hur reagerar vi när vår granne plötsligt blir superrik? Ben Stiller och Jack Black spelar i detta epos som har 8% positiva vitsord på Rotten Tomatoes.

Ps. Här kan man läsa tidigare nyhetsbrev, eller skicka en länk till en kompis som man tycker borde skriva upp sig på att få nyhetsbreven gratis varje fredag.
Jag tar inget betalt för breven och jag tackar nej till alla kommersiella samarbeten. Vill man skänka ett bidrag (det uppskattas mycket) så kan man göra det här.