Hej alla!
​
Denna fredag bjuder nyhetsbrevet verkligen på en liten treat - en exklusiv intervju med Alfonso Moretti a k a Sasha Baron Cohens personliga tränare. Trogna läsare minns kanske att jag pratade om Sashas nya superkropp i nyhetsbrevet för några veckor sedan? Då handlade det om...
​
a) protein, och i synnerhet kött, som en del av hypermaskulinitetens kanon
​
b) att folk bara vägrade tro att Sasha tränat bara 25 minuter om dagen - i en månad eftersom fitnesskulturen säger att man ska träna och lyfta superhårt och genomgå 16 weeks of hell annars är det inte värt osv.

(när Sasha själv skojade om att han tagit Ozempic fick både han och Moretti fylla tidningarna med en dementi. Nej, han åt snarare mer än mindre. han behövde gå upp i vikt inför rollen/muskelbyggandet. Inte ned)
​
Men först lite om Sydney Sweeney och hennes jeans...

För några veckor sedan gjorde denna blonda, blåögda, smala, unga skådespelerska en reklamfilm för American Eagle-jeans där man leker med att jeans/genes uttalas likadant. Sloganen "Sydney Sweeney has good jeans" kan alltså också syfta på att hon har "bra gener".

Kul.

​I videon säger hon: ”Gener överförs från föräldrar till avkommor, och bestämmer ofta egenskaper som hårfärg, personlighet och till och med ögonfärg... mina jeans är blå.”
​
Kritiken består i att Sweeney står för ett ariskt/västerländskt ideal och att bilden av henne som den perfekta genpoolen därför klingar av ofräscha rasbiologiska undertoner.

American Eagle har tagot bort den specifika reklamen där Sweeney säger: ”Mina jeans är blå" och gått ut med ett pressmeddelande om att reklamen handlar om jeans och stil, och att företaget inte har någon politisk eller rasistisk agenda eller så.
​
Det hade kunnat sluta där. Men sedan kom det fram att Sweeney är registrerad republikan, vilket fick Donald Trump att utbrista ”Nu älskar jag hennes reklam" och "Om Sydney Sweeney är registrerad som republikan, tycker jag hennes reklam är fantastisk.”

...vilket leder mig till några tankar om MAGA och blondiner. Ja, det är relevant här, tro det eller ej.
​
Jag skrev om det i ETC sommaren 2022 då Barbiefilmen gick upp på bio. Det var samma år som den utskällda filmen om Marilyn Monroe hade premiär på Netflix. Det hette "Blonde" (vagt baserad på boken med samma titel).
​
Kommer ni ihåg?
​
Det kändes mer som en tanke än ett sammanträffande.

Titeln "Blonde" är förstås en blinkning till världens kändaste blondin men också en metonym för sexig och/eller korkad kvinna.

 Gemensamt för Barbie och Marilyn Monroe är att de är två (blonda) produkter, avsedda att projicera fantasier på.
Man skulle kunna hävda att varje årtionde har sin egen sådan. 1990-talets var Pamela Andersons, till exempel. Vi har redan pratat om henne som "produkt" (och fantasi).
​
Ordet "produkt" använder jag inte här som en provokation utan som ett faktum. Hollywoods star system producerade verkligen blonda fantasiobjekt på löpande band mellan 1920–1960-talet (det vill säga, också under Monroes tid). Skådespelarna kontrakterades till X antal filmer mot att filmbolaget/studion fick forma dem som de ville.
​
Man gav dem nya, sexiga namn, personligheter och utseenden. De fick bli "den sexiga vampen", "girl next door" eller "den roliga blondinen". Sådana grejer.
Som Joan Crawford (som egentligen hette Lucille Fay LeSueur) och Rita Hawyroth (Margarita Carmen Cansino) och Jayne Mansfield (Vera Jane Palmer). Ingen av dem var blond från början. Så varför var det så viktigt att göra dem just blonda?

(Studiosystemet producerade också manliga skådespelare och gav dem skrattretande hypermaskulina namn, som Archibald Leach aka Cary Grant och Roy Harold Scherer Jr. aka Rock Hudson)

Att vara en ”falsk” blondin är något av ett åtagande. Det är dyrt och kräver dedikation och disciplin i form av regelbundna, kostsamma besök hos frisören, till exempel. Och sönderblekt hår. Och en uppsättning nytt smink, nya färger jämfört med de man hade som brunett.
På sätt och vis blev dåtidens studioblondiner (och även dagens "falska" blondiner) fastkontrakterade även på det viset. Frivilligt förstås, men under de mörka rötternas diktatur. Monroe lär ha låtit flyga in sin hårkolorist till Los Angeles från San Diego varje lördagsmorgon för en touch-up.


Möjligheten att bleka håret själv slog igenom i USA 1956 med Clairols produkter och sloganen ”Är det sant att blondiner har det roligare?”. Redan då fanns altså en stark dikotomi mellan tråst/ordentlig brutnett och sexig/skojig blondin.
​
Denna slogan följde Clairol upp med ”Om jag bara har ett liv, låt mig leva det som blondin” vilket fick antalet amerikanska kvinnor som färgar håret att gå från 7 till 40 procent. De flesta blonderade det.​
​
​Tänk på de siffrorna en stund.

Deras slogans är fantastiskt bra. De tydliggör dels vilken slags kvinna man är: (tråkig brunett eller skojig blondin)
...men framför allt vilken sorts kvinna man vill vara. Deras slogan - liksom deras produkt - säljer inte en produkt så mycket som ger oss ett val. Vilken sorts kvinna vill du vara?
​
Svaret: "Naturally, I'd rather be a blonde".

Clairols slogans pekar också på blondinens eviga dualitet. Å ena sidan är hon oskuldsfull och naiv - blond står ju också för blåögdhet, det oskyldiga barnet osv.
Å andra sidan är blindinen sexig och vågad. Det ena är i och för sig en "subkultur" av det andra – blondinen är ofta inte medveten om sin sexighet. Hon är för dum och oskyldig för det. Det är det som gör henne sexig. Därför att om hon är för oskyldig och omedveten om sin sexighet är hon inte slampig, bara ett lätt byte.
Se: Marilyn Monroe och Jayne Mansfield. Två kvinnor som egentligen var smarta men tvingades spela idioter av olika skäl.

Ljust hår har förresten varit ett skönhetsideal i årtusenden. Gudarna i nordisk mytologi är blonda, flera grekiska gudar har gyllene lockar. De beskrivs så i långa epos och i konstverk. Änglar porträtteras som blonda, fagra väsen som älvor också. Till och med Sankta Lucia, med rötter i Italien.
Varför? Ljust associeras med renhet, oskuld, ungdom, hälsa, fertilitet och ouppnåelig skönhet...och gör det än idag (Se: Sydney Sweeneys jeansreklam). Symbolismern är evig. Ljus = liv. Mörkt = död.

I sagorna är alla vackra och oskuldsfulla prinsessor blonda. Från gammal folktro (Rapunzel och Guldlock är tydligt beskrivna som blondiner) till moderna berättelser om gott och ont: Betty/Veronica, Sandy/Rizzo, Krystle/Alexis…

​
Men ljust hår hör också ihop med ljus hy, ett ideal som tagits till sin farliga extrem i bilden av ariern som den överlägsna människan.


Under de första Trumpåren (2017–2021) noterade man att i stort sett alla kvinnliga nyhetskommentatorer och politiska programledare på Fox News var blonda (artikeln ovan var tidig med analysen). Det var inte bara den högula nyansen som var gemensam, frisyrerna också – snedbena, volym, inramning av ansiktet.
Det var inte den sexiga platinablonda Monroe-nyansen på den kontrollerade och ordningsälskande kvinnans frisy, utan den snävkjolade tvåbarnsmammans askblonda kulör. 

Blond som i kvinnlig, som i grekisk gud och vit hud. Inte blond som i våp.
​
Det man ska komma ihåg är att blondinernas intåg i den konservativa sfären inte kom från ingenstans. De dök inte bara upp på Fox News en dag och tog över något slags narrativ.
​
2016 visade en undersökning (Berdahl, Alonso 2016) att 35 procent av alla kvinnliga senatorer var blonda och 45 procent av kvinnliga VD:ar (urvalet var de 500 företag som tidningen Forbes listat som USA:s största med kvinnlig VD).
Detta kan förvisso förklaras med att blonda människor tenderar att ha vit hud och vita människor tar upp mycket plats inom både business och politik.
​
Men förklaringen räcker inte hela vägen – 2005 publicerades en studie som visade att endast 2 procent av manliga VD:ar på 500-listan är blonda. 

Här finns inte nödvändigtvis ett motsatsförhållande. Undersökningar visar att blondiner fortfarande anses lite korkade och lättmanipulerade. I business- och politiksammanhang betyder det att blonda kvinnliga chefer uppfattas som mindre hotfulla - och därför lättare kan glida in i gemenskapen. Eller upp för prestigetrappan.
Samtidigt upplevs konventionellt attraktiva kvinnor som snällare och mer socialt begåvade, enligt forskning. Det gör att blondiner befordras på jobben snabbare än sina mörkhåriga kollegor. Blonda kvinnor tjänar dessutom 7 procent mer än icke-blonda, enligt en australiensisk undersökning (och säkert hndratals andra undersökningar som gång på gång visar att skönhet fortfarande är kvinnans främsta kapital, sorgligt nog).

Att vara blondin idag kan därför betyda ett försprång i vissa karriärer och sfärer, det kan också betyda viss politisk inriktning (beroende på andra faktorer som just frisyr och kläder, som i Fox News-kvinnornas fall).
Vill man kan man säkert hitta bevis för det i, säg, Ebba Busch Thor. Men det har jag ingenting att säga om. Förresten har andra redan gjort det.

För det är inte bara "blond" som är grejen utan det är vilken typ av blond. Prova att säga "Jag skulle vilja ha blont hår, tack", till din frisör. Omöjligt. Eller prova att googla på "blont hår". I stället måste vi använda kodord som mushroom blonde, tweet blonde och ice cube blonde. Eller strawberry blond om man är old school.
​
Därför att:
​
a) "Blond" har kommit att innefatta en markering mot eller för vitheten. Och om man då, som Sweeney, har hela superpaketet (vit, blåa ögon, smal) så blir det reaktioner. Är reaktionerna befogade? Kanske inte. Men de är helt logiska.
​
b) "Blond" är idag också ett sätt att säga "kvinna". När MAGA/UK-konservativa/konservativa kristna etc. gör allt för att snäva till begrepp som "kvinna" (genom till exempel translagar och genom att MAGA-kvinnorna homogeniserar sitt utseende) så uppstår en slags utseendekanon. En slags kvinnomall. Ett slags lagligt och politiskt godkänt kvinnoutseende. Där minsta, gemensamma nämare är saker som bröst, smink och "kvinnligt" hår.
​
Det är också en av anledningarna, skulle jag säga, till att Sydney Sweeneys jeansreklam upprör. Därför att den säger att vi föds till kvinnor - men bara om vi ser ut som hon gör.
​
Okej, vi går vidare...

​

Exklusiv intervju med Alfonso Moretti - Sasha Baron Cohens personliga tränare

Precis, ni minns kanske Sasha Baron Cohens superkropp, som sagt, och det otroliga i att han uppnådde den på lite mer än en månad genom 25 minuters träning om dagen plus 100 armhävmningar som han gjorde utspritt under dygnet, lite när han kunde och fick tid.
Men poängen var att han gjorde detta varje dag. Inga tricks eller hacks, bara lagom mycket träning men varje dag.

Detta har både upprört och ifrågasatts. När Sasha själv skojade och sa att han hade kört med Ozempic och privatkock så nickade Internet i samförstånd - "man fattade ju att det var något lurt" - tills både tränaren och Sasha själv fick gå ut och förklara att han skojade, som jag skrev i början av nyhetsbrevet.
Jag tycker att det är värt att påpeka eftersom vi/människor/folk tenderar att leta hacks när det allt som oftast handlar om så trista saker som balans och regelbundenhet.
​
​Varför blir folk så sura och börjar misstro när man pratar om balans, idoghet, regelbundenhet...?​
– Folk är chockade och tror inte att det är möjligt för att folk ger i regel upp alldels för snabbt. Vad Sasha lyckades med är inte en omöjlighet, faktum är att det är ett nåbart mål för de allra flesta. Men fitnessindustrin har fått dig att tro att du behöver speciella scheman och regler, att du behöver jättemycket tid och du behöver vara kändis och ha ett strikt workoutschema, en egen personlig tränare och privat kock, säger Alfonso Moretti i ett röstmeddelande.
​
Vi började brevväxla oå Instagram. Jag i skrift, han genom röstmeddelanden. Det jag egentligen var ute efter när jag kontaktade honom var att diskutera med honom vad detta säker om vår kultur - jag själv tycker att det säger något om vår tids kändiskultur. Att de omöjligtvis kan träna som "oss andra", för det första, och att det räknas som fusk om man tränar för att se ut på ett visst sätt.
​
Men Moretti är mer hands-on än teoretisk så jag fick inte svar på mina funderingar där. Allt han vill är för folk att äta mindre kalorier om de vill gå ned i vikt och träna regelbundet om de vill komma i form. Han säger det flera gånger: behöver du gå ned i vikt - ät färre kalorier. Punkt. Det går inte att träna bort kilona. Vill du komma i form - träna.
​
Han är uppfriskande rak på de punkterna. Han heter trots allt The Angry Trainer på Instagram, han förklarar namnet med att han en gång i tiden blev så upprörd över fitnessindustrins alla myter och lögner.
– Tråkigt nog lever vi i en tid där allt ska ske så snabbt som möjligt annars är det inte värt det. Men om du inte tränat ordentligt på tio år kommer du inte bli beach-ready på tio veckor. Sasha var inte otränad, vi fokuserade bara på mer visuellt muskelbyggande, säger han.
​
Hur exakt? Efter långa dagar på inspelningen körde Sasha kroppsviktsövningar i hotellrummet - armhävningar, pull-ups, dips, utfall och alla de där andra. Viktigt att poängtera här är att målet ju faktiskt var visuellt - Sahsa ville biffa upp sig inför en kommande roll som superskurk.
​
Moretti har en bakgrund inom bodybuilding, kroppsbygge, som ju är en visuell bedömningssport. Den har inte så mycket att göra med faktiskt styrka. Du vinner inte tävlingarna för att du lyfter tungt utan för att du skulpterat din kropp på ett visst sätt. Att Moretti har sin bakgrund inom bodybuilding är signifikant, för i Sashas fall (och även i hans andra kändisklienters fall, som Matthew McConaughhey, LL Cool J och Camila Alves) så är alltså det visuella viktigare än att faktiskt lyfta x antal kilo på stången.

​

​
Man kan fråga sig om det är "rätt" eller "fel" att fokusera på just det visuella. Alltså, är det träning när träningen inte är funktionell? Är det att träna kroppen eller egentligen bara stressa den?
– Hela fitnessindustrin har sina rötter i bodybuilding. När sporten började bli populärt i sent sextiotal, tidigt sjuttiotal, riktarnades blickas mot bodybuildarnas kroppar, både manliga och kvinnliga, och man sa "wow, de är verkligen i form. Kolla deras kroppar, kolla musklerna". Jag kallar det som skett sedan dess för "bodybuilder trickle down-teorin".
Många trot att du måste träna med tunga vikter och köra multipla set och träna specifika kroppsdelar och dessutom äta som en bodybuilder, med kyckling och ångat ris och broccoli sex, sju gånger om dagen. och det är naturligtvis inte alls nödvändigt. Ett vanligt skäl till att folk misslyckas med sin träning, eller snarare sitt träningsmål, är att de äter och tränar som bodybuildare men är inte bodybuildare.

Hur ska man träna då?​
– Jag tycker ärligt talat inte att de flesta människor borde gå på gym. De kan träna hemma.
​
​Du menar med kroppsvikt istället för fria vikter? Gummiband?​
– Din kropp är en vikt. Så kör pulls-ups, armhävningar, knäböj, bulgariska utfall, vanliga utfall. Kör med hantlar om du vill. Gör det 15-30 minuter varje dag och du får ett fantastiskt träningspass. Du behöver inte gå till ett gym! Du behöver inte lyfta tungt! Du behöver inte träna i flera timmar! Och ärligt talat, det är för mycket fokus på att bygga muskler. De flesta av mina kunder, oavsett om de är kändisar eller inte, vill ha samma sak. Kvinnorna vill ha fastare rumpa, tydligare midja och definierade muskler på armarna. Männen vill ha större bröstmuskler och tydliga armmuskler. Jag säger till dem som har träningsvana att de redan har den kroppen, det är bara mängden kroppsfett som ska justeras.
För de flesta gäller att om de lyckades komma ned i en kroppsfettsnivå som är låg nog för att synliggöra musklerna de redan har så skulle de vara nöjda. Men tyvärr är det oftast motsatsen som gäller, de tror att de måste öka muskelmassan, alltså gå upp i vikt, för att få kroppen de vill ha.
​
Trevlig helg allihop och tack för att du läser Fifty Scents!
​
Caroline aka Fifty
​
Ps. Här kan man läsa tidigare nyhetsbrev, eller skicka en länk till en kompis som man tycker borde skriva upp sig på att få nyhetsbreven gratis varje fredag.
Jag tar inget betalt för breven och jag tackar nej till alla kommersiella samarbeten. Vill man skänka ett bidrag (det tar ändå lite tid att skriva dessa brev)/bjuda mig på en kopp te så kan man göra det här (och jag blir överlycklig för all stöttning).