Hej!
​
Tidningen Salon ställer frågan "Vad i helvete är skin-loving ingredients?". Relevant fråga.
Det är förstås ett uttryck som ska förmedla att vår hud blir superglad dvs yngre/snygg/strålande av att få vissa ingredienser smetade på sig. Huden älskar dessa ingredienser! Och skönhetsföretagen agerar någon sorts tolkar här, de kan förstå vad huden älskar och saknar i sin vardag. De hör vad huden skriker efter, vad den längtar efter för ingredienser. Vi är mycket taskiga om vi, som hudens förmyndare eller förvaltare, förvägrar huden de här grejerna.
​
Men det är också - och detta skriver man också i artikeln - ytterligare ett bevis på diskrepansen mellan kropp och hud. Eller sinne och hud, skulle jag vilja tillägga. Hur vi nu väljer att se uppdelningen. Det spelar ingen roll - poängen är att retorik som denna framställer huden som en egen entitet, skild från resten av det som är vi.​
​
Man märker det på så många sätt och jag har skrivit om det flera gånger. Den här retoriken med att "bli ditt bästa jag", till exempel. Den antyder att det bor en bättre/smalare/snyggare version av mig inom mig som inte får komma ut. Inte förrän jag bantar/köper en viss produkt/sminkar mig. Vem är då "jag"? Alltså vem är det knubbiga/osminkade/halvbra jaget du möter på ICA eller läser denna text av? Man kan bli filosof för mindre.
​
Sådana uttryck är också ett sätt att visa på uppdeleningen av det fysiska, faktiska jaget och det metafysiska jaget. Alltså det fysiska jaget som är här, på soffan, i min lägenhet och skriver detta nyhetsbrev till dig. Och så mitt metafysiska jag som inte existerar fysiskt utan i fantasin/drömbild/inre syn. Mitt metafysiska jag är det där snygga/smala/deffade jaget som jag vet finns men inte kan se. Än.
​
Jag ska försöka att förklara det tydligare.
​
Här är några exempel på hur JAG inte är mitt verkliga jag eftersom mitt fysiska, helt vardagliga och vanliga jag med stora lår och rakt hår ännu inte hittat/kultiverat/förädlat/lockat fram/sminkat fram/tränat fram/bantat mitt verkliga jag som är mycket snyggare/smalare/mer lyckad.
​
...vilket alltså skiljer fysiska jaget från fantasifostret, alltså det metafysiska jaget. Det instängda, inte ännu realiserade jaget.
​
I exemplen nedan är båda lika verkliga.

Dina läppar kan nå SIN FULLA POTENTIAL med ett lip gloss från Jillian Dempsey. Det vill säga de är bara läppar just nu om du inte använder denna produkt. Då blir de liksom ännu mer läppar.

Samma här. Din hud kan bli bättre än din hud om du målar över din hud.
Din verkliga hud kan alltså bli ännu mer/bättre hud om den slutar vara hud och istället blir övermålad/skapas.

Det här snodde jag ur ett pressmeddelande i veckan om/från lyxiga hårsalongsmärket Oribe. Kunderna var redan vackra MEN behövde "se mer ut". Nu tror jag att det fattas ett "som sig själva" här. Men det verkar ändå som om Oribe vill säga att detas fysiska jag (det jaget som sitter i frisörens stol i salongen) inte är deras verkliga jag. Förrän han, eller hans produkter, lockat fram det där som är "mer".

Att prata om "skin-loving ingredients" är en del av denna retorik. Alla varianter på att vi ska "skämma bort vår hud" , att vi ska ge huden saker som den förtjänar (typ dyr kräm och besök på spa) målar upp en och samma bild av att huden lever sitt eget liv. Alltså, att den är sin egen entitet, inte en del av oss. Den som kan älska saker (skin-loving ingredients!), känna tacksamhet, bli glad, känna glädje, hungra, törsta.
​
Det är inte du som älskar hyaluronsyra. Det är din hud.
​
Hur ofta hör man inte att man ska tvätta av sig sminket för att låta "huden andas". Eller att en fuktkräm är en "thirst-quencher" för huden. Eller bara att en produkt eller ingrediens "gör huden glad". Vi ska "lära känna din hud". Förut pratade man om hudtyp, nu pratar man om "hudtillstånd". Allt detta = samma retorik.
​
Men huden kan inte känna glädje. Det är att applicera mänskliga egenskaper och förmågor på något som inte kan ha de egenskaperna eller förmågorna. Som ett kramdjur eller en tecknad figur. Huden älskar inte eller hatar eller hungrar eller törstar eller är trött och vill kolla på Netflix. Det gör inte resten av din kropp heller.
Sinnet kan påverka hur kroppen mår, absolut. Vi får ont i magen när vi är nervösa. Vi kan bli på dåligt humör om vi har feber. Men det är inte samma sak som att vår hud ölskar jojobaolja.

Retoriken säger att vi förväntas identifiera oss med vår hud. Med det menar jag att vi förväntas förstå vår hud, på samma sätt som man ska förstå en hund som viftar på svansen eller ett katt som jamar efter mat. Eller en bebis som skriker efter något. Tolka när huden är törstig och när huden är glad. Förstå vad och nör huden älskar något. En ingrediens. Bland andra ingredienser i en produkt dessutom.
​
Vi förväntas blidka huden, på samma sätt som vi ska blidka ett barn - genom att ge den saker som den älskar och blir glad av. Underhålla den. Uppmärksamma den.
Som ett barn som gråter och vill ha glass för att bli glad igen. På samma sätt ska vi ge huden hyaluronsyra så att den blir glad och belönar oss med glow. "To make your skin happy".

Man kan också tolka "skin-loving ingredients" som att det är ingredienserna som älskar huden. Vilket är lika skevt, retoriskt sett.
​
Sammanfattningsvis: Vi ska alltså blidka vår hud och göra vad den vill. Hålla den glad så att den belönar oss.
Samtidigt ska vi älska oss själva, skämma bort oss själva - genom att locka fram den delen av oss som ännu inte är bra/snygg/god/snygg nog. ÄNNU!
​
....det hela påminner mig om...

​

När KICKS lanserade BeautyAct

​
KICKS eget skönhetsmärke heter BeautyAct. Jag skrev om det när det lanserades och citerade pressmeddelandet där deras Director Private Label citerades:

Man delade inte upp produkterna mellan hudvård och makeup, på det traditionella sätter, utan istället i akter som ”The Gym Act” och ”The Desk-to-Dinner Act” och ”The Party Act”.

Här är till exempel The Office Act:

...och här är givetvis The Gym Act:

Under The Gym Act ligger uppfräschande ansiktsvatten, mattande serum, en ögonbrynspenna att markera brynen med så att de ”håller formen genom hela träningspasset”. Ni fatta konceptet.
​
Detta är intressant för ordet ”akt” för onekligen tankarna till teater och skådespel. Vi rör oss återigen kring performativa akter och tanken på JAGET och det metafysiska inte-jag-men-nästan-jag-jaget.

Här måste vi ta hjälp av sociologen Erving Goffmans berömda teori om intrycksmanipulation.
​Goffman har ett rent dramaturgiskt perspektiv på samhället och livet – allt vi gör är ett skådespel. Vi är både aktörer och publik i en evighetsföreställning. Vi spelar olika roller i livets alla akter, vi spelar en roll när vi äter jobblunch med en klient och en annan när vi gratulerar mamma på mors dag. Vi använder oss till och med av rekvisita och mask.
Nu vet jag inte om ett foto av Erving Goffman satt på moodboardet under framtagningen av konceptet ”Acts” men det var skojigt att se att lanseringen kom samma vecka då Paris Hilton släppte en dokumentär på YouTube (minns ni?) där hon med djupare, mognare röst förklarade att hon spelat rollen som Paris Hilton i hela sitt liv, ingen vet vem hon är egentligen, på riktigt. Hade Goffman fått lägga sig i hade han sagt att vi må spela roller men de är autentiska. De reflekterar verkliga sidor hos oss själva.
Igår såg jag en dokumentär om Jerry Lewis misslyckade film "Dagen då clownen dog" och där säger han:

Det vill säga, han upprepar, om än omedvetet, några av Goffmans tankar. Han hade sagt "Helt korrekt, Jerry. Du spelar Hamlet varje dag. Vi andra spelar med, som medspelare eller publik som accepterar att allt vi ser är rollspel".
​
KICKS lanserade i samma veva ”The Youthful Act”, ett kit med ett serum och en liten roller i rosenkvarts som ska ge ansiktet en skön massage. Det intressanta med just denna akt är ju att till skillnad från "The Gym Act" eller "The Office Act" så ska just denna akt utspela sig hemma, i den egna vrån. Om jag får agera språkrör för Goffmans ande så skulle jag säga att detta är ett så förträffligt talande exempel på att...
....vi spelar roller, vi är olika roller på gymmet (”The Sports Act”) och på festen (”The Party Act”) och även om vi alla spelar roller är det kvinnor som behöver makeup för att få rollen ska bli trovärdig - som kvinna.​
​
Detta skriver också den amerikanska sociologen Charles Cooley under på. Hans teori om ”spegeljaget” går ut på att vi speglar oss i andras uppfattningar om oss själva. Vi har lika många ”jag” som vi har relationer till andra. En teori som fått ett uppsving på senare år och applicerats på sociala media och ”cyberjaget” den versionen av oss vi önskar att visa upp online, och som anpassar sig efter det mottagande vi får där, hur många likes och interaktioner.

Jag avslutar detta med KICKS set med makeuppenslar: ”Make Your Eyes Act”. Och vet ni hur sloganen lyder? ”Play us live us”. Alltså ibland gör skönhetsvärlden det alldeles för enkelt för oss hobbysociologer.
​
Och under sommaren sökte KICKS efter modeller med "riktig hud". Och dig som är obekväm i din hud! Detta är helt sant. Riktig hud till skillnad från...?
Obekväm i min hud...? För att den känns typ trång eller...?

Det är lågt hängande frukt såklart men att verklig hud ska likställas med "obekväm i sin hud" är någonting att reflektera över. Liksom KICKS egen roll i att skapa denna diskrepans.
​
Under vinjetten Real Skin, Real Peole hittar man nu människor som är modiga nog (KICKS ord, inte mina) att visa upp sin riktiga hud. Och för detta ska de hyllas. Och givetvis ska också KICKs hylla sig själva för att de vill "skapa en mer inkluderande syn på hur riktig hud ser ut". I exakt samma paragraf skriver de nämligen att skönhet finns "i all hud" (!) "oavsett om du har akne, melasma eller rocacea" [sic]. Vilket, om man nu hade en inkluderande syn på vad hud är (!) är överflödig info.

Vi går vidare...
​

"Hack" eller trailer för kommande skräckfilm?

​

sam

don’t knock it till u try! (make sure u create a hole in the mouth area pls!) @TIRTIR Inc. foundation @Makeup Revolution concealer @Rare Beauty blush and contour @Huda Beauty powder pound cake @Saie gloss

♬ FINA LANA - 6YNTHMANE & LXGHTXNG

​

​

Late stage capitalism, nu kör vi

Louis Vuitton har släppt en kollektion med läppstift som kostar 160 dollar styck. Färgerna har Pat McGrath tagit fram. Jag har absolut ingenting att säga om det.

​

Det var allt vi hade att bjuda på idag. Tack för att du läser.
​
Trevlig helg!
​
Caroline aka Fifty

​
Ps. UPPDATERADE LÄNKAR: Förresten, här kan man läsa tidigare nyhetsbrev, eller skicka till en kompis som man tycker borde skriva upp sig på att få nyhetsbreven gratis varje fredag.
Vill man skänka ett bidrag (det uppskattas mycket) så kan man göra det här.
​
​