Hej!
​
"Krigsminister" låter som en titel ett barn hittat på för att låta tuff men det är numera vad Peter Hegseth får titulera sig, som (näst) högsta höns för den amerikanska militären. Som sådan har han bestämt att militären inte längre kommer att tolerera "feta generaler och amiraler" för det är "a bad look".
Det är omanligt och eftersom militren ska vara en symbol för USA så är det helt oacceptabelt. (Föga överraskande kastade han också in HBTQ+ och kvinnor i det hela, de är också en "bad look" för militären och i förlängningen USA)
​
​Med det kopplar han ihop smalhet med överlägsenhet och motsatsen - övervikt - med svaghet som man alltså gjort sedan de gamla grekernas tid - ni kanske minns detta från tidigare nyhetsbrev? ​
Hans retorik är inte helt olikt den kristna bantningen vi pratade om förra veckan, det vill säga övervikt vanhelgar kroppen vi fått från gud. På samma sätt vanhelgar tjocka militärer USA. Det är helt enkelt opatriotiskt att skymfar sin amerikanska, patriotiska kropp med extrakilon.
​
Hur som helst, välkommen till veckans nyhetsbrev.
​
Höstliga vindar blåser och jag har ingenting emot det. Tvärtom, hösten är min favoritårstid. Det är en tid då man läser böcker, ser film, skriver och bakar och väntar på julen (och i mitt fall också födelsedagen).
När jag plockade upp lite sommarkläder till vinden nyligen, och tog ned alla tjocka tröjor och kappor noterade jag att jag har tröjor i storlek S, M och L. Detta trots att min kropp sett likadan ut i decennier. Storleksmässigt alltså, inte muskelmässigt.
​
Det fick mig att minnas hösten 2004 när H&M sålde kläder ur en samarbetskollektionmed Karl Lagerfeld i större storlekar än storlek 38 och den store Karl blev superarg.
​”Det jag designat är mode för slanka och smala människor", sa han och tillade att han inte kan tänka sig att samarbeta med H&M framöver på grund av deras storleksgenerositet ​
​
(storleksgenerositet är ett underbart ord btw).

Något så till synes okontroversiellt som klädstorlekar har faktiskt orsakat upprörda känslor ända sedan kläder började säljas kommersiellt.
”Jag fattar inte vem den här mytiska 'storlek 36' är, som ska vara standardstorleken", sa en upprörd butiksinnehavare till New York Times 1927 och hävdade att trots att det hade bestämts att 36 var kvinnostandard så var det långt ifrån den stora majoriteten som passade i storlek 36. Vem hade ens bestämt det?

Storlekssystemet som vi känner det idag skapades faktiskt inte förrän på 1940-talet. Inte så konstigt eftersom det var då som man började masstillverka plagg. Det var en tid då kläder började säljas via kataloger och postorder.
För kvinnoplagg var då det viktigaste måttet bystmåttet. Detta visade sig givetvis inte vara optimalt då bysten inte alltid skvallrar om övriga kroppens proportioner. Småbröstade kvinnor kan ha stora midjor och storbröstade kvinnor är inte nödvändigtvis breda om höfterna.

I USA och flera europeiska länder gjordes då försök att kartlägga den genomsnittliga kvinnokroppen och standardstorlekarna introducerades. Mäns storlekar hade redan kartlagts, i och med världskrigens behov av standardstorlekar för uniformer. Dessa var mer avancerade där måttsystemen även innefattade kroppstyp. I Sverige kunde man markera (männens) plagg med U för ”undersätsig” (kraftig) eller L för "lång". Men så avancerad var inte storlekssättningen för kvinnor.

Idag finns en europeisk storleksstandard, alltså standardiserade mått baserade på genomsnittlig kroppsbyggnad och längd bland europeiska kvinnor. Den är framtagen av EU men är långt ifrån vedertagen. För här finns ett uppenbart problem. Ni kan aldrig gissa vilket.
​
​Medelsvenskan är 165,5 cm och väger 67 kilo. Den vanligaste klädstorleken bland svenska kvinnor borde med dessa mått mätt vara 40.
Den genomsnittliga brittiska kvinnan drar däremot en storlek större nämligen 42/44. Men varken storlek 40 i Sverige eller storlek 42/44 i Storbritannien är exakt samma. Och - för att komplicera saker ytterligare så anses inte storlek 40 i Sverige, eller brittiska 42/44 som genomsnittlig, snarare stor, och lanseras inte sällan som en "L", ”generös storlek” eller ”plus-size”. Detta manifesteras tydligt i den lilla anekdoten om Karl Lagerfeld. H&M gör kläder för massorna, alltså borde deras plagg givetvis tillverkas i de vanligaste storlekarna, det vill säga storlek 40.
​
Sedan har vi det här med att stolrlekar skiljer sig mellan märken:

Karl Lagerfeld-reaktionen tangerar det som New York Times kallar för ”the plus-size paradox”. Med den menas att fler och fler kvinnor drar större storlekar i kläderna samtidigt som färre plagg i plus-size finns ute i butik.
Detta resulterar i att tillverkare och återförsäljare visar på dåliga försäljningssiffror inom plus-size-segmentet och tar därför inte fram nya modeller i större storlekar. Vilket då fortsätter att leda till att kvinnor med större kropp upplever att ingenting finns för dem och att en mindre kropp är norm.

För mindre storlekar än genomsnittet är däremot en helt annan femma. Dem finns det gott om. När den amerikanska klädeskedjan J. Crew introducerade den nya storleken XXXS i slutet av 2010-talet höjdes upprörda röster. Modebloggen Racked kallade det ”en helt ny nivå av vansinne” och en upprörd Facebook-användare skrev ”Äntligen något jag kan bära. På min arm” på J. Crews sida.

​
Lite trivia:
​
För tjugo år sedan introducerades storlek 0 (ökänd som "size zero") i USA där man saknade en storlek som var mindre än minsta storleken 2 som motsvarar en svensk 36.
Storleken ”size zero” brukar tillskrivas designern Nicole Miller som "såg ett behov" av en mindre storlek bland kunderna som köpte hennes kläder i Kalifornien. Det var då man började hojta om ”vanity sizing”, alltså ett omstritt fenomen som går ut på att klädestillverkare med flit märker sina plagg med en storlek mindre för att få kunden att känna sig smalare och därmed mer benägen att köpa plagget.

Vissa menar att detta fenomen inte finns över huvud taget (ingen kläddesigner har hittills medgett att de med flit märker ned storlekarna i plaggen) medan andra, till exempel ett flertal amerikanska professorer inom beteendevetenskapen hävdat att det finns bevis för att kunden är mer benägen att köpa ett plagg med i en mindre storlek än en större även om båda passar lika bra.

Var det "vanity sizing" när J. Crew introducerande XXXS? Inte enligt dem, de pekade på en ökad efterfrågan från asiatiska kunder som drar mindre storlekar än västerländska.

Men minskade storlekar, vare sig det handlar om ”size 0” eller vanity sizing är inte alltid en bra idé. Abercrombie & Fitch har som uttalad regel att bara ha små storlekar på kläderna för att utesluta större och (därmed) oattraktivare kunder. I en intervju med Salon säger företagets VD Mike Jeffries att han bara vill se sina kläder på snygga och smala människor, allt annat skulle dra ned märkets anseende.
"I varje skola finns några coola och populära elever, och så finns de som inte är så coola. Vi vill åt de coola. Vi vill åt de attraktiva, helamerikanska ungarna med tuff attityd och massor av vänner. Många människor passar inte i våra kläder och de passar inte in i vår profil. Är vi exkluderande? Absolut."

Svenska designern Filippa Knutsson som ligger bakom Filippa K fick mycket kritik för sitt uttalande att hennes kläder lämpade sig för en slankare kropp och att hon därför inte hade större storlekar än L. I en intervju i SvD försvarade hon sig med att säga ”Jag är ingen institution som ska klä hela Sverige”. Idag går Filippa Ks kläder upp till XL.
​
Jag minns själv när jag var ung och fattig aspirerande journalist och gjorde som man gör när man är ung och aspirerande: man skriver saker mot att man får en pryl eller en tjänst. I mitt fall ett par stretchjeans från J Lindeberg. Men när jag skulle gå till butiken och hämta ut dem tog de en titt på mig och sa "Vi har inte så stora storlekar". Jag drog väl 30 i midjan vid tillfället.

Hur som helst.
​
Även om Jeffries och Knutsson attityder skiljer sig åt pekar de ändå på en viktig fråga: måste alla plagg passa alla kroppar? Är det liksom en rättighet att jag ska få handla plagg i en butik, vilken som helst, och de ska passa mig? Eller är det diskriminering om jag inte kan det?​
​
Det är en fråga som de flesta designers och märken undviker och istället svamlar runt. På den prestigefyllda skolan Parsons School of Design, som utbildat många av dagens moderna modeskapare, blickar men till exempel framåt mot en värld bortom storlekar.
​Beth Dincuff Charleston, professor i modehistoria vid Parsons, menar att vi snarare har en framtid där skräddarsytt och individanpassat kommer att gälla. Inte standardstorlekar. Hon menar att den ökade användning av teknologi även inom mode banar väg för detta.
”Kroppsmätningar är så avancerade nuförtiden. Vissa butiker använder redan en 3D-scanner för att få fram exakta mått, andra har digitala omklädningsrum”, säger hon till TIME. ”Och när man nu också börjar använda 3D-skrivare så kanske man till och med skriver ut sina egna kläder framöver istället för att överlåta mätandet till någon annan?”.

...och apropå kläder, nu över till Thierry Muglers senaste kampanj:
​

Yes, det är Sharon Stone vi ser och en livlös ung man. Kampanjen har hyllats. Sharon Stone är en kvinna i mogen ålder, hurra! Bilderna anspelar påp gamla 1990-talsthrillers, hurra! Bilderna visar en kvinna "in charge", hurra!
​
Själv ser jag bara livlösheten och då inte bara i killen. Jag ser ett försök till provokation och det är det tröttsammaste som finns.

...och så några rekommendationer

Det är trots allt höst, jag läser trots allt väldigt många artiklar, jag skriver trots allt om skönhet och jag är trots allt filmkritiker. Borde jag inte kunna bjuda på lite tips och rekommendationer? Jo. Det borde jag.

Kolla på..

"Slow horses" (Apple TV)

Jag vet, vem har Apple TV i dessa dagar? Ingen. Det är synd för det finns en hel del att hämta där och största guldet finns i "Slow horses"-säcken. Skaffa Apple TV i en månad och binge-kolla på denna deckarserie om MI5-outcasts. Det vill säga alla som en gång gör bort sig ofantligt på jobbet, alltså i stil med att glömma hemligklassade dokument på puben, blir omedelbart straffade med att hamna i Gary Oldmans gäng som egentligen är till för att bara göra allt tråkigt riktiga agenter inte kan bedöma sig med men i realiteten, eftersom de har noll att förlora, kastar sig in i spionleken gång på gång med huvudet före. Det är en rolig serie, att Gary Oldman luktar ofantligt illa känner man genom rutan, och det är en spännande serie. Nu finns senaste säsongen ute så dags att teckna ett litet snabbabonnemang.

"House of Guiness" (Netflix)

​
Go ahead, vila ögonen på James Norton bara. Det är precis det som är meningen i denna röjiga familjesaga om Irlands rikaste familj (efternamnet ger en ledtråd till varifrån pengarna kommer) som i händerna på skaparna bakom "Peaky Blinders" blir en stökig och våldsam resa. Första avsnittet börjar med pappa Guiness död och redan där sätter dramat igång. Hur ska hans eftermäle förvaltas? En av sönerna tror på mutor och att sätta hårt mot hårt mot katolikerna som börjar bråka om att engelsmännen/protestanterna ska bort från Irland. Den andra är pragmatiker, tror på hårt arbete och diplomati. Tredje brorsan är gravt alkoholiserad och vill bli sedd. Dottern är kvinna, tyvörr, och dessutom olyckligt gift så när pappas testamente läses upp...blir ingen glad. Förutom vi, för det innebär mer drama och mer av James Norton som huset Guiness främsta vakthund och alltiallo. Och, givetvis, en ladies' man.

Lyssna på...

"Ethel Cain"
Hon är transkvinna som lajvar/lever ut en inre nybyggarflicka som heter Ethel Cain, som är prästdotter anno någon gång på 1800-talet och kär i Willoughby Tucker. Musiken kan beskrivas som romangenren southern gothic men i musikform.

Dofta på...

Dolce & Gabbanas Devotion är inte dum. Den har hunnit komma ut i många versioner vid det här laget men såhär lagom till den blåsiga årstiden kommer denna lilla variant, en enkel EdP på 20 ml. Flaskan är liggande, det är ovanligt. Den mest framträdande doftnoten är apelsinblomma. Men för mig finns här också någonting lite skevt och surt, och även någonting nötigt. Allt som allt är det en gourmanddoft men inte på något vis sliskig.
​

Cempasúchil från Lush är en body spray som ingår i deras Día de Muertos-serie. Det är en blommig citrusdoft som imponerar. Jag blir alltid lika förvånad att det är samma folk som ligger bakom badbomberna och godisdofterna och allt vad det nu är, som också gör deras parfymprodukter. Har sagt det förut men det är som två helt skilda världar. Gå in i butiken på Drottninggatan om du kan, och kolla in deras nästan gömda parfymkollektion långt nere i ett hörn.
Och testa denna. Den doftar förbipasserande karneval, grapefruktjuice och varmt land där man känner svetten i nacken.
Flaskan är förresten tillverkad av 98 % återvunnen plast.

Måla dig med..

Nu finns Merit Beauty i Sverige. Jag som tidigare prisat Westman Ateliers foundation i stiftform kan nu rekommendera en helt likvärdig men aningen billigare produkt.
Men lika smidig att använda, lika fjäderlätt i konsistensen och lika "byggbar" i täckningsgraden som man säger. Finishen helt naturlig, stiftet smalt och lätt att ha med sig om man är lagd åt det hållet. Tydligen ska man kunna beställa Merit-grejer via hemsidan redan nu.

Läs...

Det pågår något rafflande kring Wondermind, Selena Gomez wellness/mentala hälsocenter som tycks ha kollapsat totalt. Alltså verkligen totalt. När kommer dokumentären? Den kommer bli nya Fyre island, sanna mina ord. I väntan på den kan man läsa den här uttömmande reportaget i New York Magazine.
​
​Läs också...

​Parfympsykologen i Damernas värld. En konkretisering av hur skönhet och psykologi hör ihop.

​

Vi ses och hörs om en vecka!
​
Trevlig helg önskar
Caroline aka Fifty
​
Ps. Jag är väldigt glad över att du läser Fifty Scents. Jag blir såklart ännu gladare om du skickar det vidare till en vän eller tipsar om att här kan man skriva upp sig och här kan man tacka för gratis nyhetsbrev varje fredag.