Hej!

Ert Instagram flödade antagligen också över av bilder från The Met Gala förra veckan. Årets tema var "Costume Art" vilket flera celebriteter tolkade som att man skulle bära mask.

The Met Gala är skoj. Det är hysteri och en uppvisning i god och dålig smak. Det är ett sätt att visa upp sig på, i flera bemärkelser.
​
Nummer ett: om man är en av få som är inbjuden till detta exklusiva event är man därmed erkänd A-lister. Så bara genom att vara där visar man upp status och kändisskap.
​
Nummer två: det är en maskeradbal. Närmare avant-garde än faktiskt mode. Och det är ju skoj, för det finns inte så många sådana arenor. Det är ett sätt att visa upp sin personlighet, sin smak, hur dyr ens stylist är, vilka märken som står i kö för att klä dig. Det är alltså, ett sätt att visa sitt värde som kändis och artist.
​
Men årets gala visade upp fler saker än dessa. Det började när Jeff Bezos och hans fru presenterades som de största finansiärerna och därmed blev de någon slags värd och värdinna för eventet.
...vilket är ett gyllene tillfälle att damma av den här bilden från Vogue som jag inte kan se mig mätt på:

Den har liksom allt. Och man fattar nu i efterhand att detta långa photo shoot i Vogue (!) var ett steg närmare biljonärens köp av The Met Gala. Ett sätt att köpa till sig det som tech bros annars aldrig kan få: stil, klass och glamour.
Extra svårt kanske för någon som Bezos som gjort sin förmögenhet (han är världens tredje rikaste man) på att ALLT kan köpas - billigare. Det är ju motsatsen till exklusivitet. Och äkta mode.
​
Egentligen är det inget att reagera över, att Bezos totalsponsrar The Met Gala. Galor kostar pengar. Det är klart att det behövs sponsorer. Konst har använt sig av mecenater i alla tider.
Men att en tech-mogul håller en gala som ska hylla de fria konsterna och applådera artister och konstnärer som skapar saker är ändå ett skevt tecken i tiden.
​
​Bossar och högsta höns från OpenAI, Snapchat och Amazon var där. Mark Zuckerberg var där. Alltså, bossar för företag som gör oss ensamma, ledsna, beroende, korkade och alienerade. Företag som äter upp de fria konsterna och den fria tanken, som galan säger sig hylla.
De var inte bara med och sponsrade, de gick på röda mattan.
​
Men det är också typiskt i en tid då konst, tech, politik och UNDERHÅLLNING är helt och hållet sammanfogade.
​
Men sak samma, låt oss lyfta blicken. Låt oss istället prata MASKERNA. Låt oss höra vad socialantropologins grand old man Claude Lévi-Strauss skulle sagt om att kändisar tolkar "Costume art" som att bära mask
Jag vet, ni kom inte hit för att höra på antropologisnack men snälla, ge mig detta. Ni vet att jag tar alla chanser att få prata gamla antropologer.
​
Låt mig först bara snabbt få nämna den härliga kanadensiska sociologen Erving Goffman och hans teori om masker.
Han hade ett rent dramaturgiskt perspektiv på samhället och livet. Allt vi gör är ett skådespel! Vi är både aktörer och publik i en evighetsföreställning. Vi spelar olika roller i livets alla akter, vi spelar en roll när vi äter jobblunch med en klient och en annan när vi gratulerar mamma på mors dag.

Inget konstigt med det, alla psykologer i världen skulle hålla med om detta.
Men Goffman går längre än så. Dels påpekar han att vi använder oss av rekvisita och mask för att verkligen övertyga. Här kommer skönhet in. Tänk på hur makeup, "kostym" och annan "mask" är vitala verktyg för en transperson att forma en identitet byggd på genus, till exempel. Tänk på looksmaxxarnas idé om performativ maskulinitet.
Goffman säger också att vi må spela roller men de är autentiska. De reflekterar verkliga sidor hos oss själva. Vilket också just exemplet med transpersoners användande av kostym/makeup/mask visar.

Detta skriver också den amerikanska sociologen Charles Cooley under på. Hans teori om ”spegeljaget” går ut på att vi speglar oss i andras uppfattningar om oss själva. Det är så "jaget" skapas. Vi har lika många ”jag” som vi har relationer till andra.
Läs detta några gånger sakta för dig själv så har du hela teorin klar för dig sen:

​
Denna teori har fått ett uppsving på senare år och applicerats på sociala media och ”cyberjaget” den versionen av oss vi önskar att visa upp online, och som anpassar sig efter det mottagande vi får där, hur många likes och interaktioner. Vi blir vad vi lajkar.
​
Jag tar, som sagt, alla tillfällen jag kan att prata om socialantropologiska förebilder och Lévi-Strauss är the Paul McCartney of socialantropologi.​
​
Något jag gillar med antropologer är att de alltid tycks bli besatta av saker. Det har v'l att göra med att den socialantropologiska fältstudiemetoden går ut på att man ska leva bland sina subjekt i minst ett halvår.
Antropologer är inte så pigga på att komma med fördömanden eller ens värdera saker och ting som bra eller dåligt. De hatar kulturrelativism som djävulen själv. De är bara ute efter beteende och strukturer. Kalla mig galen men jag älskar det.
​
Så när Lévi-Strauss skulle undersöka myter (klassiskt antropologämne!) så gjorde han det så här: han tog en enskild myt (säg, kannibalism) och följde den grupp för grupp, folkslag för folkslag, från Sydamerika till Centralamerika och ända upp till norra Polcirkeln. Det tog honom många, många år och resulterade i ett verk i fyra (!) band.
​
Varför? Vem bryr sig?
​
Han gjorde det för att han var strukturalist. Han brydde sig inte nämnvärt om sanningshalten eller ursprunget i denna myt. Han var bara intresserad av hur myten i sig påverkar människorna.
​
Jag känner såklart igen mig i detta. Låt oss översätta hans tankar genom att se på "skönhet" som myt. För på samma gång som skönhet är någonting ytterst specifikt är det också en fantasi, en dröm, en myt.
Hur förhåller vi oss till denna myt? Vad gör den med oss? Hur vandrar denna myt från folkslag till folkslag?
​
Myten om skönhet, alltså myten om att vi alla kan nå skönheten och därmed leva det där undersköna livet som de vackra få lever, får oss ju att värdera saker på ett visst sätt. Människor, mat, vad vi lägger pengar på, hur vi ser på oss själva blah blah blah.
Den påverkar helt enkelt våra liv och våra handlingar. Vi avsätter en himla massa tid i våra liv till skönhet. Åt att jaga den, beundra den, söka den, underkasta oss den...
​
The Met Gala upprätthåller denna myt på många sätt. Man måste vara tillräckligt vacker för att bli bjuden, om man inte är känd eller rik. Man måste vara minst två av dessa tre.
​
Nu var temat alltså "Costume art", och flera kändisar tolkade då detta som att man skulle bära mask för ansiktet.

Kingen Lévi-Strauss, som studerade urbefolkningar i Sydamerika och i synnerhet olika stammar, i jättemånga år kom slutligen tillbaka till Europa och då deklarerade han att en mask inte döljer utan kommunicerar. Man bär den inte för att dölja sin identitet utan för att understryka den, men det funkar bara i en kulturell kontext.

Alltså, om Katy Perry väljer att ha just en spegel framför asniktet eller om Sarah Paulson har en töntig mask med dollarsedlar, så är det inte så intressant i sig (det är bara en spegelmask och något som liknar dollarsedlar). Det intressanta är: varför på The Met Gala?
​
​Lévi-Strauss visade att en stams masker alltid står i relation till en närliggande stams masker. Ungefär som olika sportlag använder symboler för att positionera sig mot varandra. Någon har en tjur och en annan ett lejon osv. Det blir superkonstigt om ett annat lag dyker upp och har, säg, en sportbil eller en skrivmaskin som symbol. Det saknar relevans mot de andra stammarna, de andra lagen inom samma nationella sport i det här fallet. ​
​​
Sarah Paulson går på en gala som är en uppvisning i pengar och kändiskap - och passar på att kritisera pengar och kändisskap genom att visa upp sitt kändisskap och delta i ett event som egentligen är superläjligt och som kostar massor av pengar. Eller hur annars ska vi tolka hennes mask?

Hur masken ser ut är alltså inte så viktigt, det den gör är att den betonar kändisskapet,

En "kändis" är en konstruerad identitet och roll som bygger på en avsändare och en mottagare. På samma sätt som en mask som visar att någon är "kung", "krigare" eller liknande inte funkar om inte både avsändare och mottagare är med på det. Sarah Paulsons mask är inte en kritik mot tech-männens makt utan blir därför bara en symb ol som säger att hon är en kändis. Inte på grund av dollartecknen utan för att hon väljer att bära denna mask på just The Met Gala.
​
Hänger alla med?
​
Kanske skulle Lévi-Strauss sagt att masken poängterar att kändisars värde ligger i att bli sedda. Ju mer sedda desto större kändisskap, desto större kändisskap desto mer pengar - och desto mer produkt är de. Något som på ett poetiskt sätt understryks av Jeff Bezos närvaro.
​
Nu var det säkert inte The Met Galas intentioner med temat, att visa kändisar som produkter. Snarare ville de locka fram extravaganta plagg som skulle se flashiga ut på bild och därmed slå igenom mediabruset.
Men är inte Met Galan i sig en mask? En scen, maskerad till någon slags middag, där kändisar kan sätta på sig celebritetsmasken och visa upp sitt kändisskap och absolut ingenting mer (jo, klänningen/masken). Just de extravaganta kläderna säger oss det: att dessa är KÄNDISAR. Och att vår uppgift är att se på dem. Vilket vi alltså gör. Ekosystemet förbli intakt. Ännu mer så nu när Bezos köpt det.
​
Okej, slut på antropologisnacket. Vi lättar upp stämningen med några korta utrop:

De är med på listan

Good on you är en organisation som listar och poängsätter olika företag utifrån deras löften om hållbarhet (ni vet, "vi ser till planetens bästa" blah blah, som står under fliken HÅLLBARHET) och vad de faktiskt gör för att uppfylla dessa löften.
Initialt listade de bara modeföretag och klädmärken men sedan ett par år tillbaka listar de också skönhetsmärken.

Get this: av 100 märken de undersökt så har endast TVÅ högsta betyg: Disruptor London och Odylique.
Några fler (men skrämande få) finns i kategorin "Good" som är näst bäst. Bland andra Dr. Bronner, Lush och Aesop.
​

Vårtecken

​
Några snabba parfymfavoriter så här i vårtider.

Glossier you Rêve

Kan inte säga att jag älskar gourmanddofter så där i allmänhet. Men denna! Den har ett djup i sötman som jag skulle kunna svära på doftar saftiga körsbär även om noterna presenteras som rostad mandel, iris och "plommonsmör". Det vet jag inte ens vad det är.
Under lagret av rika, djupa, lila och mörkröda noter så finns ambroxan som är ett syntetiskt substitut för amber gris, och det ska vi vara glada för eftersom äkta amber gris (eller ambra) bara finns inuti kaskelotvalar. Eller snarare utanför dem eftersom det är slembollen de kräks upp.
Ambroxan används för att få fram det där animaliska som vi uppfattar som "varm hud" eller "sälta på huden efter ett "bad i havet". Det är lite träigt, lite sött och påminner mig om mormors tvål av märket Barnängen.
Hur som helst är detta en femstjärnig gourmanddoft i min bok och idag frågade en träningsvän på passet om jag hade ny parfym. So there.
​
​Juliette has a gun Banana Rush

Visst sa jag precis att jag har ett problematiskt förhållande till gourmanddofter? Jag har helt enkelt svårt för kategorin.
Däremot är jag så där generellt för banan som doftnot. Dels för att den är så ovanlig och dels för att den är så himla svår att få till.

Det är ju svårt att göra det på naturligt sätt och våra luktsinnen har vant sig vid att "banan" som doft betyder skumbanan eller bananmilkshake på snabbmatskedjan.
Den här vuxna banana split-en från Juliette has a gun har drag av bränt socker, vilket murrar till doften lite och gör den aningen vuxnare, paradoxalt nog. Jag förvånar mig själv här, men jag tror jag kommer bära denna en del i sommar.

...och så en god nyhet

Många kosmetikföretag bojkottar onödiga djurförsök (antagligen för att det finns lagar som förbjuder det inom EU) men LUSH delar ut pengar till människor som arbetar för att ersätta djurförsök vilket är betydligt mer aktivt.
I år får bland annat Dr Zohreh Izadifar, från Harvard University, åris. Han har tagit fram världens första mänskliga chip för livmoderhals och vagina. För att studera kvinnors underlivshälsa, för tidig födsel och infertilitet. Grymt.
​
Det var allt för idag!
​
Ha en fantastisk helg allihop!
​
Caroline a k a Fifty