Hej i värmen!
​
Den första kvinnan i världen som opererade in silikon i sina bröst var sexbarnsmamman Timmie Jean Lindsey från Texas. 1962 var hon tjugonio och jobbade på en fabrik. Hon hade gift sig vid femton års ålder, skilt sig runt 25 och sedan blivit ihop med en kille som sa att det skulle vara supertufft om hon skaffade en tatuering över bröstkorgen. Det gjorde hon (en vinranka). När relationen sprack ville hon ta bort tatueringen som hon inte varit så glad i ens från början.

Men hon hade inte råd med vanlig sjukvård och fick gå till ett sjukhus som arbetade genom donationer och välgörenhet. Plastikkirurgen hon fick träffa sa att han kunde ta bort tatueringen med laser, inga problem, men det skulle kosta en massa pengar - som hon inte hade. Han övertalade henne då till att bli försöksperson i en ny grej som han höll på med på det riktiga sjukhuset och som handlade om att förstora brösten. Han frågade henne om hon någonsin tänkt att hon skulle vilja ha större bröst. Hon sa, nej tanken hade aldrig slagit henne, hon visste inte ens att det var möjligt. Timmie sa att hon var mer missnöjd med sina öron och plastikkirurgen sa att vi kan fixa öron och bröst på samma gång, inga problem. Timmie gick med på det trots att hon alltså inte var missnöjd med sina bröst, aldrig hade tänkt tanken på att hon behövde förstora dem.
​
Hon pratade inte med en enda människa utanför sjukhuset om sin bröstförstoring förrän många år senare. Hon hemlighöll det till och med för en pojkvän.

Men Timmie är fortfarande relevant för oss. För man kan säga att diskussionen om vad som är ÄKTA (på kroppen) och inte började exakt där och då. Eller snarare vilken grad av ÄKTHET "man" kan och får acceptera. ​
​Och, hon är också relevant i frågan om hur efterfrågan och behov skapas, hur skönhetsideal formas. Ni vet, de där sakerna som i skönhetsvärlden ofta benämns som "jag gör det för min egen skull".

Ordet "silikonbröst" har idag en gammeldags klang, eller hur? Inget som är "senaste modet" om man säger så. Man säger väl knappt ens "Hon har silikonbröst", snarare att man "fixat brösten" eller "förstorat brösten" rätt och slätt. Men faktum är att bröst - äkta och falska - faktiskt är del av en ytterst aktuell diskussion. Bröst är "i ropet" just nu.

​
Både push-upen och strut-BH:n är på ingång - de har synts på både catwalk och tidningsomslag.

En relevant företeelse är det som amerikanska Harper's Bazaar dubbade till "plastikkirurgitransparens" förra månaden. Alltså, företeelsen där kändisar som nu träder fram och avslöjar inte bara vilken plastikoperation de gjort exakt utan också namnet på kirurgen. Detta har hyllats som modigt, starkt med transparens och ärligthet osv.
​
Jag har själv bidragit till konversationen om detta och jag delar inte gängse analys som landar i att detta rör sig om en större öppenhet, en större acceptans. Snart kommer vi sluta skämmas över att vi gör botox/ansiktslyft/fettsug etc. Detta är, enligt mig, bara delvis sant.
​
Det började med en artikel i DV. Den fick sedan ringar på vattnet....

​För att jag menar att den påstådda öppenheten inte är så himla öppen alls och handlar mer om att vilja ha ett erkännande för att man lägger ned tid, pengar och har Den Goda Smaken att vägra åldras.
Det ska sägas att jag inte är unik i denna analys, den utmärkta skönhetsjournalisten Jessica DeFino har varit inne på detta i flera år. Hon (och jag) menar att det inte är särskilt "modigt" av folk som Kylie Jenner att "träda fram" eftersom det dels är uppenbart att hon "gjort något", och dels företräder ett ekonomisk skikt (alltså en megarik person) där att "göra något" är en del av inte bara en estetik utan också en statusmarkör. Jag återkommer till det nedan.
​
​Bröstkirurgi är fortfarande den mest populära kategorin inom kosmetisk kirurgi (= ej att förväxla med estetiska injektioner som botox och fillers). Men det har skett ett skifte beträffande ideal - samma ideal som vi också ser inom just estetiska injektioner. Det ska inte synas att man gjort något. Eller jo, men det ska inte märkas. Inte vara tydligt. Brösten ska bara se lite piggare ut, lite fylligare. Det skulle kunna vara naturligt, får absolut inte vara uppenbart att man "gjort något".
​​
​Detta samtidigt som man alltså ser en parallell trend med en större "öppenhet" och "transparens" kring vilka ingrepp man gör?
​
Hur går det ihop?

2017 rapporterade Agent Provocateur ett stort minus i bokföringen, till och med protester och bojkott. Den som minns sin sexualpolitiska historia vet att 2017 var året då #MeToo skakade om och skapade rubriker (och annat också, som drev, rättegångar, upprättelse och förvirring). Under en lång tid hade AP svårt att hitta distribution, plötsligt var de inte lika välkomna av ängsliga varuhusägare och butiksuthyrare.
Men sedan tre år tillbaka har omsättningen dubblats. "Jag tror att den yngre generationen vill ha det vi hade på 1990- och 2000-talet för det tycks mig som om vi hade mer skoj då" säger en försäljningsassistent till The Guardian. Hon berättar också att de bästsäljande BH-arna just nu är 1990-talsfavoriten push up-BH, "Utmanande grejer. Vår Nikita-BH i satin som är som en hylla för dina tuttar och bara skyler bröstvårtorna".
​
​Den allmänna Y2K-vurmen spelar in (det är tack vare den vi ser låga, ljusa jeans, tubtoppar och brunt läppglans igen, som en déjà-vu). Och för mig representerar Agent Provocateur 1990-talet i fråga om attityd. Peak sexiga underkläder för din egen skull. För att kvinnor älskar att klä sig sexigt för sig själva.
​
Men jag skulle vilja säga att bullet/strut/push-up/korsetten började sin nyrenässans, om än i empire-tappning, redan 2021 med sexiga Netflixserien Bridgerton, följt av korsettbärare som Hailey Bieber och Bella Hadid, Beyoncé, Dua Lipa och Billie Eilish.
​
Poängen med en korsett är att forma och överdriva kvinnokroppen. Den viktorianska varianten forcerade fram en smal midja i kontrast till breda, fertila höfter medan regenttidens korsetter (Bridgerton!) accentuerade bysten. Att korsetten alltid haft en koppling till sex speglas i kulturyttringar som burlesk, BDSM och cosplay där plagget reflekterar både underkastelse och dominans över den framför allt manliga blicken.
​
Så varför vill en modern, fri kvinna snöra in kroppen i ett begränsande, krävande och sexanspelande plagg idag, kan man fråga sig. När den då 19-åriga Billie Eilish bar korsett på omslaget av brittiska Vogue 2021 förklarade hon det med ”För att jag kan göra vad jag vill”.

Känns det igen?
​
Enligt brittiska Vogue var korsetten det mest populära plagget på Met Gala 2022. Systrarna Gigi och Bella Hadid, Paloma Elsesser och Sydney Sweeney var bara några av bärarna.
​
​Sydney Sweeney, förresten, är i bröstfokusens mitt. Hennes urringade modeval har orsakat sådana svallvågor på Internet (som tabloidblaskan New York Posts reburik "The Week Sydney Sweeney's boobs exploded") att hon numera bär en sweatshirt med texten "Sorry for having great tits and correct opinions".
​
​(TRIVIA: Korsetten Kim Kardashian bar på The Met Gala 2019 gjorde det förresten omöjligt för henne att sitta ned och att hon fick ta lektioner i korsettandning för att inte svimma. Hon fick åka till galan ståendes i en bil. Samma år svimmade Elle Fanning (som tydligen inte tagit andningslektioner) på Cannes filmfestival och skyllde det på sin tajta korsettklänning från Prada.)
​
​Trots att det låter vansinnigt ligger också korsettens tjusning i just precis disciplinen och begränsningen. Att visa att man är disciplinerad, kan uthärda - men samtidigt också ta kontroll över det som kontrollerar. Det var ju därför modeskapare med rebellisk och samhällskommenterande image, som Vivienne Westwood, Thierry Mugler och Jean-Paul Gaultier använde korsetten 1980. De tog symbolen för instängd och tyglad kvinnlig sexualiteten, för att synliggöra det gömda och förbjudna - det som måste snäras åt, bindas upp, stängas in, pressas ned och upp. Helt enkelt tämjas. Detta tilltalade förstås Madonna, som under sin Blonde Ambition tour 1990 bar den kända, översexualiserade skapelsen av Jean-Paul Gaultier. Världens mest kända strut-BH?
​
​Och idag: den moderna kvinnan som förväntas prestera och optimera varenda del av sitt liv. Den trimmade, yogautövande, ansiktsmaskanvändande lyckade mamman och entreprenören som har total kontroll på läget. En överdriven bild förstås men är det så otänkbart att korsetten 2025 är ett uttryck för både sexuell frihet och den moderna kvinnans (upplevda men kanske inte helt sanna) självkontroll?
​
Och - jag tycker detta låter precis som "plastikkirurgitransparensen. Man vill ha ett erkännande för allt man gör för att se snygg ut. Disciplinen, tiden, smärtan, svetten - JOBBET!​
​
Det finns inga exakta siffror på hur många kvinnor som korrigerar brösten (eftersom de flesta kliniker är privata och inte behöver redovisa) men de är fortfarande väldigt många, mellan 5 och 10 miljoner kvinnor världen över. Många av kosmetiska skäl - som också inkluderar bröstrekonstruktion efter till exempel en masektomi, eller för könsbekräftande korrigering (male to female).
​
​Vanligaste kunderna faller inom två kategorier:​
a) Kvinnor som tycker att deras bröst är för små (dessa tenderar att vara en yngre kundkrets, 20+)
b) Kvinnor som fött barn, åldrats, tycker brösten tappat volym och vill ha snyggare former (dessa kvinnor tenderar att vara 30+)
​
​Om ni minns Ozempic-skamningen (att se människor som gått ned i vikt med hjälp av Ozempic som "lata") jag nämnt i tidigare nyhetsbrev så finns här en parallell.
Å ena sidan så är det skammigt att inte vara smal. Det betyder att du är lat och odisciplinerad, att du helt enkelt saknar moralen som behövs för att banta/träna/vara restriktiv med mat. Men om du tar till hjälp som Ozempic är du också lat. Du fuskar.
​
Om du däremot är vältränad, visar upp på sociala media att du lever medvetet och hälsosamt, att du "åldras gracefully" så är du ett ideal.
​
Att lägga dig under kniven blir därför också att "fuska". Inte konstigt att idealet därför skiftat till att bröstkorrigeringen inte får synas. Bara märkas, liksom drunkna i den övriga disciplinerade livsstilen som tyder på att du lever restriktivt och medvetet.
​
Ergo: "öppenheten"/transparensen kring plastikkirurgi gäller bara när det redan är uppenbart att du "gjort något" (se familjen Jenner). Då är det marknadsföringsmässigt smart att ta kontroll över narrativet, som det heter, och framstå som rak och ärlig.
​

​
Vill ni höra mer?
​
I boken "Inventing Beauty: A History of the innovations that has made us beautiful", har journalisten Teresa Riordan undersökt skönhetsindustrins framväxt (som skedde mellan mitten av 1800-talet och mitten av 1900-talet). Alltså industrin, allt man kan tjäna pengar på.

Redan innan silikonen fanns en marknad för att fixa till brösten, få dem att se piggare ut eller fylligare ut med olika redskap, maskiner och knep. Grejen är att det alltid funnits "knep" för att bli "snyggare". Här är ett av knepen som gällde då: att gnugga brösten hårt med en jättestyv handduk så att de ger en svullen effekt. Värt att notera är att flera av redskapen både såldes av och konstruerades av kvinnor.
​
Att injicera mer eller mindre giftiga grejer i brösten, däremot, har man gjort sedan slutet av 1800-talet. Vanligast var paraffin och olika animaliska fetter. Efter första världskriget tog plastikkirurgi fart - många var de krigsskadade män som behövde korrigera utseendet. Så obs! Den första stora kundkretsen inom plastikkirurgi var män.
​
Efter andra världskriget började man med silikon i brösten - vilket korrellerade med ett förändrat kvinnoideal. Pinuporna, bikinin, strut-BH, tajtare kläder, saker som lycra och nylon = STOR bröstfokus. Filmstjärnorna, glamorösa Hollywoods storhetstid. Allt detta bidrog till att kvinnor började se sig i spegeln med en ny blick.
​
Med andra ord - det var inte så att de en dag vaknade, helt omedvetna om skönhetskulturen omkring dem, och sa "Jag skulle vilja ha större bröst - för min egen skull".
​
Alla hade dock inte råd med bröstförstoring - men med saker som push-up kunde man få en liknande effekt! Igen: sälja grejer!
​
​Kvinnors kroppar har om inte alltid så under århundraden setts som mer...modifierbara än mäns. Kanske är vi till naturen mer elastiska (vi har mer underhudsfett än män, vi är flexiblare eftersom vi måste kunna föda barn etc.). Men vi har också under århundraden anpassat oss till olika sätt att modifiera oss. Snöra fötter så att de blir små, snöra midjan så att den blir minimal, lyfta upp brösten med BH och vågade skurningar i kläderna och så vidare och så vidare. När gällde en helt naturlig kropp senast? Hippies? Även de färgade håret med henna.
Jag skulle gå så långt som att säga att kvinnor levt i en kultur som gör det inte bara möjligt utan uppmuntrar oss att modifiera våra kroppar. Också på mikronivå - de flesta kvinnor i västvärlden färgar sitt hår, till exempel, och rakar sig på kroppen.
Män har inte tränats att se sina kroppar på samma vis men jag tror att det börjar skifta (det märks också när fler och fler män börjar använda botox och fillers, göra hårtransplantat och närma sig kirurgi)
​
​Men - här är en viktig politisk grej - vi ser just nu en hätsk sinande diskussion om vad som utgör genus och kön. Och det handlar framför allt om vad och hur en kvinna får vara/se ut. Först är det UK som röstar igenom lagar som bestämmer vad en kvinna är (suppoerters av denna lag hade banderoller med texten "We know what a woman is"), sedan är det Trump som gör allt han kan för att snäva till definitionen och så har vi de vanliga ramaskrien inom sporten kring någon som uppvisar mindre kvinnliga och mer manliga kromosomer/utseende/beteende/styrka.
Och när man börjar tala så här, alltså om vad som är kvinnligt (vad som tillåts vara kvinnligt enligt lag) och vad som är manligt och hur det aldrig någonsin kan finnas någonting annat, så kommer den positionerade maskuliniteten och den positionerande femininitet. Här ingår givetvis bröst.
​
Konservativa/religiösa vindar gör verkligen gör allt de kan för att återta en syn på genus och kön genom minsta, gemensamma nämnare (bröst, läppar, midja) - och sedan fyrdubbla den. Den får inte råda något tvivel. Kvinnlig är man bara med markerad midja och stora, tydliga, exponerade bröst. Till det hör stort hår och stora läppar. Och mycket smink. Se MAGA-kvinnor. Se Jeff Bezos och hans fru Lauren Sanchez.
​
Okej, en sista grej.

Eftersom man/jag/vi aldrig kan kringgå monetära intressen som styr så är det lätt, i alla fall för mig, att länka kirurgi och kroppslig modifiering till konsumtion. Med det menar jag att vi köper en ny kropp. Vi köper delar. Det kan vara bröst, det kan vara ny hårfärg men det kan också vara en helt ny yoga/smoothie/muskelbyggande/toned abs-livsstil. Den kostar.
​Sedan finns det en annan typ av "wealth" som bara demonstreras av det fysiskt omöjliga och här kommer kirurgin in igen. Kardashians kropp, Sanchez (Bezos frus) kropp som visar en miniminimal kropp med stora bröst (eller omöjligt stor rumpa). En sådan kropp som kostar multum. Alltså multum. I deras extremfall är deras kroppar en uppvisning av extremförmögenhet.
Visste ni förresten att empirklänningarna som Tudor-kvinnorna bar för att exponera sina små (obs!), pigga bröst också var en statusgrej - de kunde visa att de hade råd med en amma.
​
​Så att bröstkirurgi fortsätter ligga i topp betyder alltså flera saker. Att vi kan köpa oss femininitet, att vi har råd med fusk men inte vill skryta om det (fusk är acceptablelt till en viss gräns - om du inte är superrik, då är det ett sätt att skryta), att vi (fortfarande) ser våra kroppar som modifierbara men framför allt - detta är viktigt - kontrollerbara.

Vi välkomnar brösten in i Ozempic-eran!
​
Tack för att ni läser.
Trevlig helg!

Caroline aka Fifty
​
PS. Här finns ett fint inslag från SVT (med bland annat mig) om en ny trend på TikTok som handlar om att recensera parfymer utifrån "vibe" och hur man kan blanda massa olika åarfymer för att få fram en egen, unik doft. Jag företräder den ultrakonservativa sidan som tycker att lekfullhet är väl skoj men man bör respektera parfymen som konstverk och att addera en extra är lite som att se en Monet och säga "Näckrosorna är fina men jag målar dit en anka".

PS2. Fifty Scents är gratis och kommer så förbli. Men vill man skänka lite uppmuntran så går det fint att göra det Här (och det är förstås mycket uppskattat). Här läser man tidigare nyhetsbrev och skriver upp sin kompis på att motta dem i framtiden.