Hej vänner!
​
För ett par år sedan blev jag nyfiken på stoicism och plöjde igenom ett par verk. Jag tänkte att det kunde finnas bra verktyg för mig att hämta där.
För på pappret borde det vara min melodi - stocism handlar om att leva enligt inre moralisk kompass för att inte förgås av idioti och att hitta mening i allt man gör för att inte förgås av tomhet. Plus acceptera det man inte kan förändra. Detta genom att utveckla inre styrka och förmågan att inte låta känslorna springa iväg med en.
​
Det lät precis och exakt som någonting för mig som tenderar att låta känslorna dra iväg och tolka allting som sämsta tänkbara.
​
En del av förkovringen skedde på plats i Rom där jag var för att bättra på italienskan, skriva klart ett bokmanus som nu ligger i papperskorgen och leta Marcus Aurelius-merch i krimskramsbutikerna.
Det slog mig att mycket av vad de där gamla skrifterna säger om vårt förhållningssätt till livet kan appliceras på vårt förhållningssätt till skönhet. Mycket av vad de säger om värderingar, och hur vi skaffar dem och hur vi anammar dem, kan appliceras på dagens skönhetskultur.
​
Här är det tydligaste exemplet:
"Du blir vad du ägnar din uppmärksamhet åt". ​
​
Egentligen säger stoikerna inte särskilt mycket om skönhet över huvud taget. Skönhet för dem handlar såklart om inre skönhet (vilket kommer av dygn och moral etc) eller skönheten som finns i ögonblicket, i naturen, i livet självt, och den ska man ta sig tid att beundra för den är strax förbi.

Epiktetos var väldigt inne på total acceptans av sakernas tillstånd. Inte på något slapphänt vis. Inte "Det finns ändå inget jag kan göra åt saken", som annars är soffliggarens favoritsvar på "Vad är mitt ansvar?". Stoikerna talar om acceptans endast av det bortom vår kontroll - vilket inbegriper också andra personer och deras handlingar och åsikter. Jag ska inte övertyga dem, jag kan bara leda med exempel.
​
Epiktetos skrev om vägen till eudaimonia (lycka) och ataraxia (sinnesfrid). Två valörer av samma valuta, kan man säga, och två centrala begrepp inom stocisimen där mycket handlar om hur man når dit. Här är en hint, från just Epiktetos:
​
"Du blir vad du ägnar din uppmärksamhet åt". ​
​
Det är å ena sidan en variant på Malcolm Gladwells teori om att det man lägger 10 000 timmar på blir man proffs på. Men det är likväl en varning. ​
​
Vad väljer du att lägga din uppmärksamhet på?
​
Stoikerna säger att det är inget fel med att ta hand om sig själv, vilja se proper ut (inte minst av respekt mot andra) men det är ingenting som kommer att leda till lycka eller ens sinnesfrid. Tvärtom, det är en svajig väg som mycket väl kan leda till lidande. Därför att...
​
​"Om du inte själv väljer vilka tankar och bilder som du exponerar dig för kommer någon annan att göra det". ​
​
Också Epiktetos. Lätt översatt: sociala media, reklampelare på stan, influencers, wellnessidioti, plastikoperationer dvs marknadskrafter, skapar ett ideal åt dig och ser sedan till att du exponeras för det åter och åter igen så att dina tankar och bilder inte längre är dina egna....även om du själv tror det...
​
...och det är då vi börjar tycka och tänka saker som "Jag vill operera brösten/låta kirurgen skära i mitt ansikte för min egen skull".

Lågt hängande frukt, jag vet! Det är ju lätt att säga att man ska "älska sig själv för den man är" och alla varianter på det, när det i själva verket inte finns utrymme för det i den kommersiella värld vi lever i.
Jag menar, även våra tankar är ju handelsvaror numera (Se Cambridge Analytical Data Scandal). Var i världen finns det plats för egna, fristående, orörda tankar? Var? Varenda liten millimeter är ju upptagen. Av surr, oväsen, reklam, pengar och ideal. Var, idag, finns Virginia Wollfs "room of one's own"?
Var idag, går det att glida omkring utan minsta tanke på hur man ser ut/framstår/huruvida någon ser en idag? Inte ens hemma, alla gånger, därför att vi har lärt oss övervaka oss själva och vår "egenvård", "egenkärlek" etc. Och gärna också dokumentera den.
​
Epiktetos har inte fel. Och vi måste minnas hans ord. Jag tänker på dem när jag passerar Lykos karnevalliknande butik. När jag passerar Caia. Eller skyltförnstret till det där italienska underklädesmärket där en smal, superkontrollerad Bianca Ingrosso poserar i ett raffigt set. Dessa saker hör ihop, de är en och samma tanke och bild, för att ta Epiktetos ord. De säger en och samma sak. Att skönhet är ett ideal att sträva efter, över allt annat, och vi har den absoluta rätten att bli lyckliga. Medelst köpesaker.
​
Men jag tröttnade på stoicismen när jag fattade att den är trendig (eller var, i alla fall) bland tech-bros. Antagligen som ett sätt att intellektualisera/försvara/stilla samvetet kring att världen brinner och deras skuld i det.
Så pass het är stoicismen så att det idag finns ett Stoicon. (Såklart det finns ett Stoicon!). Det sabbade det för mig tyvärr och jag lade ned. Annars hade jag kanske åkt land och rike runt idag och föreläst om the stoiker way of living - och tjänat storkovan!
​
Skoja.
​
Hörni, välkomna till den mörka sidan. Idag pratar vi om parfymernas mörka dragningskraft. En härlig sak att börja nya året med, inte sant?
​

När parfymer var läskiga

Vissa doftnoter och blommor har ett rykte om sig att vara farliga. Alltså, inte farliga som i "chemicals" utan farliga som i förhäxande, hypnotiserande, berusande, förtrollande och alldeles för sexiga.
Tuberose, till exempel, är omgärdad av myter. Dels för att den blommar på natten och då doftar så kraftigt att den har nästan berusande, narkotiska krafter. Den doftar så starkt och så sexigt att den tydligen inte fick bäras av unga kvinnor under renässansen. Doften i sig kunde framkalla syndiga tankar och gud vet vad sådana kan leda till.

Det här är intressant att flera saker, till exempel är det spännande att fundera över varför vissa dofter går hem i vissa kulturer och andra inte.
Varför vissa dofter anses manliga och kvinnliga (i arabvärlden ansågs rosenolja vara typiskt manligt väldigt, väldigt länge). Men också, varför vissa dofter - alltså doften i sig, inte själva råvaran den kommer ifrån är farlig på något sätt.
​
Det har flea anledningar, inte bara kulturella och sociala. Utan också historiska.
​
För det finns och har alltid funnits en koppling mellan känslor och hysteri/förhäxning/förtrollning etc. Känslor är vanskliga grejer, de kan förleda oss, driva oss vansinniga, få oss att göra dumma saker.
Och parfym är ju enbart känslor.
​
Det är lyx också, förstås. Men även där finns en koppling till det farliga. Det lägsta exemplet på detta är väl saker som väskor i ormskinn och krokodilskinn. Eller samla på förbjudna elfenben och sånt. Lyxen i att kunna utmana döden. Lyxen i att vara uttråkad.

Men först ska jag berätta om tidernas glammigaste giftskandal. Den är ytterst pikant. Vad jag vill säga med den är att det finns någonting attraktivt och lockande med kopplingen mellan lyx och fara.
Men också det förbjudna i just lyxen i sig. Vad det gör med oss, vilka de gör oss till.
Och det är någonting parfym(reklam) använder sig av än idag. Det förbjudna i att vara förhäxande attraktiv, att använda feromoner i doft, att skapa någonting som får män och kvinnor att helt tappa kontrollen:

​

​
Mellan 1677-1682, nder "Solkungen" Ludvig XIV (1638–1715) härjade en giftmördare i Paris. Hen siktade in sig på adelsmän och adelskvinnor och använde bland annat gift förklätt till parfym som vapen. En av de som dog på detta mystiska sätt var kungens svägerska.
Det skapades total panik på hovet. Man fångade därför in alla alkemister, svartkonstnärer, och spådamer man kunde haffa. Och så ockultister, folk som anordnade seanser - och de som sålde "potions", alltså typ tinkturer och små kurer av olika slag, inklusive doftoljor och "afrodisiakum".
Ockultister, alkemister och svartkonstnärer hade ganska mycket gemensamt med apotekare under sena 1600-talet, båda sålde kurer för huvudvärk, finnar, dålig andedräkt, tandblekning, hårfärg och - parfym.
​
Totalt haffades 442 svartkonstutövare och en särskilt kommission tillsattes för att utreda dem.
​
Man misstänkte att det fanns ett helt nätverk som sålde giftiga "potions" och parfymer.
​
Man torterade ockultisterna på olika sätt, det billigaste var att hälla i dem 7,5 liter vatten och fick på så vis fram en massa märkliga erkännanden, bland annat angavs flera namn inom hovet. Som alltså varit kunder hos dessa svartkonstutövare och köpt deras "arvspuder" ("inheritance powder"), det vill säga, gift.
​
Ett bra smeknamn på gift, måste jag säga, för många av dessa kunder var just adelsmän och adelskvinnor med släktingar vid hovet som, om de "försvann", skulle ge dem en plats närmare den innersta kretsen.

Allt fler personer ur överklassen nämndes vid förhören av giftblandarna: grevinnan du Roure, vicomtessan de Polignac, hertiginnan av Angouleme, hertiginnan av Vitry, prinsessan de Tingry, grevinnan de Gramont, greve de Cessac och greve de Clermont... Till slut kom också namn på personer i kungens personliga umgängeskrets fram, som kungens privata vänner och - spiken i kistan - kungens favoritälskarinna Madame de Montespan. Då hemlighetsstämplade man omedelbart efterforskningarna. Ni kan ju tänka er skandalen.
​
Den mest uppmärksammade kvinnan i hela den här affären var Catherine Montvoisin (eller Deshayes). Hon kallades La voisin ("Grannfrun") och pekades ut som ledaren för det påstådda nätverket av ockultister som tillredda och sålde gift - alltså bland annat i parfymform - till högt uppsatta. Man uppgav att det ingick så många som 400 i närvetket - bara i Paris!

Catherine var allt mäjligt, främst spådam med kunder från aristokratin, många gånger sökte de upp henne för att hon skulle spå om deras underbara och lysande framtid. Hon var tydligen bra på att säga det folk ville höra. Kanske är det så man blir en skicklig spådam? Men hon höll också seanser och utföde aborter, främst bland högburna och adelskvinnor, mot riklig betalmning.
​
Hon försörjde fem barn och penninglösa maken som misslyckats i sina juvelaffärer och av allt att döma var en ganska värdelös person.
Catherine hade minst sex älskare under sitt liv och det är en intressant samling: den officiella chefsbödeln Andre Guillaume till exempel, och magikern Adam Lesage som gjorde sig känd för att stå i kontakt med djävulen. Man kunde betala honom för att framföra budskap till djävulen, tipsa om folk djävulen kunde ställa till det för eller helt enkelt döda.

Catherine Montvoisin pekades ut som ledaren för ett nätverk i hela Frankrike som sålde gift, parfym (som marknadsfördes som potensmedel/tinkturer för att någon skulle bli kär i dig/frambringa attraktion) och illegala aborter.

Hovet avrättade i slutändan 36 personer. En och annan i ren och skär hysteri. Det hela kom att kallas "Giftmordsaffären" (läs mer här, här och här) 5 dömdes till att bli galärslavar (googla på egen risk) och 23 dömdes till exil. Ytterligare personer dog redan i arresten genom tortyr eller självmord.
​
​Det viktiga här är att detta är ett tidigt exempel på kopplingen mellan parfym och snärjerier/känslor/förhäxning och förförelse.
Allt som idag används i positiv bemärkelse när man marknadsför parfym. Man skulle faktiskt kunna hävda att folk har dött för denna "tanke och bild":

Annan mörk historia: Katarina av Medici - från den mäktiga Florensfamiljen och frankrikes regent under FEM tillfällen (!) i sin makes frånvaro, hade givetvis en privat parfymör. Varför skulle hon inte ha det?
​Rene lé Florentin hette han och ryktet säger att han gav henne inte bara parfym utan handskar med gift (parfymindustrin startade, som bekant, parallellt med garvningsindustrin. Eftersom nygarvat läder luktar så hemskt började man doftsätta produkterna, som handskar, med doftoljor).
Tydligen ska Katarina ha mördat minst fem rivaler med just fögiftade handskar. Detta har aldrig bevisats men storyn var för smaskig för att inte spridas - och leva vidare. Mord medelst parfym!
​
Vad betyder detta för oss? Ingenting, annat är att det skulle gå att hävda att all lyx har en svart, mordisk, farlig och tragisk bakgrund. På sanskrit är "parfym" och "röd arsenik" samma ord.
​
Men också att skönhet och död alltid gått sida vid sida. Att gå över lik för skönhet, att sälja sin själ till djävulen för ungdom.
​
Något som alltså marknadsföringen av parfym av idag fortsätter att spinna på. Dior Hypnotic Poison innehåller doftnoten bittermandel och bittermandel innehåller amygdalin som har samma aromatiska ingrediens/doftmolekyl som i cyanid, enligt Luca Turins The secret of Scent.​
​
Nu var det ett par årtionden sedan Diors Poison låg som ett doftmoln över parfymdiskarna men idag går det att gå in på vilket varuhus/Lyko/Sephora/Kicks som helst för att se någon parfym med blinking till bermudatriangeln gift, död och glamour.
​
Någon som känner igen den här parfymen till exempel?

Eller den här?

Den första är Dries van Notens Fleur du Mal och den andra JPG:s ordvitsiga Fleur du Male. Båda anspelar på Baudelaires diktsamling De ondas blommor (eller Onskans blommor). Dikterna ansågs så dekadenta och osedliga att poeten dömdes till böter och diktsamligen bannades. Ett litet exempel:

Sen kan ju den som vill se en koppling mellan skönhet, död och gift i...

...i bemärkelsen att i att priset för skönhet har ingen gräns, de tänjs hela tiden. "Penisbehandlingen" i fråga är att man tar hud från omskurna koreanska bebispojkar och lägger dem i ansiktet för att få en glowig effekt.
Nu dödar man ju inte pojkarna för detta men även om man inte lemlästar pojkarna för deras hud/vår fåfänga så ingår ju alltså en smärtsam och inte superetisk monetär transaktion här.
​
Och vad vet jag, pojkarna kanske faktiskt lemlästas för pengar. Det skulle kunna vara vår tids svartmagi i så fall...
​
Tack för att du läser!
​
Trevlig helg önskar
​Caroline aka Fifty​
​
​
​Fifty Scents görs av mig, Caroline. Jag skriver kultur i Göteborgs-Posten, skönhet i Icon och DV och recenserar film för SVT Kulturnyheterna.
Om du gillar Fifty Scents får du gärna tipsa andra. Om du vill läsa många fler gratis Fifty i framtiden får du gärna skänka ett bidrag här.