Hej!
​
Jag är på ett tillfälligt jobb på SVT i Göteborg. Det har jag säkert sagt men jag säger det igen. Jag sökte platsen spontant och fick det tre veckor senare, strax innan jul. Det var bara att packa och sätta sig på tåget.
​
Det är lite av ett life hack, att ge sig själv en helt ny omgivning. Eller ett nytt sammanhang. Eller ny uppgift. Att bryta det man vanligtvis gör, vardagen som den brukar se ut, blir en distraktion och sådana är bra och läkande för själen. De lurar hjärnan och hjärtat att tänka och känna annat ett tag. Kanske kan man kalla det en själslig makeover?
​
Min ångest dämpades tillfälligt under första veckorna här medan jag följde Google-kartan som skulle ta mig till Göteborgs bästa caféer och bagerier och semlor som jag märkt ut. Jag var helt enkelt för upptagen på att koncentrera mig på allt det nya, så att det där tunga jag vanligtvis känner i bröstet inte hann med.
Att jag sedan jobbade så febrilt att jag tittade upp, märkte att klockan var sen eftermiddag och jag hade ont i huvud och ögon, var en annan typ av distraktion men kanske inte lika nyttig.
​
Nu känner jag igen allt jag passerar på promenaden mellan min tillfälliga bostad och jobbet. Jag försöker ta nya vägar för att hitta nya grejer. När jag orkar och det finns tid tar jag bussen till andra stadsdelar och promenerar runt. Och jag har ätit så många Göteborgs-semlor att på jobbet har de frågat mig får vilken som är bäst, vart man bör gå (Svar: Heurlins. Bra crunch i mandelmassan, handvispad grädde, lite sälta).
​
Nu, så här lite längre in i jobbperioden har ångesten såklart börjat smyga sig tillbaka.
Att vara i en annan stad, bland nya människor och sammanhang innebär visserligen en distraktion men också ett utanförskap. Jag är ny. För alla andra än mig själv. Jag talar annorlunda, mina referenser skiljer sig (jag är också äldre än alla andra), mina erfarenheter likaså.
Frågan uppstår: Vem är jag för dem? Hur har jag valt att presentera mig själv? Hur uppfattar de mig?
Antagligen inte på samma sätt som jag uppfattar mig själv. Det kan vi nog sätta pengar på.
​
Jag tänker på detta. På distraktioner och på jaget.

Jag vet att det låter banalt men det finns så mycket där ute som är menat att distrahera oss, få oss att liksom glömma lite vilka vi är, och det kan ske på både positivt och negativt sätt.
​
Skönhetsindustrin är till exempel superbra på att distrahera. Kanske faktiskt världsbäst. För den riktar vår fokus till alla aspekter av vårt utseende vilket distraherar oss från, tja annat i vår person vi skulle kunna fördjupa oss i eller utveckla. Jag skulle säga att det distraherar oss från jaget, det genuina och autentiska jaget (i den mån man tror på ett jag). För all form av makeup syftar till att skapa ett jag (=den jag vill vara), inte uttrycka jaget som redan finns. Produkterna är den fysiska manifestationen av detta. Tänk bara på slogans som "You, only better".

Nu är det inte alla som har samma syn på jaget. Freud hade ju sin teori om jaget och överjaget och så vidare.
​Jung såg jaget som en av många arketyper som lever i det kollektiva medvetandet. Men som balanserar ut andra krafter i psyket. Alltså: det finns alltid en "core self", så att säga. Arketypen "jag" som utvecklas genom personliga erfarenheter.
​
Tyska Karen Horney (1885-1952) hör till en av de mer moderna och intressanta psykiatriska tänkarna kring jaget och hon ifrågasatte många av Freuds teorier. Framför allt de mancentrerade idéerna om penisavund och att kvinnor är neurotiska och hysteriska pga kvinnor.

Hon menade att kultur och samhälle instruerar kvinnor att vara beroende av män för deras kärlek, prestige, rikedom, omsorg och skydd. Detta beroende har lett till att kvinnor formats till att fokusera på att vara vackra och charmiga. Konsekvensen blir att kvinnor får sitt värde genom sina män, barn och familj. Detta lade hon fram så tidigt som (1933).

I slutet av 1930-talet fortsätta hon att ifrågasätta Freud. Till exempel så ifrågasatte hon hans betoning på biologiska drivkrafter och argumenterade för att miljö och sociala förhållanden formar jaget och även skapar sådant som neuroser och personlighetsstörningar.
​
Det här kan låta basic menblev så kritiserat att hon avgick från sin tjänst på New York Psychoanalytic Institute 1941 för att hon helt enkelt inte orkade bråka med freudianer. Istället hängde hon på och grundade American Institute for Psychonanalysis, som än idag fokuserar på sociokulturella faktorer som formande en individs personlighet. Hon grundade även American Journal of Psychoanalysis och hennes avstånd från den traditionella freudianska psykoanalysen gjorde att man klassade henne som neo-Freudian.

Karen säger att jaget är själva kärnan i oss och ju starkare vår uppfattning om vilka vi är, desto friare är vi att förverkliga oss själva. Ju starkare vår självmedvetenhet , desto större möjlighet att bli en bättre, starkare, rikare människa.

Så - ju mer vi distraheras från vilka vi är och ju mer vi uppmuntras att skapa oss ett annat jag, eller ju mer vi får anledning att oroa oss för åldrande hus etc etc desto svagare blir vår potential att växa.

Jag kan också nämna Harry Stack Sullivan, en amerikansk psykiater, som menar att jaget aldrig kan frikopplas från våra relationer till andra. Jaget existerar inte på egen hand, det formas i vår relation till andra. Och när vi inte kan relatera blir jaget helt förvirrat och det är då vi upplever dissociation. Då vi upplever att det vi upplever är inte "jag", att vi står utanför oss själva.

Nu kanske någon säger whatever, makeup hjälper mig att uttrycka den jag är. Det säger till exempel den här rapporten, i den står att 96% av kvinnor (globalt) anser att skönhetsprodukter hjälper dem att må bättre och boostar deras självkänsla.
Detta vet vi. Det vet alla som gått nöjd från frisören. Jag har gått ifrån sminkstolen på SVT och in i sändning och känt mig självsäkrare - och en gång betydligt mindre självsäker när en sminkös gjorde något gräsligt med mitt ansikte i någon överentusiastisk användning av gråbrun bronzer.
​
Till exempel.
​
Men det är skillnad på self-assertation/self-development och self-correction. Och när är jag scrollar igenom mängderna av pressreleaser jag får varje vecka blir jag bara mer och mer övertygad om att idén om att makeup skulle vara vägen till självförverkligande och/eller ett sätt att uttrycka jaget inte kan stämma. ​
Alla dessa pressreleaser (jag får flera om dagen) handlar om hur jag måste tänka på min åldrande hud, de nya produktreleaserna inför påsk, vårens ögonskuggspaletter, de nya produkterna specifikt för "den slappa huden på halsen", pigmentfläckarna på händerna, intimduschar, dags att börja tänka på sommarens bara ben.

Och så vidare.

Alla nya produktsläpp syftar till att påpeka eller påminna mig om allt jag ska tänka på, bekymra mig för, "prevent" och "treat" och "ta hand om".
Alla dessa timmar, alla dessa krafter, jag ska lägga på utseendet. När man inte tror att det finns ett enda litet område på kroppen som inte särskådas av skönhetsindustrin kommer scalp serum, intimtvättarna och scrubkrämerna för området jag tänker mig sällan ser solens ljus.
​
Och jag gör ju mycket av detta. Smörjer in mig, inspekterar, plockar, trimmar, skrubbar, tar hand om.
Men vem är jag i allt detta? Är det jaget som kräver halskräm, pigmentfläckar och ögonkräm?

Och här ber jag att få påpeka att rapporten jag nyss citerade, om alla nöjda kvinnor världen över, kommer från L'Oréal, världens största skönhetskonglomerat och ingenstans hittar jag fakta om hur de formulerat frågan. För frågan "Kan makeup få dig att känna dig snyggare?" har förstås ett jakande svar. Men det finns ju nyanser i detta. Till exempel vad avgör denna känsla av snygghet.

Nu kanske någon säger "Vad är det för fel på att vilja ta hand om sig?" eller "Vad är det för fel på att använda makeup för att hitta sig själv?"
​
Det är inte nödvändigtvis fel att använda makeup som ett sätt att hitta sig själv. Alla som varit tonåringar vet att det hör självutvecklingen till att testa stilar, looker och intressen.
Att söka förändring är heller inte att svika sig själv eller förneka jaget eller liknande. Vi förändras hela tiden och bör också göra det. Se bara på gamla foton, #TBT är en grej just för att vi förändras - och kan se det med både egna och andras ögon.
​
Jag fick anledning att gå igenom Anne Hathaways makeover i "Djävulen bär Prada" nyligen (håll utkik i Damernas värld kommande tiden) och det är av många exempel på hur en makeover i filmväg används som en motor/katalysator/ett medel för karaktärens inre utveckling. Den yttre makeovern tar fram personen som hon verkligen är. Men den måste vara lyckad, den måste avslöja den heta och vackra som gömmer sig bakom hopplösa kläder och brist på makeup. Hon behövde bara hitta någon som kunde locka fram det.

Det är ju för övrigt inte bara i filmens värld som lyckade makeovers applåderas, tänk alla hejarop som basuneras ut när, säg, något förhållande tagit slut och kvinnan i fråga har en ny look och revenge dress och allt. Det är som att makeovern blivit en myt, ett mål vi alla måste finna. Den heta versionen av oss själva som väntar på att få hittas, på att få slå sig ut. Som i skönhetsvärldens slogans i stil med "You, only better" eller "Your best self". Vilket mer och mer låter som psykologins dissociation. Nästan-jaget som står utanför jaget.
​
Men visst kan man känna sig som ett snyggare och coolare jag med makeupens hjälp. Men det bekräftar också skönhetsindustrins eviga budskap om att egenvärdet bestäms av ditt yttre. Gemensamt för makeovern i, säg, "She's all that", "En prinsessas dagbok", "My fair lady", "Clueless", "Grease", Miss Secret Agent" osv. är att den kommer utifrån. Det är någon annan, i förlängningen skönhetsindustrin (och modeindustrin), som bestämmer vad som är snyggt och inte. Vilken sorts look som är ute och vilken som är inne. Vilken makeover som funkar och vilken som inte gör det. Mer krasst, makeovern bestämmer exakt hur långt bort från konventionell vit, smal, ungdomlig, feminin skönhet du får röra dig innan du blir skammad. En person eller kändis som gjort fel sorts makeover (överdriven plastikkirurgi á la Madonna till exempel) skjuts ned. En sådan ses mer eller mindre som en svikare och förlorare. ​
​
​A regime that results in the minimum beauty requirements for social acceptance defies a consumer chorus of ‘I do it for me!’ After all, what is the ‘five-minute morning’ if not an admission that there is pressure to perform a baseline of beauty; that that baseline of beauty

Att lägga en "vardagsmakeup" eller vad du nu vill kalla det, på fem minuter med minimal insats bara för att, typ se socialt accepterad ut, är oförenligt med "jag använder makeup för att uttrycka mig/min identitet" och mer någonting som liknar ett socialt tvång. Man skulle kanske till och med kalla det en distraktion, från det autentiska jaget. Ett skapande av ett jag, som måste göras även om man bara har fem minuter över på morgonen.
​
Kolla den här copytexten från KICKS:

"Perfekt, naturligt eller statement?", skriver KICKS och understryker då att ett "perfekt" sminkat ansikte är någonting annat än det "naturligt" sminkade.
​
Hur som helst, jag ska avrunda. Vi pratade om distraktioner och om makeovers. Och även om jag gjort en typ av makeover av min tillvaro, i och med att jag helt enkelt bytt ut den (kanske uppdaterat den, på sätt och vis, med ett någorlunda prestigefullt jobb och en heltidsanställning osv) och absolut kände jag den själsliga makeoverns frid de första veckorna. Men nu känner jag samma ångest som tidigare, kanske till och med mer eftersom jag inte tjänar mer pengar på att vara här i och med dubbla hyror, och jag har inte mitt sociala sammanhang kvar.
​
Det jag vill säga är:

Skönhet ligger inte alls i betraktarens öga, men skönhetens makt gör det. ​
​