Hej!
​
Jag har fått ett nytt jobb! Det hela gick snabbt, jag sökte, kom på intervju, fick skriva provmanus och sedan skriva på kontrakt inom loppet av tre veckor.
Samma vecka som jag fick beskedet drömde jag att jag var med på ett quiz i direktsändning, skulle nämna så många filmer med Jeff Bridges som jag kunde. Jag fick panik och kom bara på två. Hur mitt undermedvetna kunde minnas "The Fabulous Baker Boys" mitt i en dröm kommer jag aldrig bli klok på.,
​
Hur som helst. Jag känner mig inte särskilt nervös men mitt undermedvetna verkar inte hålla med. I mitt undermedvetna tycks jag vara en ständig loser och mitt fråga till mig själv i sådna lägen är - har jag rätt att känna mig misslyckad. Ja, precis - rätt att.

För på 2010-talets stora narrativ var är att en förlorare egentligen är en vinnare. Ni vet, allt det här om att förvandla objektiva misslyckanden til subjektiva vinster. Tydligaste exemplet under 2020-talet ä inflationen i coacher och motivational speakers svars hela USP är "jag var en gång nere på botten - se på mig nu!"
(SvD hade nyligen ett reportage om alla dessa hundratals coacher som utbildar andra, hundratals coacher varje år och artikeln frågar sig huruvida det finns en marknad för dem alla. Svar: nej)
​
De som faller bort i ett sådant narrativ är ju såklart de som fortsätter att befinna sig på den objektiva botten, Alla kan ju inte lyckas - då har ju ingen lyckats. ​
Att få använda sig av sitt misslyckande, till och med sko sig på det eller göra storytelling av det, är ett privilegium. Att få säga "Min ADHD-diagnos är min superkraft" är bara få förunnat.
De vars diagnos förhindrar dem från att ha ett jobb/leva ett till synes normalt liv får inte komma till tals. De får inte plats i storytellingen. För de är korkade/lata/misslyckade nog att inte ta tag i diagnosen och omvandla den till en superkraft.

Exemplen är inte supernya men privilegiet att det bara är vinnarna som får berätta om förlorarna är evigt. Ungefär som man brukar säga om historieskrivning, att det är de som segrade i krigen som får skriva historien.
​
Låt mig ta några historieskrivarexempel.

Phoebe Waller-Bridge är flerfaldigt prisbelönad för ”Fleabag” och ”Killing Eve” och allmänt älskad. Manusförfattare till James Bond-filmen ”No time to die". Första kvinna att ha en sådan post etc. I podden ”How to fail”, dit (enbart) lyckade personer bjuds in för att berätta om sina misslyckanden längs vägen till framgång, berättar hon med sorgsen stämma att familjen initialt blev lidande av succén med ”Fleabag”. Ångerfullt berättar hon hur hon borde förvarnat familjen, tagit mer ansvar för sina närmaste och förberett dem för detta. Plus att hon fått jobba hårt och fått en del nej längs vägen - faktiskt.
​
Phoebe Waller-Bridge är onekligen begåvad och ljuvlig, svår att inte älska (precis som "Fleabag") men har också haft råd att kultivera sin begåvning med familjens förmögenhet - hon kommer från en svinrik familj där man haft pengar att ösa på dyr privatutbildning. Hon har vuxit upp i en högkulturell miljö som främjat kreativitet och konstnärsskap. Hon har alltid kunnat landa mjukt. Hon är ett superdumt exempel på "How to fail" eftersom hon alltid haft stödhjul.
​
Ett annat extremt öppet mål är Isabella Löwengrip som både på bloggen och i sin bok radar upp tidigare missar som små pärlor på ett band, från dåliga investeringar till affärer som aldrig gjordes och flytten till New York som kom av sig.

Hon får hejarop till svar. Modigt och starkt, lyder sammanfattningen av kommentarerna på blogginlägget. Men är det så modigt och starkt om man kommer ut helskinnad och on top? Alltså, är det inte modigare att säga "Jag misslyckades och nu är jag här nere i mörkret"?
​
​Petter Stordalen, god för 23 miljarder NOK, är inne på samma spår som Löwengrip. Han säger att ett misslyckande kan vara det bästa som händer en människa för ”i motgångarna skärper du dina sinnen”.
​
För att överleva, väl? Inte för att i första hand håva in tre millar till?
​
Det som hänt, och vad jag vill illustrera, är att misslyckandet fortsätter att vara en statussymbol. Paradoxalt nog ett tecken på framgång eftersom det visar att du är en smart jävel, inställd på att lyckas till varje pris, även om det kostar dig pengar.
​
Den inställningen kommer från tech-industrin och Silicon Valley. Inte konstigt, det är där riskkapitalen och innovationerna finns. Där gäller det ju att lyckas stort, annars försvinner man snabbt. Forskningsinstitutet som tidigare hette Google X delar fortfarande ut ”floppbonusar” till sina anställda och anordnar ”floppfester” när ett projekt dömts ut och dödförklarats. Detta för att uppmuntra kreativiteten och för att minska förlusterna när ett projekt visar sig inte kunna lyfta.
​
Men det är för amatörer. Först när man floppat på hög nivå blir man inbjuden till Fuckup Nights, ett event där gäster networkar kring sina professionella magplask.

Har man misslyckats riktigt spektakulärt kan man få äran att gästa FailCon, en internationell konferens där startup-entreprenörer kan få ta del av omvända TED Talks där föreläsare berättar om sina misslyckanden som gästerna kan ”lära sig av och förbereda sig på misslyckanden så att de kan växa snabbare.” Deras motto är "Embrace your mistakes. Build your success".
​
​Här kan den som vill köpa licens till att anordna sitt eget FailCon i, till exempel Stockholm. Licensen, alltså rätten att kalla eventet FailCon, kostar 1500 dollar men då kan du å andra sidan ta upp emot 3000 spänn i inträde för de som vill komma och networka.

Att omvandla svagheter till styrkor är en modern affärsidé. Ett trauma från barndomen är inte ett sår utan en drivkraft, detta vet vi från populärpsykologiska föreläsningar och diverse sommarprat i P1. Ett snedsteg är stärkande för karaktären. Detta vet vi för att...lyckade människor säger det.

Det är naturligtvis inte dåligt att omvärdera felaktiga satsningar. Men det är skillnad på att acceptera ett nederlag och att låta misslyckandet bli en fetisch.

Det är allmänt känt att Isabella Löwengrip och Petter Stordalen har kapital bakom sig och lever framgångsrika liv. De klarade sig. De misslyckades en gång men de är inte losers för det eftersom bevisen finns där.
​ Jeff Bezos, en av världens rikaste personer, säger att det är ”nyttigt med ett misslyckande i multimiljardklassen då och då”. Men för honom är det ju som att förlora några tior på en trisslott. Det är ytterst få förunnat att kunna sova gott när man förlorat förmögenheter.

Ta Blake Mycoskie som grundade det amerikanska skoföretaget Toms vid 30 års ålder som av många ses som en selfmade framgångshistoria enligt den amerikanska drömmen etc. Han berättar i "How to fail"-podden om hur han startade ett företag som hämtade smutstvätt i studentkorridor och en virtuell körskola redan som 18-åring och sedan gick vidare till att starta en tv-kanal som floppade tio år senare. Detta innan han grundade Toms, alltså.

Det är superdriftigt av honom. Ingen kan säga någonting annat. Och han verkar besitta förmågan att se efterfrågan på någonting man inte visste att man behövde och alla de där tecknen på lyckat entreprenörskap. Inte bara det, för varje par Toms-skor man köper ger han ett par skor till behövande.
​
Men.

Ingenting av detta hade varit möjligt utan familjens förmögenhet, och pengarna han redan tjänat som ung entreprenör med pappas monetära - och praktiska - uppbackning. Detta gör honom knappast mindre lyckad eller mindre beundransvärd. Absolut inte. Han är beundransvärd på många sätt. Men.
​
”Alla som skapar något är mer intresserade av att skapa än att skaffa sig en förmögenhet”, säger Mycoskie som är god för 300 miljoner dollar.
​
Stämmer det verkligen? Eller är inte framgången - det vi idag räknar i pengar och ingenting annat - drivkraften?

Det finns många floskler kring misslyckanden. Man misslyckas bara när man slutat försöka, bara de som vågas misslyckas kan lyckas och så vidare. Sanningen är snarare att ett misslyckande är få förunnat. Att misslyckas slukar pengar, möjligheter, tid och självförtroende. Jag har fått sparken från minst tre jobb, mina problem med psykisk hälsa är verkligen inga superkrafter (tvärtom) och jag våndas så gott som dagligen över all medioker skit jag skriver/producerar/säger i TV. Samtidigt vet jag ju att det är få som kan ha mitt jobb.
​
Att misslyckas är ett privilegium (ja, privilegium) som bara ett fåtal har råd med. ”Misslyckandet kan vändas till framgång". Sure, men bara för de som har sparbuffert, en bra försäkring och uppbackning. Alternativt, bra medicin, bra vårdkontakt, ett tajt kompisgäng eller familj, en hustler-anda som säger att man måste kavla upp ärmarna annara dör man. De sakerna är mer essentiella än kapital och entreprenörsanda -för att överleva misslyckandet.
​
Är jag avundsjuk på entreprenörer som lyckas? Är det här bara en arg text från någon som får min revisor att läga pannan i djupa veck? Nej, jag är inte avundsjuk på dem. Jag beundrar dem som jobbar hårt. Men till skillnad från skryta-om-sina-misslyckanden-grejen så går mina tankar till alla människor därute som faktiskt gett sitt bästa, kanske till och med sitt allt, och förlorat. Gott nytt år!
​

Karga norrbottningar

Det har varit väldigt lite sexsnack i år. Jag menar inte i allmänhet utan på det sätt som det ofta blir kring en tv-serie som lanseras som vågad eller naken eller sexig. Nu är det inte sexscenerna som "Jag for ned till bror" gjort sig känd för men jag skulle ändå vilja ge dem en eloge. Inte bara för male nudity och full frontals och så, utan för att de i sin råhet gestaltar precis den hunger och totala svält på närhet som huvudpersonerna känner.
​
Jag blev tillfrågad att lista lite saker för Ruben Östlunds och Felix Herngrens kommande filmströmningstjänst. Jag valde att lista fina sexscener. Och i detta tänkte jag såklart på hur snacket kring SEXSCENEN ändrats under åren. Ni vet, den där scenen det snackas om.
​
Jag vet, det har varit väldigt tyst om sådant senaste fem åren eller så.För saker har hänt. Inte bara med "intimacy coordinators" och sånt. Utan hur sex visas. Mindre och mindre som någonting sexigt och mer som flåsigt och lite motbjudande eller bara primitivt fånigt.

Jag gillade förra årets "Rivals", baserad på en så kallad "tantsnusk"-bok från 1980-talet, där männen är nakna, ligger ofta och mycket, men inte är hundra procent bildsköna. Deras attraktion ligger snarare i makten de besitter - den utspelar sig på 1980-talet och rör kommersialiseringen av TV-kanalerna. Jag gillar det därför att sexet då blir mer av en rekvisita, en miljöbeskrivning, snarare än något eggande eller kittlande. Som när de spelar tennis nakna. Och därmed bevisar att tennis, denna eleganta och sexiga sport, tappar all sin edge om det utförs utan kläder.

Jämför det med "Normala människor" eller, ännu roligare, med ”Wanderlust” som visades på BBC 2018. Det skulle bli den ”hetaste” och ”sexigaste” tv-serien någonsin på kanalen, i alla fall enligt en knippe brittiska tidningar. Så här lanserades den:

”Riktiga sexscener” var det stora dragplåstret, förutom Toni Colette i huvudrollen. Handlingen: Joy (Colette) är gift med Alan sedan många år tillbaka. Vardagen lunkar på för det medelålders paret, sexlivet är stabilt. Ingen av dem är direkt missnöjd, de älskar fortfarande varandra. Men lusten går på sparlåga och de börjar därför som smått diskutera möjligheten till ett öppet äktenskap. Ja, det är alltså här ”sexscenerna på riktigt” kommer in, och ”den första kvinnliga orgasmen i kanalen BBC”, som tidningen Daily Mail (felaktigt men entusiastiskt) skrev.

Men trots att Toni Colette mycket riktigt når klimax i en närgående scen blev tittarna besvikna. Problemet var att det inte fick en snygg och tillrättalagd scen som vi är vana att se sex skildrad på film (eller inom porr för den delen). Istället fick de en svettig och vanlig vardagsorgasm, lagom kladdig, utan varken bågade ryggar eller fuktiga läppar.
​
Sedan sexkoordinator blev ett inte bara legitimt yrke utan också en förutsättning på filminspelningarna har liknande diskussioner inte hörts. Jag säger inte att det är en dålig grej, "intimate coordinators" behövs såklart. Men den lilla frågan dyker upp: tar det bort känslan av det intima, det eggande?

Kanske. Men jag tror också att den sjunkande dragningskraften i SEXSCENEN kan bero på att vi helt enkelt också börjat prata mer om kroppen som funktionell och mindre som ett mysterium, något som trånar och suktar och hungrar och what not.

Kvinnokroppen har ju til exempel alltid varit hett stoff. Att klä på, att klä av, att dekonstruera, hylla med poesi och konst. Blah blah. Det enda som aldrig varit hett, och antagligen aldrig kommer att bli det, är den funktionella kvinnokroppen. Den som nu plötsligt undersöks, visas upp och porträtteras på alla möjliga sätt.

Ett tag var det klimakteriet. Som en förlängning av mensaktivismen som tidigare var den stora kroppsfunktionen på modet. Svenska staten har vigt över en halv miljon åt ”menscertifiering av arbetsplatser”.

Sen blev det fokus på amning och bröstmjölk. Geir Gulliksen som hade stora framgångar med ”Berättelse om ett äktenskap” beskriver i senaste romanen ”Se på oss nu” hur den 50-årige Hans träffar en yngre, nybliven mamma. Vid ett tillfälle handmjölkar henne eftersom hon har äggstockning. Scenen beskrivs som ”så magnifikt pinsam att den knappt går att uthärda” av Expressens Jens Liljestrand. DNs Philip Teir berättar att han ”greppade efter skämskudden.” I just detta fall är det visserligen mannens dråpliga tafatthet inför kvinnans kroppsfunktion som är själva kärnan i pinsamheten. Men ändå: senaste nytt just nu är att våra kroppar också gör olika saker. Prognos inför 2026 är därför att det blir mer fokus på dessa saker, som ännu fler rön om mäns testosteronbrist upp i åldrarna, till exempel.
​

...och så ytterligare en Ozempic-spaning

Hårspännen säljer plötsligt som smör, man har noterat en signifikant efterfrågan. Enligt Business of Fashion har det att göra med Ozempic. Kraftig viktminskning kan orsaka håravfall och hårspännen är ett sätt att dölja/modifiera/ha håret under kontroll.
​

Slutligen...

Avslutar med ett citat från journalisten Jessica DeFino, som liksom jag har ett nyhetsbrev om skönhets/industrin. Hon formulerar någonting jag hundra procent skriver under på och som kan fortsätta som ledord för nyhetsbrevet Fifty Scents.
​
Gott nytt år!