Hej alla!
​
Göteborgsdagarna gnisslar förbi. Jag promenerar ned till piren i ottan och tar färjan över till Hisingen. När jag började göra det var det becksvart ute, det är det inte längre och en morgon för inte så länge sedan såg jag en säl i älven. Den såg så ensam ut när den kikade upp över vattenytan.
​
Jag har inte mycket ork över till allt jag hade Planerat Att Göra medan jag är här. Som att skriva bokmanus. Som att hålla liv i italienskan. Jag packade ned ett par italienska böcker i ett godhjärtat försök till plugg. Men det blir att jag kollar "Love is Blind Italien" istället och brevväxlar med min rara italienska lärarinna.
Det jag observerar är följande: italienska snubbarna är snygga och välklädda, kvinnorna ytterst piffade. Männen snackar om att de vill ha en kvinna att DYRKA. Kvinnorna, i sin tur, pratar om att de vill träffa någon som "vill lära känna en PÅ RIKTIGT". Men mer specifika än så är de inte, jag tror inte de kan. Det stannar vid "någon med humor, någon min familj också gillar".

Sedan går jag på Friskis i Göteborg och vad gäller just denna, specifika grej skulle jag säga att det är fritt fram för "glöm inte att skruva tillbaka klockan tio år"-skämtet för de spelar schlager på alla pass jag går på, vilket är något Friskis Stockholm slutade med för länge sedan.
Så medan jag gör mina utfall och armhävningar så nödgas jag lyssna på rader som "Jag ska följa dig genom eld och vatten, genom land och hav" och "All min kärlek får du bära/Hela livet vill jag ge" och tänker att det inte är konstigt att kärlek som en idé om män som vill dyrka och kvinnor som vill bli utvalda.
​
​Därför ska vi idag prata om Lauren Berlants teori om cruel optimism som säger att vi håller fast vid fantasier om vad som ska ge oss lycka, samtidigt som de fantasierna hindrar oss att bli friare, mer självförverkligade och därför, i förlängningen, lyckligare.
​
Mer abstrakt: vår idé om lycka och det goda livet är vad som hindrar oss från lycka och det goda livet. :D
​
Översatt till kärlek blir det: Bilden av att kärlek för en kvinna/tjej är att bli utvald, att vara Bella Thorne och bli upptäckt av en Edward som vandrat hur många hundra år det nu är, för att hitta DIG, bygger på en idé om att du måste vara värd att väljas ut och den gör att vi formar oss själva till någon som är värd att bli utvald, vilket står i vägen för äkta självutveckling.
​
Eller "Fifty Shades". Eller "Pretty Woman". Eller "Dirty Dancing". Eller "Love is Blind" för den delen.

Vi låter, som så ofta, till Taylor Swift statuera exempel. Därför att hennes dröm om/bild av detta är inte bara personlig utan allmängiltig (det är väl ett av skälen till att hon är så universellt populär).
Hon har sjungit om utvaldhet och dyrkan i alla år. Som i "Fifteen" när hon beskviver att vara femton som en tid...

Där har vi det.​
​
Simone de Beauvoir nickar någonstans i sin himmel. Hon sa att en kvinna formar sitt egenvärde utifrån hur åtråvärd hon upplevs och med åren kommer hon att åtrå åtrån. ​
Kärlek för henne blir samma sak som bekräftelse. Att känna sig "sedd" genom att bli åtrådd. Att känna sig älskad genom att bli vald.

Taylors vuxna bild av kärleken och vad hon vill ha skiljer sig inte särskilt mycket från femtonåringens. US Weekly har listat alla låtar i vilka hon sjunger om bröllop genom åren (obs inte äktenskap utan bröllop) och den listan är lång.
​
Varför? För att bröllop och "put a ring on it" symboliserar utvaldhet.
​
Och nu när Taylor ju faktiskt blivit vald, fått en ring på fingret drömmer hon om...

...barn som springer på gatan (i en välbärgad förort, får man anta) och ser ut som maken (låten Wish list).​
...en man som behandlar henne väl och dessutom låter henne känna sig åtrådd och sexig (låten Wood).

...vilket vi kan tolka som utvaldhetens triumf. En vinstpokal. Vald att bli mor till hans barn och sexuellt åtrådd. Priset, den stora pokalen (pun intended) är att hon är den som får njuta av hans "wood" - och detta sjunger hon om för världen.

Med andra ord, hennes bild av kärleken och ett lyckat liv skiljer sig inte i sak från "All min kärlek får du bära/Hela livet vill jag ge". ​
​
Alternativet, som är svårt eftersom det ruckar på hela vår föreställningsvärld och trygghet, är att vilja något enbart för egen del. Alltså till skillnad från gängse allmängiltiga bild av kärlek och lycka.

Då kanske någon tänker "varför skulle jag inte vilja ha kärlek för egen del?". Eller "Hur kan en dröm om kärlek inte vara någonting jag vill ha?"
​
Svar: därför att det är en dröm om hur kärleken ska se ut, inte en dröm om kärleken. Det är en dröm som bygger på att den andra personen kan ge dig din dröm.
Det är såklart inte fel att drömma om att träffa en person som vill känna dig "på riktigt", någon som botar din ensamhet, någon du vill dela dagar och nätter med. Men det är i också i stort sett den enda bild av kärlek vi har. Den bilden är i det närmaste en arketyp vid det här laget, djupt inprogrammerad i oss. Men hur ofta ser den ut som vi föreställt oss? Däri ligger faran och cruel optimism.
​
Att avvika från den är inte lätt. Att vilja ha något för egen del, som inte står i relation till någon annan (någon att "dela livet med" eller bli vald av) kodas i allmänhet som fel, konstigt osv. Vad skulle man (kvinnor och män) kunna drömma om som inte involverar kärlek, kan man tänka?​
​
Tja, kanske en annan syn på kärlek? Men hur ska vi kunna våga drömma om en sådan när vi inte ens vet hur den skulle kunna se ut.​
​
Ett kulturellt exempel:

Man kan fundera över vad det skulle innebära att drömma om en djup egenkärlek och säg, omgiven av den rena kärleken från djur. Till exempel. Vi tackar Enya för inspo.
​
Här är några andra som bryter mot bilden av kärlek/äktenskap och som får skit för det:

...och här är de jättekonstiga reglerna:

1. De sover inte i samma sovrum

2. De flyttar inte ihop direkt

Kanske är det en del av vad jag gillar i den utskällda "Wuthering Heights" (här är min recension, här försvarar jag den i P1).
​Cathy och Heathcliff drömmer inte om en uppsättning ungar och glada dagar på farmen. De åtrår bortom det respektabla och resonliga. De åtrår bortom att längta efter någon som sätter en ring på fingret.
När Cathy säger "I am Heathcliff" så tolkas det ofta som att de är två halvor av en enhet. Men det gör inte jag. Jag tolkar det som att hennes jag blir helt upplöst när hon är tillsammans med honom. Egot (som i jaget) försvinner.
​​
Tänk befrielsen i en sådan dröm?
​
(Och nej, de åtrår såklart inte HELT bortom sociala regler, båda genomgår en konventionell makeover för att kunna accepteras. Cathy pga konventionen kräver det samt också pga retas med Heathcliff dvs få honom att välja henne/bekräfta henne.
Healthcliff pga konventionen kräver det men också pga förödmjukad av Cathy och under den falska tron att hon inte vill ha honom om han inte snyggar till sig).

Och, det måste påpekas, också detta är en historia om en man som dyrkar en enda kvinna, inte kan leva utan henne etc. och om en kvinna som blir galen av att bli vald av fel man.
För det är förstås någonting oerhört romantiskt och sexigt över en man som vill ha bara dig. Gud ja. Det är en av anledningarna till klassiker om besatt åtrå (som "Svindlande höjder") följer med oss århundrade efter århundrade.
Men det är också en fantasi/drömscenario med risker. Det är också en fantasi/drömscenario som har potentiall att göra oss olyckliga.
​
​Laurent Berlant, som alltså myntat det poetiska begreppet cruel optimism, förklarar sin teori ungefär så här:
​
Det fanns en tid då "samhället" lovade saker - och faktiskt kunde hålla dessa löften. Tänk 1950-talets USA och löften om inga fler krig, om bättre ekonomi, om möjligheten att äga ett hus, flytta ut i förorten och uppfostra barn i en trygg miljö. Och så vidare. Det fanns ju faktiskt fog för dessa löften, man byggde mycket, man uppmuntrade familjebildning och det fanns god ekonomisk tillväxt.
Löftet om att man kunde avancera i sin samhälsklass (dvs tjäna bättre, leva bättre, ta sig från arbetarklass till medelklass) var faktiskt mäjligt. Det var till och med realistiskt.

Men sedan var det inte längre det. Av flera framför allt politiska skäl (neoliberalism, kapitalism, nedmontering av statliga skydssystem etc) som kan sägas börja på 1970-talet och som sedan blommade ut fullständigt under yuppie-/Reagantiden 1980-talet.
​
Men, menar Berlant, vi fortsätter att odla/hålla fast vid samma fantasier om vad som utgör Ett Lyckat Liv (ett bättre jobb, mer finansiell trygghet, politisk och social jämställdhet, närhet till en partner etc.) trots att ingenting i den neoliberala vörlden utlovar dessa saker till individer - och de är verkligen inte nåbara längre. Men genom att hålla fast vid dessa fantasier och ideal om lyckan så blir vi olyckliga - i jakten på lyckan.
​
För vi har inte lärt oss någon annan bild av lyckan. Och det är alltså detta hon ifrågasätter och ger etiketten cruel optimism. Att vi inte tillåts drömma på annat sätt, trots att just den drömmen aldrig kan besannas för oss.
​
Det är alltså inte (dröm)objektet i sig som måste var ett problem/fel. Det är inte nädvändigtvis så att du valt fel partner, fel job, fel liv., satsat på helt fel dröm. (Det är heller inte fel att drömma om barn/äktenskap/familj/finansiell trygghet pga. äktenskap osv. Det tar jag för givet att alla förstår.)
​
Det är bara det att vi inte tillåts längta efter mer.
​
Med Berlants egna ord (och byt ut ordet "objekt" till "tvåsamhet" så blir det tydligare):

Det är inte så svårt att översätta detta också till skönhet. Om hur vår bild av skönhet, inte bara hur skönhet är eller ser ut (smal, flawless skin, ungdom etc), utan vad skönheten betyder (vi skulle bli så mycket lyckligare om vi gick ned fem kilo, om vi kunde ha de där dyra kläderna, helt enkelt bli lyckligare om vi var snyggare), får oss att sträva mot skänhet på ett sätt som hindrar oss från lycka. För det krävs inte stor hjärnverksamhet att tänka vad man skulle spara i fråga om oro, besvikelse, timmar, pengar och åter pengar och timmar, om vi kunde släppa den bilden. Men det kan vi ju inte för i sann cruel optimism-stil så finns det ingen annan bild av skönhet vi kan ta till istället.
​
Jag såg förresten dokumentärserien om "Americas Next Topmodel" (Netflix) och herrgud vad man hatar Tyra Banks och hennes skenhelighet. Hon är en levande cruel optimism!

1. Säger att hon vill tänja på skönhetsdefinitionen, visa att skönhet kan vara mer än supersmalt, vitt, perfekt proportioneligt. Samtidigt som hela grejen är att få de unga tjejerna att vilja bli utvalda som den vackraste i världen. Detta presenteras som det ultimata. Ett liv med glamour, beundran, pengar. De ska bli UTVALDA. De ska bli LYCKADE.
​
2. Så i sin strävan efter att bli vackrast i världen (och därmed lyckliga, många av dem kommer från riktigt taskiga bakgrunder) så får vi se dem trakasseras till att svimma av ätstörningar, slipa ned sina tänder, bryta ihop, utnyttas på alla möjliga sätt, mobbas...
​
4. Ergo: för att nå fantasin om det lyckliga livet förgör de sig totalt.
​
5. ...och Tyra Banks, denna djävul, försvarar det med "så ser samhället ut". Hon har visserligen inte fel där men lockar tjejerna med löftet om att hon kan förändra "samhället". Hon lockar med att hon skulle kunna få oss att fantisera om en annan bild av skönhet och lycka. Men i detta krossar hon flickorna.
​
Okej, tack för att du läser!

När jag ändå har dig på tråden...det här är genant men jag skulle vilja be dig om en tjänst. Jag tjänar ingenting på dessa brev. Men jag får för mig att du gillar att läsa dem och det gör mig glad. Om du gör det får du så gärna sprida ordet. Och skänka ett litet bidrag. Ett av skälen till att jag skriver dessa nyhetsbrev är för att jag tjänar så otroligt lite pengar, och det beror på att utrymmet för dessa typer av längre, resonerande texter bara krymper. Det vill säga mina arbetstillfällen. Det är ett skäl till att jag jobbar tillfälligt i Göteborg.
​
Tack och trevlig helg!
​
​Caroline aka Fifty Scents​
​
Ps. Credits till Candice Wuehle och hennes nyhetsbrev, där jag först hörde talas om cruel optimism.