Hej vänner!
​
Hänt sedan sist? Själv har jag flyttat till Göteborg (tillfälligt) för att jobba som frågeskrivare till På spåret. Den bästa yrkestiteln jag haft. Ett stressigare jobb än man kan tänka sig, tro det eller ej.
Lite stressigt är också att jag är äldst på min redaktion och inte fattar när de snackar om TikTok-stjärnor och jag vet inte, tv-spel eller något. Nyss fick jag alla att se på mig med nollställd blick när jag började yra om Svensktoppen och Tracks.
​
Jag ska säga exakt hur mycket äldre jag är än mina kollegor: jag köpte Vanity Fair-numret med bebisbilderna på Suri Cruise. Så gammal är jag.
​
Däremot var jag för ung för att bry mig om nakenbilderna på en gravid Demi Moore i samma tidning 1991. Jag fattade inte att det var något revolutionerande med dem.
Jag känner såklart till fotona som Annie Liebovitz tog och som parodierats, dissekerats och omtolkats i årtionden. Jag menar, vem känner inte till dem?

Men jag fattade inte att de förändrade en hel värld. Det gör jag nu, och det kan man i viss mån förstå när man ser dem. Kolla bara på hennes blick, hennes pose, hennes kropp. ​
Trenden med att visa upp sin gravidmage på ett konstnärligt och curerat sätt började inte där men att Moore var helt naken med en sån där stor mage var en helt ny grej.
​
Det skapade total moralpanik.

Moore visade egentligen inte mer hud än en Miss World i bikini eller en H&M-reklam för julens underkläder. Ändå vägrade vissa butiker och tidningskioskar att sälja numret och i vissa matvaruaffärer där barn (gasp!) skulle kunna se omslaget såldes det med censurerande pappersomslag som om det vore en porrtidning:

Läsare skickade in arga brev, upprörda människor ringde in till pratprogram på radio och tankarna gick exakt så här (i vanlighetsordning):
​​
1. En kvinnas graviditet är helig och rör bara henne själv.
2. En kvinnas graviditet är äcklig.
3. En kvinnas graviditet varken bör eller ska framställas som sexig, det är som att sexualisera Jungfru Maria eller sin egen mamma.
4. Demi Moore är överexponerad. Hon vill bara ha uppmärksamhet.

Enligt Demi Moores självbiografi var foton menat som en privat present till maken Bruce Willis men när chefredaktören Tina Brown såg det så tänkte hon omslag idirekt.
​
Det blev en stor professionell seger för Brown som headhuntats för att göra tidningen glammigare, skvallrigare och mer glimten i ögat. Brown var britt, van vid brittiska tabloidernas förmåga att skapa rubriker, skandaler och sensationer av ingenting. Hon fattade inte riktigt amerikanernas puritanska syn på saker som familj och naket men förstod att använda den för att piska upp publicitet.
​
Hennes makeover av tidningen började med att hon anställde stora namn, började publicera saker som låååånga kändisintervjuer, mer sensationella true crime-stories, glammiga foton från kändispartyn, kungligheter, Vita huset-grejer, politiska kommentarer....och tidningens upplaga växte från 200 000 till 1.2 miljoner.

Annie Leibovitz blev tidningens husfotograf - och är det fortfarande! Det är hon som ligger bakom kända bilder som Whoopi Goldberg i ett badkar fullt med mjölk och så vidare. Hennes bilder är lätta att känna igen.
​
Så med ekvationen Tina Brown (= skapa snackis), Annie Liebovitz (= skapa snackisbild) och Demi Moore (= trött på att bara vara Bruce Willis fru samt hela tiden bedömd för sitt utseende) blev det helt enkelt ett smashing omslag.
​
Men exakt hur mycket av ett skandalomslag det skulle bli är det oklart om de visste.
​
Hysterin kring det skapade förstås debatter, snack på radio och i TV osv. Ur en kommersiell synvinkel var det en succé. För Demi Moore själv en definierande bild som hon kom att behöva försvara i årtionden efteråt (Om jag inte rekommenderat hennes självbiografi Inside Out så gör jag det nu)
​
...men omslaget blev också en populärkulturell milstolpe. För har inte en populärkulturell händelse blivit ikonisk och historisk när det skapas parodier på den? Minns ni Den nakna pistolen-parodin? Lebovitz stämde Paramount för den (och förlorade).

Vår fascination av kändisgraviditeter kan bäst förklaras som den häpnadsväckande tanken att något så vanligt, normalt, brutalt och fysiskt som barnafödsel också är något stjärnor - dessa övermänskliga varelser - ägnar sig åt. Graviditeten både gör dem mer mänskliga och mer stjärnor på samma gång. Alltså, de blir mer "som oss" eftersom graviditeter inte är någonting exklusivt som bara ett visst människoskikt kan ägna sig åt. Men de blir också mer "stjärnor" eftersom just kändisarnas graviditeter tar proportioner som de flesta andras inte kan.
​
​Det som skiljer kändisarna från vanligt folk är att deras graviditet kan paketeras och snyggas till och mjukas upp och bli en del av inte bara beautykulturen utan också den sociala pressen på kvinnor. En kändisgraviditet handlar lika mycket om estetik och skönhet som den stundande föräldrarksapet. Om detta handlar veckans nyhetsbrev.

Vi börjar med den här bilden på Rihanna och A$AP Rocky. Den är menad att se spontan ut. Som att pararazzi bara råkade gå förbi paret 2022. Som att de bara är ett helt vanligt svennebananpar, hand i hand, som bara råkar klä sig i Chanel-kappa och vara glammigt sminkade och hänga ett Madonna/Like a virgin-kors mitt över gravidmagen (i en uppenbar hommage till Anna Wintours första Vogue-omslag, enligt mig).

Nej, nej. Bilden är helt och hållet curerad, från den "urbana" bakgrunden till Rihannas Chanel-kappa.
​
För kändisar har det alltid gällt att curera graviditeten, att använda den till att befästa någonting om kvinnlighet och beauty.

Exempel: Beyoncés foto på IG blev den mest lajkde på hela plattformen 2017. Den där hon framsätllt sig själv som lika delar Moder Jord, Jungfru Maria och sexy mama. Alla kvinnliga arketyper som finns. Hade hon fotat sig själv på samma sätt utan gravidmagen så hade hon varit kvinnlig. Nu är hon överkvinnlig. Performativt kvinnlig.

Det finns en spännande bok som heter "Pregnant with the stars" där författaren Renée Ann Cramer argumenterar för att den publika bilden av kändisgraviditeten är ett sätt att utöva social kontroll. Detta är vad Beyoncé och alla hennes gelikar gör.
Detta genom att både definiera och snäva till bilden av hur gravidkroppen/mammakroppen ska får se ut och sedan, i förlängningen, hur bilden av föräldrarskapet ska och får se ut.
​
Det börjar med hur kvinnor kategoriseras och definieras utifrån sin graviditet (vilka som är "showing" sin gravidmage vs. "hiding", till exempel).
Vi belönar en gravid kändis som är "glowing" på röda mattan men har svårare att acceptera en dålig kändisgraviditet, någon som går ned sig i mjukbrallor och slutar tvätta håret.
​
​När tidningarna hyllar de gravida kvinnorna som är "glowing" och "radfiant" och "know how to do maternity style" är det på samma gång en skamning av alla som inte går runt i högklackat och stylat hår. Kändisarna berättar för oss vad som är accepterat och inte. Och det som är totalt oaccepterat är att bli sin graviditet. Du ska vara kvinnlig som en gudinna (som Beyoncé) men du måste separera gravidmagen från resten av din kropp. Du är mamma och kvinna i sinnet och i estetiken men du får inte gå upp i din graviditet så pass att hela du blir tjock och svettig och får svullna anklar.
​
Du ska vara som Sienna Miller. Hon lyckas på ett väldigt visuellt sätt exemplifiera vad jag menar med att separera gravidmagen från resten av den superkvinnliga kroppen:

Man skammar också kändiskvinnor som försöker hålla sina graviditer hemliga - också detta ett exempel på social kontroll. Budskapet blir att kvinnors kroppar är allmängods.
För den som tycker att det är överdrivet och trams så rekommenderar jag att googla på January Jones som gömde sin gravidmage under tjocka tröjor och fick så mycket skit för det och ännu mer när hon vägrade säga vem pappan är.
​
Allmängods, som sagt.
​
Gravida mödrar förväntas också följa alla medicinska råd som finns, att vara hälsosamma och äta rätt. De får inte ha egna begär eller längtan. De får inte äta kakor eller pizza:

De får inte göra som Carla Bruni-Sarkozy som närapå blev bränd på bål inte när hon gick runt gravid på beachen i en minimal grå bikini (där hyllades hon) utan när hon sa att hon tyckte graviditeten var så jobbig och hon längtade så efter att den skulle vara över så att hon fick röka cigg igen. Det är ingen slump att högertidningen valt att illustrera denna hädelse med den här bilden på Carla som är en av världens mest kända fotomodeller men som här ser ut som en trashig förortsmorsa:

​
Nej, så ska gravida kändisar helt enkelt inte uppföra sig. Då blir det straff! Det enda sättet en gravid kvinna får visa sig är som glamorös och kvinnlig. Se bara på rubrikerna:

Men det gäller förstås att inte bara vara glammig, man ska också ha rätt storlek på graviditeten. Rätt slags snygg, rätt slags kvinnlig. Inte för sexig heller. Kim Kardashian var "för stor" och samtidigt kritiserades hon för att inte klä sig "properly". En tidningen skrev att hon såg ut som "en val".
​Elsa Pataky fick också höra att hon var för fet medan Jamie King fick kritik för att hon var för smal.

Vidare får man gärna visa magen men det får inte finnas stretchmarks på den. Och att amma offentligt är fortfarande ett no-no (ta också in Instagrams konstiga bröstvårtecensur här). Lägg till det till den sociala kontrollen. Du får vara gravid men du får inte agera gravid/mamma/naket/kroppsfunktioner/saker som kan misstas för sexiga för man kan och ska inte sexualisera en mamma.

Som sagt, det finns bara ett sätt att göra det rätt på och det är att överdriva kvinnligheten, överdriva glamouren på och separera själva graviditeten från dig själv. Bara det att man kallar det för en "bump"? En bula, en kulle, ett hinder. INTE en del av kroppen.
Säger man "baby bump" är det i mina öron också farligt nära det politiska, sociala övervakandet, ungefär som man i anti-abortkretsar pratar om ett levande barn när fostret knappt är utvecklat. Man skulle ju aldrig säga ett det är en "fetus bump", menar jag, fast det tekniskt är det.

Vidare så är hela idén med att kändisarna belönas och hyllas för att de så snabbt får tillbaka sin pre-pregnancy-kropp också en social kontroll, kanske den främsta, för det är också ett sätt att upprätthålla idéer och bilder av kvinnokroppen. Vad som är okej och inte. Hur den ska tuktas, stramas, kontrolleras. Den får inte leva ett eget liv, inga egna begär eller utsvävningar.
​
Den här (nedan) exemplifierar detta bra, det är ett försök att visa att javisst måste kändisarna också anstränga sig lite för att hålla formen både under och efter graviditeten men där är vi alla lika och kan de så kan du. Har du INTE gått ned graviditetskilona så är du bara lat. För Blake Lively ADMITTED att hon gick upp och att hon sedan var tvungen att faktiskt anstränga sig för att gå ned igen. Men det går att BALANSERA PERSONAL FITNESS med THE RESPONSIBILITIES OF PARENTING.

Här är ett annat exempel på hur tidningarna tar sitt ansvar/upprätthåller den sociala kontrollen genom att ge den gravida kvinnan "inspirerande wellness-råd", som i det här fallet är samma sak som att ge bantningstips. Eftersom deras "wellness advice" bygger på kvinnors före- och efterkroppar (post-baby changes, som det står här):

​
För kolla bara denna läskiga varning för vad som händer med en kropp man inte håller koll på, som får leva sitt eget graviditetsliv. Kvinnor förändras under graviditeten, som rubriken skriver, och det är knappast till det bättre. Varning, varning:

I allt detta tycker jag inte att det är konstigt att man, efter all kontroll man måste utöva, känner för att också belönas monetärt för detta jobb.
​
Numera är det inte lika vanligt att kändisar säljer exklusiva bilder på sina nyfödda telningar till tabloiderna för sjusiffriga belopp, snarare väljer många att hålla sina barn så hemliga och så utanför offentligheten som vanligt. Ibland går det utan skamning men aldrig utan rubriker..

Det finns istället idag många andra sätt att tjäna pengar på sin graviditet/sin baby. Fler än tidigare då babyfotona var enda valutan. Idag börjar företagssamarbetena redan innan babyn är född. Företaget ClearBlue, som säljer graviditetstester, lägger en superstor del av marknadsföringsbudgeten på att jobba med kändisar och influencers.

Det är en logisk utveckling på instagramkulturen såklart. Men kanske, om man ser det så, en rebellisk akt mot den kultur som också kontrollerar dem? En känsla av att ta tillbaka kontrollen, att dra nytta av spotlighten som riktas mot gravidkroppen? Är det inte detta resultat vi får?
Att profitera på sit ofödda barn ser jag som andra sida av myntet som säger att din kropp är allmängods och din mage en "bump".
​

Tack för att du läser!
​
Trevlig helg och vi hörs igen om två veckor!
​
Caroline aka Fifty