Alle man till rakning!

Första gången jag såg The Royal Tenenbaums när Luke Wilsons karaktär tar fram hyveln och raklöddret kände jag stark oro och obehag. Richie har precis insett att hans kärlek till sin styvsyster Margot aldrig kommer att få ett lyckligt slut så han ställer sig framför badrumsspegeln och tar upp rakkniven. Under de tre minuter som följer spelas en av de vackraste och sorgligaste scener som finns när Rickie Tenenbaum rakar av sig både skägg och huvudhår. Denna, den mest ritualiserade rakningsscen jag sett (och jag är ändå filmkritiker) visar rakning när den är som mest självförverkligande och styrkegivande. Rakningen som en vacker och oerhört manlig ritual. Allt detta på tre minuter.
​
För rakningen är dels ett tillfälle om dagen som spenderas i ensamhet, en tid för eftertanke och koncentration. Stunden kräver sin tid, sin fulla uppmärksamhet och sin invanda kunskap som bara kan fås genom övning och repetition. Gör ett misstag och hela skägget ryker eller så skär du dig.
​
I filmvärlden står det rakade huvudet ofta för en karaktärs utveckling (antingen blir hen stärkt eller försvagad). Han (eller hon) är redo för (eller tvingas till) nästa steg, en ny utmaning, en ny mognad och insikt.
Och lite så funkar ju rakningen för gemene man också, som under den stunden på morgonen förbereder sig för resten av dagen, för de svårigheter och beslut som kommer att höra dagen till.
​
Det finns massor av skrifter som visar att redan de gamla egyptierna rakade sig, och gärna rituellt som ett tecken på ett inre renande såväl som ett yttre, och det vilar någonting fridfullt i att tänka att just den där stunden är en tid för eftertanke och har så varit sedan apostlarnas tid.
​
I scenen står Richie Tenenbaum inför sitt livs svåraste val. Underkasta sig en kärlek som aldrig blir eller att acceptera tingens tillstånd och gå vidare.
Han väljer det senare (i just denna scen) och låter rakningen bli en del av det och varje strå som faller symboliserar hoppet och kärleken som försvinner och den renlighet han slutligen uppnår genom att göra så.
​
Det är en rörande scen, en talande scen trots att den är helt repliklös. För alla vet att en rakhyvel betyder förändring vare sig man vill eller inte.
​
Detta nyhetsbrev handlar om det.

...och därför börjar vi med skägg!
​
Förutom andra signifikanser, som mode och ideal, så har skägg alltid varit en klassfråga. Förr hade arbetare skägg medan rika knösar hade råd att raka bort det hos barberaren. Idag har medelklassens och den övre medelklassens män skägg, men de har också ansat och omsorgsfullt tagit hand om det med groomingprodukter och väl matchande kläder och accessoarer.

Skägg är och har alltid varit en symbol för maskulinitet. Bara män kan få tjockt skägg (kvinnor kan få grova skäggstrån och ansiktsbehåring men inte skägg) och skägg är även något som betonar saker som ålder, mognad och social tillhörighet.
Men just den sociala tillhörigheten har skiftat. Idag var det till exempel länge sedan en amerikansk president eller en svensk partiledare hade grovt skägg. En sak man kan roa sig med är att tänka på varför. Vem som "snott" skägget, så att säga.

För ansiktshår och kroppshår är aldrig konstant. Inte bara kan de rakas av eller växa fritt, idealet kring dessa strån förändras också över tid. Tankar om hur det går trender i skägg får mig också att tänka på kvinnors behåring. Så låt oss prata om det.

Någon har räknat ut hur många timmar av sitt liv som genomsnittskvinnan lägger på att ta bort kroppshår. Svaret är åtta veckor. Det kan man jämföra med genomsnittsmannen som lägger 6 veckor på samma syssla.
​
Varför?

En gång i tiden, för 2000 år sedan, var det för att slippa ohyra och för att vara rena inför gud. Men saker som skönhetsideal, skam och komplex är enklare att tjäna pengar på. I början av 1900-talet började därför den stora industri som idag omsätter miljarders miljarder på att hålla oss släta och hårlösa.

Den första rakhyveln för kvinnor introducerades redan 1915 av Gillette. Den hade det eleganta och parodiskt kvinnliga namnet Milady Decollette. Notera det vackra lilla etuiet för hyveln.
Men Milady Decolette kom inte till på grund av en skriande efterfrågan. Tvärtom, Gillette skapade ett behov med hjälp av lyckad marknadsföring. Man pekade på det nya, spännande modet med syntetiskt tyg som genomskinlig och tunn nylon!
Men också nya stilar: praktiska och massproducerade plagg som visade mer av kvinnors hud (som i annonstexten ovan). Ärmlösa och tunna aftonklänningar i synnerhet, som bars bland välbärgade kvinnor i societeten. För att inte nämna kjolarna som blev kortare än någonsin tidigare.
​
Håriga kvinnor, kunde man läsa i annonser, var ohygieniska och onaturliga och stötte bort potentiella makar med allt sitt läskiga hår. Man undvek till varje pris att använda ordet ”rakning” eftersom det lät alldeles för manligt. I stället pratade man om renhet och att ”göra huden len”.

En viktig sak i sammanhanget är att tidigare hade kvinnor fostrats till att bete sig kvinnligt, som att vara kyska, tysta och väna. Nu, för första gången i världshistorien, började kvinnligheten istället att definieras av att se kvinnlig ut. Sminkad, långhårig, smal, bystig, hårlös. Sådana saker. Detta är viktigt.

Fler och fler kvinnor börjar läsa modemagasin kring 1920-talet (fler och fler kunde också, tack vare utbyggnaden av tåget, få tag i tidningarna) och fler företag upptäcker vilka underverk en annonskampanj kan göra. I synnerhet när det gäller att skapa ett behov (eller komplex) som inte fanns där från början.
​
Under den första halvan av 1900-talet blommar dessutom teknologin, som gör att saker kan masstillverkas och beställas via postorder. Även de mest avlägsna platser och kvinnor kan få ta del av både modemagasinen och de nya, moderna produkterna.

1930 skriver Helena Rubinstein i just en sådan tidning att hårborttagning är ”en lika stor del av rutinen hos varje kvinna som att tvätta håret eller måla naglarna.”
​
...vilket var en lögn. För runt 1930-talet hade hårt arbetande kvinnor (med betalt och obetalt jobb), precis som i dag, sällan tid (eller pengar) att besöka skönhetssalongen för en manikyr eller klippning. Bara ett visst samhällsskikt höll på så.
​
Under andra världskriget fanns det annat att tänka på, om man säger så, men dessutom blev det brist på nylonstrumpor så benen fick gå bara - vilket gjorde det lättare att bara raka dem hemma och slippa leta nylonstrumpor på svarta marknaden. 1946 introduceras dessutom bikinin så nu var icke-rakade ben inte ens ett alternativ. Klirr i kassan för Gillette!

Vi snabbspolar till Playboy, som dyker upp på 1950-talet. Släta modeller är idealet för om inte kvinnlig skönhet så i alla fall sexighet. Detta är också en slags tillbaka-till-oskuldens-tid-period i västvärlden där tonåringar plötsligt får ett eget liv och där sex återgår till att bli något superromantiskt men också läskigt. Onani bestraffar sig och går det riktigt illa blir man med barn och då är livet i stort sett slut. Så det här med ungdomlighet/sexighet-grejen är intressant likaså hemmafru/pinuppaidealet. Och båda favoriserar då förstås kvinnor utan kroppshår.
​
Backlashen kommer under 1960- och 70-talet där kvinnofrågor hamnar högre upp på agendan och som en del av feministrörelsen var kvinnans rätt till sin egen kropp. Raka eller inte raka – det är hennes eget val och inte något som någon farbror i morgonrock ska bestämma. Eller någon annan man heller för den delen. ​

Samtidigt, i den sexuella världens bakgård, publicerar Larry Flynt första numret av Barely Legal, en porrtidning med 18-åriga tjejer (som poserar som om de vore ännu yngre). Tonårskroppen erotiseras å det grövsta. Taxi Driver släpps 1978 där Jodie Foster spelar en prostituerad som knappt blivit tonåring. Brooke Shields har samma typ av roll i Pretty Baby som kommer samma år. Dessa unga tjejer, som presenteras i en nästan övertydlig sexuell kontext, ser så enormt flickiga, underordnade och feminina ut. I synnerhet bredvid en hårig man. Modet är också glatt, flickigt och det man kan kalla ”carefree”. Behå är valfritt, glansiga läppar och ett öppet sinne är däremot obligatoriskt.

Vi rör oss sedan mot 1980-talet och powerkvinnorna som tar vad de vill ha, men på männens villkor. Via en tid av bredaxlade kavajer och fixerande hårspray når vi modefotografiets och supermodellernas väg mot upphöjdheten. Alla stora modefotografer, från Richard Avedon till Herb Ritts och Helmut Newton fotograferar superkvinnor/amazonkvinnor i högklackat etc. och de flesta har könshår. I synnerhet syns det i Newtons bilder, som också dyker upp i en tid då realitysåpan, tidningstabloiderna och skvallerkulturen verkligen tar fart. Vi blir legitimerade voyeurer, som professor Joseph Slade skriver i en "berömd" avhandling. Vi träder in i en tid av stringtrosor, jeans med låg midja, fortsatt sexualiserande av tonårstjejer (Britney Spears är ett typexempel) och – framför allt – allas tillgång till porr.
Vi är nu någonstans i 1990-talet. Kvinnors underkläder krymper och har stannat i växten sedan dess (även om stringtrosan idag säljer mindre än för 20 år sedan). Vi skyler mindre hud och textilierna blir mer och mer genomskinliga - och kroppsbehåringen därför ännu mer sällsynt. Medan porren rullar på, reality-teven tänjer gränser, visar vanliga människor som har riktigt sex i Big Brother-huset och media tränger djupare och djupare in i de allra mörkaste hörn av vårt liv och vår psykologi blir vi mer intresserade av att se mer. Vi stänger in folk i en tv-studio och ser vad de gör minut för minut. Dokusåpakändisen som blottar allt föds. Och med allt menas allt. Och där finns inte hår. Supermodellerna likaså, och med dem en ”waifig” look som är androgyn och prisar modeller som ser flickiga och unga ut. Och en kvinna som ser ut som, well, ett barn, kan inte ha kroppshår för det förtar ju illusionen av att hon är ung. Detta fattade Larry Flynt tidigt. Sad.
​
År 2000 upplyser Sex and the City en hel västvärld om den brasilianska vaxningen. Victoria Beckham säger att brazilians borde vara obligatoriska efter 15 års ålder. Den hårlösa kvinnan är idealet - det finns liksom inget annat- och 30% av Internet består av porrsidor. Dessa lätthittade och lättillgängliga sidor ersätter de tummade skolböckerna i sexualkunskap och porrtidingar ”i skogen”. Helrakat är kutym.
Porrens fel, säger många. Och ja, under 2000-talet syns fler och fler rakade kön i porren, det börjar redan på 1990-talet. Dels av praktiska skäl – intressant nog har olika kvinnliga porrskådisar sagt att de började raka sig av praktiska skäl, för att det var lättare att tvätta sig mellan tagningarna, inte för den sexuella stimulins skull. ¯\_(ツ)_/¯
​
Men det finns också andra faktorer som spelar in i det rakade, exponerade kvinnokönets dominans. En faktor är att ett bart kvinnokön signalerar flickighet, precis som vi varit inne på. Aldrig har ungdom varit så idealiserat som under 2000-talet. Antirynk-krämernas årtionde, plastikoperationernas inträde på den allmänna arenan och det explosionsartade intresset för MODE. 2000-talskvinnan lägger ned fyra månader av sitt liv på att ta bort hår från sin kropp. Mer än någon tidigare generation. Varför? Just därför. Ungdomsfixeringen. Fär att nu är den - rättelse: känns den - mer inom räckhåll. Krämerna, kniven, modet osv.

​Men ungdomlig skönhet skulle ju lika gärna kunna betyda ”naturlig skönhet” om man verkligen ville. Är inte en ungdom är skön av naturen för att hon eller han är ung och oförstörd? Men det finns inga pengar för rakhyvelbolagen i det så därför är det lika bra att fortsätta trycka på de pengainbringande komplexen som säger att naturlig skönhet är modifierad (rakad, behandlad etc) skönhet.
​
Som Veets reklamkampanj (2014) med sloganen ”Don’t risk dudeness”, där tjejer som inte vaxar benen (och – får man förmoda, könet) uppfattas som motbjudande, håriga män.
​
Just den kampanjen fick mycket kritik i USA, i synnerhet reklamfilmen där en kvinna som råkat ut för någon slags olycka förs in på akuten för att genomgå en akutoperation men får panik eftersom hon inte vill att läkarna ska se hennes orakade kön. En annan version visar en man såg går till sängs med en härlig tjej men vaknar upp i tron att han legat med en man eftersom han känner hennes håriga ben när han kramar henne. Här är skärmdumpar ur denna popkulturella milstople:

Idag, 2025, har vi faktiskt mindre kroppshår än någonsin. Man uppskattar att mellan 80-99% av västerländska kvinnor rakar armar, ben och bikinilinje regelbundet, alltså flera dagar i veckan. Men också ansiktet (det säljs ju särskilda små rakhyvlar för det fina fjunet i ansiktet), tweakar brynen osv. Så sammantaget, utslaget på typ kroppens hudareal, så är vi slätare och hårlösare än någonsin tidigare.
​
Men just eftersom den hårfria kvinnan blivit en sådan stark norm ser man också ett motstånd. En orakad armhåla är idag ett sätt att visa motstånd, att lägga fram den radikala idéen att kroppshår är naturligt. Också för kvinnor.
​
Tänk.

Men nej, det går ju inte. För trots att företag som Estrid femmewashar och säger att rakning är ett val så är det ju inte det. Därför att den kvinna som väljer att inte raka sig går emot normer. Blir ett statement. Varesig detta är hennes intentioner eller inte (se Julia Roberts armhåla 1999 på premiären av Notting Hill. Sök på hennes namn och "armpit" och betänk att detta blivit en världsnyhet - och fortfarande är. Senast 2024 skrev Vogue en artikel om just denna "incident").
​
"Fuck norms and patriarchy" skriver Estrid (med manlig styrelse i företaget btw).

När vi ändå är inne på ämnet...

Rumpan lever i antingen den bästa eller den sämsta av tider. Aldrig förr har den runda kroppsdelen fått så mycket uppmärksamhet. Den hyllas i låtar, accentueras frikostigt i det alltmer hysteriskt utbredda gymmodet. När kvinnor tränar lägger vi mest fokus på vår bak, enligt statistik från Styrkelabbet. Och orkar man inte gymma så kan man fixa en generös rondör hos kirurgen – Brazilian Butt Lift är fortfarande det snabbast växande kosmetiska ingreppet världen över. Så älskad är baken att den också har en helt egen hudvårdskategori.

”Hole care”-produkter ska mjukgöra, bleka och vårda hela analområdet, från skinkorna till underlivet. Som Teen Vogue uttrycker det i en artikel riktad till tonåringar: ”precis som dina lady bits så är din rumpa också en helig plats som också förtjänar omsorg”.

Märket Asset utlovar ”optimal rumphälsa” och recensionerna av deras ”Hole serum” är överväldigande positiva. ”Mitt *** har blivit lite torrt över tid och förlorat färgen den hade förr […] nu känns den mjukare och har fått tillbaka sin naturligt röda färg, skriver en entusiastisk kund.
Studio Ready säljer lyxiga parfymer för ***, framtagna i Grasse och det finns en rumpmask för varje rumptyp – lera för den med fet hy, peeling och uppstramande för den åldrande och en sheet mask för den som helt enkelt älskar att skämma bort sina skinkor.
​
Målgruppen är delvis män som har sex med män men framför allt kvinnor. Inte bara för att kvinnor köper mer hudvård generellt utan också för att rumpprodukterna går hand i hand med alla intimprodukter som också svämmar över på marknaden. Det är inte längre bara ansiktet som måste vara rynkfritt, slätt och i rätt hudton utan det gäller hela kroppen. Produkten ”the Illuminator”, som säljs på svenska apotek, lovar att förbättra det yttre intimområdet eftersom det ”har en tendens till att huden mörknar, gulnar och blir matt”. Novaclear Whitening Intimate Wash Gel som säljs på bland annat Lyko ”jobbar för att ljusa upp de mörka pigmenten i underlivet”, precis som Kiehl’s nya ”hudtonskorrigerande intimdroppar”.

(Jag ber verkligen okm ursäkt för detta NSFW-nyhetsbrev denna vecka men detta är skönhetsvärlden vi lever i nu)

”Vi vill bryta tabut”, säger skaparen bakom MyBum, som säljer rumpkräm i gulliga förpackningar i lila och rött: ”Våra produkter vill stå bredvid dina skönhetsprodukter i badrumsskåpet. Det är en del av avstigmatiserandet”.

”För bättre självkänsla och självsäkerhet”, säger märket Megababe om deras tvål för rumpa och underliv, berikad med hudföryngrande antioxidanter.

Budskapet om att inte skämmas skaver ordentligt. Saker som nyanser på diverse intima kroppsdelar är inte ett problem förrän marknadskrafterna säger att det är det. Och de många, många doftsatta produkterna för att rengöra och parfymera är inte bara potentiellt skadliga utan bygger också på den seglivade, gamla och misogyna föreställningen om att kvinnors underliv är smutsigt. Den ideala kvinnligheten får tydligen inte dofta någonting alls, vilket är en fysisk omöjlighet. Möjligtvis svagt av förförisk jasmin och friskt päron, som svenska DeoDocs Intimate Deospray (som för övrigt skryter om att den är lätt att ta med i handväskan så att man aldrig någonsin behöver dofta naturligt igen).

Budskapet är därför inte ”Vi vill bryta tabu kring kvinnokroppen”, som märkena vill påskina, utan ”Vi vill skapa ytterligare ett tabu”. Eller, kanske mer sanningsenligt, ”Vi vill bryta tabu kring att sälja dyra produkter som kvinnokroppen inte behöver”. Skam finns med i bilden oavsett och därför känns detta relevant att skriva om i just detta nyhetsbrev som handlar om rakning. ​
Skönhetsindustrin har alltid använt sig av skam och kontroll, det är liksom hela deras raison d’être (se texten ovan).

Skönhetsindustrin lever på löftet om att vi kan och bör kontrollera vår kropp – behåring, kroppsdoft, hårfärg, till och med hudens åldrande – genom produktköp. Inga nyheter där. Vad som däremot är aningen skrämmande elller intressant, beroende på hur man ser på det, är hur kravet på kontroll kommer närmare och närmare, från attribut till hudstruktur och nu ända in i det mest privata och intima. Allt under försäkran att det handlar om (kvinnors) välbefinnande och hälsa.

Jag lämnar er med denna inte på något sätt airbrushade reklambilden på Julia Roberts.

Trevlig helg!
​
Caroline aka Fifty
​
PS. Om du har en kompis som du tror skulle uppskatta att få ett gratis nyhetsbrev varje fredag så kan du skicka den här länken där man kan skriva upp sig. Om man vill veta vad man skriver upp sig på innan så finns alla samlade nyhetsbrev här.