Hej!
​
​Jag skrev en essä i Göteborgs-Posten förra helgen. Den handlade om träning, protein, kött och manlighet. Ni kan aldrig gissa vad som hände sen!
Visst hade jag väntat mig en och annan diskussion om proteinets vara eller icke vara eftersom det är en sak som delar träningsvärlden i två (inte att protein är viktigt utan hur mycket man behöver och varifrån proteinet ska tas, från animaliska källor, vegetabiliska eller - kontroversiellt! - kosttillskott).
Men jag hade inte räknat med personliga påhopp. Som att bli kallad dum, nonchalant (!), ignorant, "djup okunnig", feminist (!) och annat vitt och brett.
​
Jag tror inte det är ämnen som "träning" och "protein" som stör utan "köttätande" och "maskulinitet" i samma mening. Jag borde såklart sett det komma. Märkligt nog gjorde jag inte det och nu har jag fått blocka folk och stänga av taggningsfunktionen i Instagram igen. Och ja, det är naturligtvis stressande och upprörande. Jag har ännu inte nått någon punkt i varken livet eller karriären där jag kan stänga av, tänka "jaja, det får man räkna med" eller ens rycka på axlarna. Det är helt enkelt ledsamt och sårande när jag intresserar mig för någonting, lägger stor mängd tid på research, att formulera mig så att precis det som fascinerar mig ska gå fram också till någon annan, och sedan få motta skällsord. En läsare skrev "För att vara tydlig - du är inte en av oss" (han menade, du är inte en person som här hemma på ett gym).
​
Så vad skrev jag som var så upprörande?
​
Det ska sägas att rubriken i tidningen, om att "det är något fel på män som äter rå kycklingsmoothie", inte är satt av mig. Den är klickvänlig, det får jag medge. Men ingen jag skulle satt. För det är så mycket fel på män som det är fel på ekvationen protein = kött = manskulinitet.
​
​Texten handlar om protein. Om jakten på protein. Om protein som den heliga graalen, det som ger oss muskler, det som får oss att gå ned i vikt, som bygger hela vår kropp, det som gör oss starka - och snygga.
I alla fall heter det så i träningsvärlden.
​
Det stämmer att protein är en av tre makronutrienter (tillsammans med kolhydrater och fett) som vi helt enkelt inte klarar oss utan.
Vi som i vi människor. Vi som i tränande personer som vill bygga eller bevara muskler.
​
​Därför har proteinpulver (och annat som ska optimera träningen och livet) ökat explosionsartat i försäljning. Siffrorna är svajiga för det är svårt att separera protein från övrig kosttillskott när man ser till statistiken men ungefär tio procent ökad omsättning per år sedan 2015. Det beror på lite olika grejer men bland annat att det inte bara är deffande män som är målgruppen utan också deffande kvinnor (som blivit fler), arbetande personer, pensionärer osv. som får höra att de kan bygga mer muskler, få ökad energi och fokus även om de inte har tid att äta optimalt.
​
Vi inleder resonerandet kring detta med en rolig fråga: när började man sälja proteinpulver? Alltså när skapades det första proteinpulvret?
​
​Tänk på det så länge medan vi går vidare.
​
Jag började skriva om protein därför att jag tränar och därför att jag försöker gå ned i vikt utan att tappa muskelmassa. Då hamnar man där direkt. Proteinet. Allt blir en jakt på proteinet, varenda måltid. De övriga grejerna på tallriken är liksom bara extramaterial.
Men måste proteinet vara kött? Jag vill helst inte äta kött. Och är 120 gram protein om dagen, som dietisten kom fram till under en konsultation, verkligen rimligt?
​
Min text tar avstamp där.
​
I samma veva som jag besökte en dietist och började räkna dagliga kalorier och proteinkvot skulle jag prata om "Liver King" i "Efter Fem" och var då tvungen att kolla på Netflixdokumentären om denna råbarkade fitnessinfluencer som, liksom majoriteten av fitnessinfluencers, har sig själv som både försökskanin och evidens. Det funkade för mig. Jag blev superdeffad med min motod.
​
Det som funkat för honom och hans två barn är rått kött och massor, massor, massor av det. Han äter rå lever (därav namnet), olika andra organ från olika djur och han dricker djurblod. Det tycks nästan som att ju råare och mer djuriskt det är desto bättre. Han äter ofta med händerna, sliter köttet i stycken. Och han är ju superdeffad. Alltså enorm. Säger sig ha bättrat sina barns hälsa, säger sig ha optimerat sin egen på alla tänkbara sätt.
​
​Detta fick mig att tänka - är det köttet i sig som är den maskulina kraften? Och inte proteinet.
Alltså, man får ju protein också från fisk (tonfisk är tydligen råvaran med högst procent protein per hundra gram, 23 g per 100 g jämfört med både kyckling och nötkött som har 22 g per 100 g) så det borde ju ha exakt samma hälsofördelar (om inte fler, eftersom fisk har mindre fett i regel, och mer Omega-3) men den har inte samma maskulina kraft.

Att det sedan kommit fram att Liver King byggt sin kropp på anabola är mindre intressant för mig. Jag är mer intresserad av bilden av maskulinitet han vill visa upp - och hans story om att denna kropp, detta psyke, har han byggt upp medelst att slita djur i stycken.
​
Den typen av maskulinitet hör ihop med carnoviredieten, tycker jag. Den som Jordan B Peterson och Joe Rogan, till exempel, förespråkat. Man kan se Peterson som företrädare för en psykologisk manlighet som betonar ordning, känslokyla, logik, rationalitet (till skillnad från kvinnors känslor, irrationella beteenden etc) och Rogan...well, samma sak plus deff, kraftiga biceps och bakvänd keps.
​
Här är ett citat från min artikel i GP:

Detta har alltså inte gillats av (manliga) läsare. Men faktum är att detta inte är någonting jag själv hittat på eller fabulerar kring. Det gjorts många studier på män och köttätande som visar att män uppfattar andra män som äter kött som maskulinare än män som äter vegetariskt (se också Dude food).
​
Män äter mycket riktigt mer kött i sällskap av andra män.
​
Slutsats ett: därför att de då uppfattas som manligare och mer självsäkra (och vill göra det). Man kallar det i studierna för en "köttätaridentitet". Jag är en man som äter kött, jag är inte en mesig man som äter vegetariskt. Detta kan ses som en del av en pågående diskussion kring genus, att man är så rädd att förlora den binära uppdelningen av manligt/kvinnligt att detta överförs på allt möjligt i livsstilen.
​
Slutsats två: Det är inte kvinnor man vill imponera på med sitt köttätande utan andra män.

Enligt Livsmedelsverket och de flesta medicinska institut i världen och deras nationella riktlinjer osv så behöver vi 0,83 gram protein per kilo kroppsvikt. För styrketränare som vill öka sin muskelmassa rekommenderas 1,5–2,2 gram per kilo kroppsvikt. ​
​​
Detta får vi i regel i oss utan jättestora ansträngningar.

Enligt Livsmedelsverkets kostundersökning Riksmaten äter svenskar i genomsnitt 1–1,2 gram protein per kilo kroppsvikt, eller runt 72 gram för kvinnor och 92 gram för män. Alltså mycket högre intag än de rekommenderade. Detsamma gäller i många andra västländer, genomsnittsamerikanen får i sig 80 gram om dagen, bland annat genom spannmål och grönsaker. ​
​
​Så varför denna proteinhysteri? Hur började den? Varför ökar den? Och varför blir folk (män) arga när man antyder att den kanske är överdriven?​
​
Jo, dels för att den just är intimt förknippad med manlighet och maskulinitet. Och det borde de sexistiska påhoppen utifrån min text också säga någonting om. Det gör ingen skillnad för muskeltillväxten varifrån proteinet kommer, alltså om det är animaliskt eller vegetabiliskt. Här är några källor på det.
​
Men hur blev det så då?
Min amatörgissning är som följer...
​​
​Eller vänta, vi inleder odyssén med: när kom första proteinpulvret på marknaden tror ni? Har vi några gissningar? För snart kommer svaret.
​
Själv gissade jag på 1950-talet. Jag tänkte att efterkrigstiden med sin vurm för kakmixar och pulver överlag (Jello och sånt) var en bra tid för också proteinpulvret, inte minst med tanke på den nya fitnessverksamheten och beefcakeidealet.
​
Men nej.
​
Det var i mitten av 1800-talet som vetenskapen slog fast att våra tre primära energikällor är makronutrienterna kolhydrater, fett och protein. Den tyska kemisten Justus von Liebig utsåg proteinet till ”den enda sanna nutrienten” och producerade världens första proteintillskott ”Liebigs köttextrakt” som gjorde succé 1860 bland fattiga familjer som inte hade råd med riktigt kött! ​
​
​Ungefär samtidigt grundade John Harvey Kellogg (ja, han med flingorna) sitt hälsosanatorium i USA. Familjen Kellogg, som var övertygade om den proteinrika, vegetariska kostens alla fördelar, sålde frukostflingor, granola, olika nötsmör och ”nötkött” (vegetariska nötbaserade substitut) över hela nationen på 1910-talet med protein som argument. Dock protein från vegetabiliska källor!

Sedan kom proteinshaken och proteinbaren och de kom faktiskt stort just på 1950-talet. 1952 såldes den första proteinshaken i USA, marknadsförd av bodybuildaren Bob Hoffman.
​
Total oväsentlig trivia: Jim Murray, Hoffmans marknadsansvarige, har beskrivit hur Hoffman hällde smälte choklad i en gryta med sojamjöl och olja, och rörde ihop allting med en åra.

Under 1970- och 1980-talet fortsatte proteinprodukterna att utvecklas tillsammans med en ny workout- och bodybuildingtrend (här tänker man gärna Jane Fonda, Jamie Lee Curtis, John Travolta, "Flashdance", "Fame"....) men hamnade i skymundan av allt annat ätbart som i stället utlovade lågt kalorital, low-fat och sockerfritt. Detta var trots allt under årtiondet då aerobics, workout, sportmode, soppdieter, måltidsersättning och lightprodukter tog över butikshyllorna.
​
​När man i början av 2000-talet påstod att en diet baserad på skyhögt proteinintag kunde bidra till viktminskning hamnade proteinet åter på tronen - där den stannat.
​ ​
Dagens proteinpulver består oftast av vassle, det anses "renast" och effektivast (dvs mest protein per gram minus utfyllnadsingredienser). Vassle är vätskan som blir över när man gör ost av mjölk. Alltså animalisk biprodukt. Men det betyder att när tillverkning och efterfrågan av proteintillskott ökar så gör köttproduktionen det också - och den korrellerar redan med ett ökat intresse för animaliskt protein (bland i synnerhet männen då) - vilket i sin tur för med sig ökade utsläpp och utarmning på kväve och fosfor.
​
​Till sillnad från skammande av fett och kolhydrater genom dieter som Atkins, LCHF, paleo och keto, så har proteinets rykte aldrig svärtats ned. Tvärtom. ”När det står ”protein” på kartongen säger kunden ”den tar jag””, lydde en rubrik i Wall Street Journal 2013 som konstaterade att framtiden låg i produkter med tillsatt protein.

...och det stämmer nog. På ICA står det "rik på protein" på deras tofu. Till exempel.
​
Tänk på saken lite snabbt - vad låter hälsosammast av fett, kolhydrater och protein - våra tre makronutrienter? Och varför tänker du omedelbart att protein låter bäst och nyttigast och något man absolut inte blir tjock av?
​
Nå. Ica har visserligen rätt, tofu är en källa till protein, till skillnad från saker som pulver och shakes är ultraprocessade, vilket forskning visar är dåligt för oss på alla möjliga sätt.
Bars är ofta laddade med kalorier och innehåller mer socker än en Snickers – även om de är sötade med artificiellt socker. I stort sett alla innehåller också emulgeringsmedel (länkat till fetma och inflammation i tarmen).

Ordet "proteinwashing" har ännu inte satt sig. Men det borde finnas. Minns var du läste det först!
Ett exempel: 2015 stämde en intressegrupp för vetenskapliga fakta bolaget General Mills för att de på falska grunder marknadsfört frukostflingorna Cheerios med extra protein. Bara sju av de elva gram protein som utlovades per portion kom från flingorna, de övriga fyra kom från mjölken vilket inte gör just dessa flingor proteinrikare än vanliga Cheerios – bara dyrare.
​
Okej. Men proteinet nu då. Det vi kan få i oss på annat sätt, som inte är kosttillskott och flingor och proteinglass och vad det nu är.
Vi som tränar då och vill bli starkare och få mer synliga muskler, ska vi inte äta mer protein alltså?
Jodå, extra protein kan hjälpa till med ökningen av muskelmassan. Men den som däremot äter protein utan att träna får ingen tillökning. Frågan blir då förstår hur stor den av tillökningen som kommer av träningen endast och hur stor del som tillskottet av protein står för. Detta är ju supersvårt att kartlägga/bevisa. ​
​En forskare, Stuart Phillips, som ägnat tjugo år åt detta, säger till BBC att ”Den som konsumerar extra protein och tränar två, tre gånger i veckan får en minimal ökning medan de som tränar fyra, fem dagar i veckan ser en liten ökning.”
​
Med andra ord: är du inte en oerhört dedikerad, professionell atlet så kommer proteinpulvret inte göra någon större skillnad. Men kanske en liten. Samma resultat kom också reportrarna på The New Yorks Times fram till efter att ha pratat med näringsexperter, forskare och dietister, vilket de rapportera om under rubriken....

För vi vet ju (alla vi vet ju) att varje jakt på genvägar, hälsobooster, bovar, energitvuvar och life hacks i själva verket inte i första hand gynnar oss själva utan tillverkaren av vilken produkt det nu är som säger sig kunna förbättra våra liv.
​
Trevlig helg!
​
Caroline aka Fifty
​
Ps. Fifty Scents är och förblir gratis. Vill du skicka ett uppmuntrande bidrag kan du göra det här! Helt frivilligt förstås. Och vill du läsa tidigare nyhetsbrev eller tipsa en kompis så finns länken här.
​