Hej!
​
​I morse var jag med i SVT Morgonstudion ca 8:39 och pratade om den nya "plastikkirurgitransparensen" som jag skrivit om för DV (du kan läsa artikeln här). Den tar upp "trenden" med kändisar som inte bara "avslöjar" att de gjort olika typer av ingrepp utan också exakt vilka och vad kirurgen heter. Man talar om en ny våg av ärlighet, transparens, autenticitet och så vidare och damer som Kylie Jenner har hyllats för sin uppfriskande ärlighet.
Men vad man missar då är två saker, tycker jag. Nämligen...

a) att det knappast kommer som en överraskning att hon modifierat ansiktet. Så hur modigt/ärligt/autentiskt är det? Det är bara ett alternativ till att fortsätta förneka vilket inte är bra för business - och Kylie är 100 procent business.
​
b) att det inte nödvändigtvis handlar om att lägga korten på bordet utan också att vilja ha creds för att man har så mycket pengar så att man kan välja sitt utseende och välja och vraka bland världens bästa kirurger, så att man har råd med egen dietist, fitnessinstruktör, kosmetolog och allt vad som nu krävs - och att man har den tiden. Just dessa tankar har den amerikanska skönhetsjournalisten/kritikern Jessica DeFino formulerat mycket bra och hon har också myntat begreppet "werk ethic", alltså en ordlek på "werk it" (typ "visa stolt upp allt du har", visa dina tillgångar etc) och "work ethic", alltså arbetsmoral. Att man har moral nog att göra sig snygg/ren/vacker/felfri. Hon har ett fantastiskt nyhetsbrev man kan prenumerera på här. Jag creddar henne också i inslaget.
​
Vi går vidare...
​
​I veckan läste jag i DN om 33-åriga Vendela som sysslar med longevity, vill leva tills hon blir 200 år. Till DN berättar hon hur hon "ägnar en stor del av sin vardag åt att maximera hälsan". Hon har tech-miljardären Bryan Johnson på sitt "visionsbord" och säger:
​– Det var så häftigt att upptäcka honom, och jag kände direkt: ”This is me, jag vill leva som Bryan Johnson”, säger Vendela Lilliestråle. ​
​
Vid första anblicken är det inget jättespektakulärt med med hennes livsstil: skippa tobak och alkohol, träna minst sex timmar i veckan, ät en växtbaserad kost, håll ett hälsosamt BMI, prioritera god sömn.
Som sagt, inget spektakulärt. Allt har stöd i forskning dessutom.
​
Men sedan blir det lite extremare. Vendela äter inget vitt, raffinerat socker och intar dagens sista måltid vid lunch (för att förbättra sömnen och låta kroppen vila från matsmältning under natten). Och...

Precis som Vendela är jag också fascinerad av Bryan Johnson men av andra anledningar. Jag fascineras över att han orkar. Att han måste ha en så stark dödsångest och ett så gigantiskt överjag som hindrar honom från att, säg, ta en sovmorgon någon gång. Att han lägger så ofantligt stora summor på att försöka stoppa tiden.
Det är ju en känsla man kan sympatisera med, i synnerhet när man (som jag) kommit upp i en ålder då man med största sannolikhet levt mer än hälften av tiden man har kvar. Allt man inte gjorde, allt man inte sa. Jag täker på det ofta, för att inte säga ständigt. Kanske gör Bryan också det (vi är lika gamla, han är bara ett år yngre än mig). Hade jag pengar kanske jag också hade lagt dem på att motverka min dödsångest. Och att genmanipulera mina husdjur så att de kunde leva för alltid.

Själv svarar jag med att öka växeln. Jag har två böcker på gång, jag ska gå en diplomerad konditorutbildning i höst och vill även jobba med träning. Utbilda mig inom det på något sätt. Jag kör italienska flera timmar i veckan sedan flera år tillbaka eftersom jag har den typen av personlighet som inte kan göra någonting halvdant, inte kan vänta. Det är mitt sätt att stoppa tiden - att istället maxa den, fylla den. Att äta sista måltiden vid lunch och att gå upp fem varje morgon känns som motsatsen till det.
​
Hur som helst. Eftersom Bryan och Vendela är smarta personer som fattar att det inte går att stoppa åldrandet, inte heller att helt enkelt sluta dö, så de siktar på att föryngra sin kropp istället.
Därför har Bryan (också eftersom han har råd) ett team om trettio läkare omkring sig som mäter allt. Allt, allt, allt. Inklusive den sexuella potensen och kvaliteten på avföringen. Det finns över 35 000 bilder på insidan av hans tarmar. Varje dag äter han mosade grönsaker och 80 vitaminpiller. Tidigare injicerade han också blod från 18-åriga sonen Tamage också, för en boost, men det slutade han med juli 2023 då det inte gav det superresultat som han (och läkarna?) förutspått. Han motiverade det med "Det funkar inte".
​​
Sådant ger mig hopp. Att man slutar när forskningen säger att man inte behöver slösa mer tid. Tänk om vi kunde resonera likadant med, säg, klimatgrejen? Att forskningen tyder på katastrof så vi agerar därefter. I dagens DN står det för övrigt att 37 procent av amerikanerna svarar "nej" på frågan om de anser att människan uppstod ur en tidigare, mer primitiv djurart. Som om vetenskap är en åsiktsfråga.
​
​Det här tycker jag faktiskt är en viktig grej i sammanhanget. Att agera inte bara utifrån "jag mår bra av det här, alltså borde du också testa periodisk fasta/carnivore/sova med tejp över munnen/smörja in ansiktet i snigelslem" utan också se till faktisk evidens. Detta är ett stort problem också i skönhetsvärlden, att så mycket slinker undan och istället hyllas genom individuell empiri. "Det funkar på mig, alltså är det bra".
Dels för att kraven på claims är lägre (än till exempel på medicin) och dels för att det är så individanpassat. Det funkar för mig. Min akne försvann. Min hy blev bättre. Saker som inte säger någonting om varken långsiktiga effekter eller generella effekter. Saker som "kliniskt dokumenterad" etc betyder också föga eller att 76 procent av de som testade krämen upplevde att huden blev stramare. Men det är en åsikt. Inte fakta.

Sedan tio år tillbaka finns en handfull biotekniska, amerikanska företag som riktar in sig på enbart åldersbromsande, medicinsk forskning. De ägs av rika män, mer specifikt techentreprenörer och riskkapitalister inom tech. Jeff Bezos Alto Labs och Larry Pages Calico Labs är två exempel. Ambrosia, Alkahest och Elevian är några av de mest kända.
​Ungt, friskt blod tycks vara synnerligen intressant för dem trots att forkningen är tveksam. Fusioner går in under begreppet ”biohack”, alltså en manipulation av det biologiska systemet samt konstant mätande av olika biomarkörer för att optimera och finjustera resultatet.
​Faktum är att privata blodtransfusioner under åren skett i sådan utsträckning att FDA (amerikanska livsmedels- och läkemedelsverket) gick ut med en varning redan 2019 om farorna. De påpekade det saknas evidens och att regelbundna transfusioner kan leda till allvarliga medicinska komplikationer både omedelbara och långsiktiga.

Men strävan efter ungdom är stark, kanske den starkaste drift vi har. För vad är det om inte en vilja att leva, en förklädd dödsskräck? Man (och med "man" menar jag Freud) säger att sexdriften är motpolen, den som kan vara lika stark. Men...
a) den är lättmanipulerad och påverkas av massor av faktorer (inte minst fysiska)
b) är den inte samma sak som livslängtan/längtan efter ungdomens vigör, att kunna ge och skapa liv?
​
Vi gör så mycket i vår strävan mot ungdom, vi får höra att det går, att det finns en möjlighet. Att peela ansiktet med olika syror som frostskyddsmedel i kylvätska för fordon (glykol) är den tredje vanligaste icke-invasiva skönhetsbehandlingen i världen. Vi lägger hett vax på kroppen, låter starka laserstrålar bränna oss, tillåter pulserande ljus fräta. I detta nu bantar 43 procent av alla kvinnor i USA, Oceanien och Europa.

​De rika männens fåfänga försök att behålla ungdomen skiljer sig varken i syfte eller sak från de rika kvinnornas. Men terminologin gör det. Kvinnornas laserbehandlingar, fettfrysande kryoterapi, injiceringar och hårdbantningar beskrivs inte sällan i media som antingen sensationellt dyra och korkade eller bara patetiska och desperata. De beskrivs aldrig som ”medicinsk forskning” och ”biohack”. Och ska vi behöva lista allt kvinnor gjort genom århundraden för att te sig yngre? Herregud, orkar man. Några nyckelord: blyförgiftning, håravfall pga kemiska processer, amfetamin som bantningspiller, korsetter som orsakar svimningsanfall, billack på naglarna vilket orsakar förgiftning osv.
​Skönhetsbehandlingen ”vampire facial”, där plasma extraheras och sedan injiceras för att stimulera cellförnyelse i huden, skiljer sig inte tekniskt från Johnsons ”biohack”. Men ”vampire facials” har inte omskrivits i finanstidningar som Blomberg och Fortune utifrån affärssynpunkt. Kanske för att behandlingen frontats av kvinnor som Kim Kardashian? Och apropå Kardashian så gick hon ju ihop med företaget Bodyspec, som mäter kroppsvärden som underhudsfett och benstomme, det vill säga samma grejer som Johnsons företag Blueprint.
​
Men det tar emot att prata om "hälsa", det låter så förnuftigt. Det låter så friluftsbetonat och tråkigt. Djupa andetag i ett skogsbryn osv. Jag vill ju se resultat. Jag vill känna att jag gör drastiska saker för att få drastiska resultat. Ur ett sådant persoektiv ter det sig inte det minsta konstigt att gå upp fem på morgonen och äta middag vid lunchtid och sedan fasta. För att vi lever i överdrifternas och polariseringarnas tid. Det är antingen rätt eller fel. Giftigt eller inte. Se bara på skönhetsindustrins tidigare användande av ordet "clean", som i "clean beauty". Det vill säga, man signalerar att det finns "unclean" beauty. Likaså allt det här med produkter som är "fria från". Vad signalerar man där? Jo, att det finns andra produkter som inte befriats från dessa betungande ingredienser.

Att Vendela pratar om socker som "gift" beror därför delvis på en hälsofixering som tycker om att peka ut enskilda bovar - något vi ser också i skönhetsindustrin. När det aldrig handlar om en enskild skurk utan flera samverkande faktorer. Det fungerar också åt motsatt håll - att man utnämner en ingrediens till en superingrediens (The Ordinary har byggt en hel industri på detta). Som C-vitamin, retinol, hydraluronsyra...Kommer ni förresten ihåg när man skulle äta superbär för att bota allt möjligt - till och med cancer (!)?
Jag misstänker att Vendela använder denna terminologi också för att demonstrera just skönhet/frisk-regimen. Att saker är antingen gift eller nyttigt. Gift eller inte gift. Lunch som sista måltid eller så dör man.

Jag läser i SvD om två beefande fitnessprofiler som ligger i luven på varandra. Mycket handlar om jakten på följare men jag fattar inte riktigt vari själva konflikten ligger. Bråkstakarna menar att "den andre" har fel i sina råd etc. Båda använder sig själva som exempel, alltså att för mig funkade det bra att osv. Alltså måste jag proklamera min livsstil/fitnessrutin/kosttillskott för alla andra och säga att det är den enda rätta. Och den andra snubbens är fel.
Vad jag förstår har ingen av dem gedigen utbildning inom sitt fält. De läser forskning, säger de, men verkar mest hänvisa till andra bloggare och resultat de redovisar.
Och en del av deras beef handlar om socker. En av dem tycker att socker är djävulens påfund. Punkt. Den andra menar att det är viktigare att upplysa om att det är socker i kombination med fett och kolhydrater som är det farliga och det finns dessutom olika slags socker.
​
Socker ska vi vara sparsamma med. Absout. Men det här med att kalla saker för gift borde vi vara lika sparsamma med. För dels så förtar det ju styrkan, allvaret och kraften i ordet. Och dels så svajar det till betydelsen av det. Men också - det försvårar begreppet hälsa för oss. För är det hälsa att leva enligt strikta longevity-scheman eller är det någonting annat? Är allt som inte klassas som hälsosamt nödvändigtvis ohälsosamt?

Tack för att du läser!
​
Caroline aka Fifty Scents